Det finns många uppfattningar bland de folkvalda. Knappt något parti har någon helt enhetlig ståndpunkt. Men som sagt. I morgon kväll är det ajöss med alla nyanser. En komplex och sammansatt fråga krymps till ja eller nej.
Det är för dessa svåra avvägningar som vi väljer politiker. Några måste till slut fatta beslut.
Politikerna i Finspång ska snart ta ställning till utredningsförslag om nedläggning av skolor. En jätteknepig fråga med hur många infallsvinklar som helst. Den Socialdemokratiska oppositionen kommer att prövas. Ska de opponera mot nedläggningarna – kan bli en bra valfråga – eller ska de bidra till en stor och bred överenskommelse som kan hålla något decennium framåt kanske?
För dem som är inne i politiken är det många sådana kniviga frågor att ta ställning till. Moderaterna i Finspång har det heller inte så lätt. Så långt jag kan överblicka har de i opposition alltid motsatt sig alla S-förslag om nedläggningar av skolor. Nu är de i majoritet och måste ta ansvar på ett helt annat sätt. Klarar den borne missnöjespolitikern Inge Jacobsson av det nya läget?
Riksdagspolitiker har det inte lättare. Även om många riksdagsledamöter är anonyma för väljarna – få medborgare klarar av att namnge ens tjugo av de trehundrafyrtionio ledamöterna – så kan ingen av dem smita undan sitt ansvar för hur de röstar i riksdagens omröstningar.
Mathias Sundin är riksdagskandidat för Folkpartiet i Norrköping. Han kör en hård kampanj med klart missnöjesstuk. Riksdagspolitiker är överlag fega; så lyder Sundins allmänna inställning. De följer partilinjen i riksdagens omröstningar trots att de tidigare haft andra uppfattningar. Med Sundin ska det bli annorlunda.
Han har poänger. Varje riksdagsledamot är personligt vald; har ett personligt ansvar för vad hon eller han faktiskt röstar för och emot.
Men varje ledamot är samtidigt vald på en partilista. Det förväntas av respektive parti att ledamoten följer partilinjen. Den som väljer att gå sin egen väg för ofta har snart gjort sitt inom partipolitiken. Så är det. Och jag har svårt att se att det skulle kunna vara på något helt annat sätt.
Den som söker mandat i fullmäktige eller riksdag väljer frivilligt att försöka ta plats i beslutsfattarnas skara. Det ger makt att komma in där. Men man tar samtidigt på sig ett stort ansvar. Ansvaret är delat; ja närmast strimlat mellan olika intressen. Ansvaret inför sig själv – kunna se sig i spegeln utan allt för starka spykänslor. Ansvaret för valkretsen – väljarna som valt in ledamoten har förväntningar. Förvisso är dessa förväntningar väldigt splittrade och svåra att förena i varje beslut. Men likafullt är det så att den ledamot som glömmer sina väljare så fort hon/han blivit vald, den ledamoten blir inte gammal i gemet. Ansvaret för partiet – utan att bli uppsatt på en partilista är det omöjligt att vi vald. Ansvaret för de avtal som partiet eventuellt har med andra partier i allianser och koalitioner – det håller inte att hårt attackera samarbetspartiers ledamöter och politik. Ansvaret för landet/kommunen – partiegoism och ensidig missnöjespolitik håller inte för den som vill vara med och påverka på riktigt.
Min poäng med denna text är inte att sätta politikerna på piedestal. Det jag är ute efter är däremot att påminna om deras svåra värv. Den som kliver in i politiken kommer oundvikligen att fösas mot omröstningar där de måste bestämma sig för ja eller nej när voteringsklockan ringer. Vi kanske inte alltid – eller ens sällan – instämmer i de beslut som de fattar. Men det är en sak för sig. Det finns ingen chans att fånga in alla uppfattningar i en ja- eller nejröst.
Kort sagt är politikerna – mitt i allt skäll och gnäll – värda en del respekt. Givet att de tar sitt uppdrag på allvar förstås. Smitare - som försöker låtsas att de inte är politiker - ger jag inte mycket för.