Björn Johnson är statsvetare vid Malmö högskola. En allmänt sett klok karl; det vet jag sedan förut. I går publicerade sig Johnson på DN Debatt. Han skriver om de vanliga partiernas chanslöshet i grenen ”ta debatten” med extremistpartier typ SD.
Det är meningslöst och kontraproduktivt. Varje gång en Mona Sahlin, en Jan Björklund eller en Maud Olofsson ska ”ta debatten” med SD så ökar chansen för Åkessons kompani att komma in i riksdagen.
När de stora elefanterna kastar sig in i frågor om invandring, segregation och brottslighet så sänder de ut signaler om att detta är mycket viktiga och angelägna samhällsfrågor. Det är denna signal som medborgarna uppfattar. Vem som tekniskt sett vinner eller förlorar i debatten har mindre betydelse. Det är uppmärksamheten på SD: s frågor som är poängen. Så hänger det ihop.
Jag fick ett elakt mail för ett par veckor sedan. Skribenten hävdade att Aftonbladets nazivänliga rötter – tidningen var milt uttryckt protysk för väldigt länge sedan – har betydelse för hur tidningen agerar tillsammans med SD i dag. Påståendet är förstås skitprat. Aftonbladets Jan Helin är främst kommersiell. Möjligen också en naiv idealist. Björn Johnson skriver: ”Det är ingen slump att SD noterade sin hittills största siffra i en opinionsmätning, 7,2 procent, strax efter Aftonbladets omdiskuterade publicering av Jimmie Åkessons debattartikel om ”det muslimska hotet” Aftonbladets chefredaktör Jan Helin verkar tro att det räcker med att avslöja SD:s lögner och överdrifter för att avskräcka väljarna, men detta tyder på en stor okunskap om hur populismen fungerar. SD behöver inte övertyga massorna – det räcker med att partiet lyckas mobilisera en tillräckligt stor andel av de invandringskritiska väljarna. Jan Helins märkliga publicistiska strategi är med stor sannolikhet det enskilt viktigaste skälet till SD:s höga opinionssiffror under hösten.”
Så hänger det ihop. Ur SD: s perspektiv är Helin och Aftonbladet ”nyttiga idioter” för deras sak. Det finns inga som helst anledningar för de etablerade partierna att gå i samma fälla.
Det finns tre klassiska förhållningssätt till uppstickande politiska konkurrenter. Ignorera uppstickarna är alltid ett huvudalternativ. Inom flera partier uppstod dock starka lobbygrupper för att partiledningen skulle ”ta debatten” med det främlingsfientliga lilla partiet. Flera partiledare har därför ställt upp i (misslyckade) debatter mot SD: s partiledare. I debatterna har de agerat efter det andra förhållningssättet som är stenhård attack. Ännu har väl inget parti rakt ut vågat sig på den tredje strategin: Att försöka krama ihjäl uppstickaren genom att stjäla dennes uppfattningar och krav. Folkpartiet har förvisso från 2002 och framåt rört sig i den kramande riktningen. De har slagit på alla tillgängliga medietrummor för att få ut budskap om utanförskap och invandringsgetton.
Vare sig kram- eller attackstrategierna fungerar dock. Allt som händer är att SD: s enda fråga kommer allt högre upp i medborgarnas medvetande. Det enda verkningsfulla i fallet SD är därför att försöka ignorera partiet i allmänhet och dess invandringshets i synnerhet. Det finns faktiskt en rad andra frågor att driva valrörelse om.
Ekonomi, Socialförsäkringar, Skola, Arbetslöshet, Klimat, Vägar & Järnvägar, Bostadsbyggande, Sjukvård, Pensioner och en rad andra högintressanta samhällsområden ligger i stöpsleven i den kommande valrörelsen.
De båda statsministerkandidaternas besked om att ingen av dem kommer att bilda en regering som på något sätt är beroende av SD; det är det enda nödvändiga beskedet. Mer behövs inte.
Självbevarelsedriften hos de stora och etablerade parti borde få dem att inse att ignorera SD är den enda strategin som innehåller någon form av framgångschans.