Ett flertal opinionsmätningar under sensommaren visar på ett övertag för den rödgröna oppositionen. Jag måste erkänna att jag är positivt överraskad. Konstellationen mellan S, V och MP är helt ny för väljarna. Osäkerheten om vad, hur och på vilket sätt partierna ska komma att enas i tunga frågor är fortfarande mycket stor.
Men likafullt har oppositionen ett försteg med i genomsnitt tre procent över alliansregeringen. Alliansen har inte gjort bort sig. Fredrik Reinfeldt är en populär person som statsminister. Finansminister Anders Borg vinner de flesta förtroendeomröstningar som kvällstidningarna genomför. Men det hjälper inte; ett flertal av väljarna söker sig till oppositionen.
Tre procent är förvisso inte mycket. Mycket kan hända fram till valdagen. Men opinionsstödet innehåller ändå en viktig berättelse om den starka uppslutningen för de grundläggande värderingar om solidaritet och sammanhållning som förenar de tre oppositionspartierna.
Den stora majoriteten har det hyfsat bra. Skatterna har sänkts, räntorna är låga och köpkraften ökar. Men uppenbart är den egna plånboken inte helt avgörande för människornas partisympatier. Det finns ett utrymme för omtanke om arbetslösa, sjuka och för idén om en stark gemensam sektor.
Oppositionen har ett guldläge att förvalta. Drar de i väg för långt vänsterut kan försprånget snabbt förödas. Vänsterpartiet ska självklart inte utplåna sin identitet. Men V måste ta till sig insikter om den mycket stora skillnaden mellan att attrahera fem procent av väljarna – och vara nöjda med det – och att ingå i en koalition som söker ett mandat från en majoritet av väljarna. I senaste numret av tidningen Flamman läste jag ett reportage från Norge där V: s systerparti SV regerar tillsammans med Arbeiderpartiet och Senterpartiet. En person i partiledningen för SV konstaterade mycket klokt att i jämförelse med SV: s program hade mycket lite blivit gjort. I jämförelse med tidigare norska regeringar hade emellertid väldigt mycket blivit gjort. Om Vänstern verkligen menar allvar med sina regeringsambitioner så bör de ta till sig den norska utvärderingsmetoden.
Miljöpartiet är den rödgröna koalitionens vinnarhäst. MP har stort förtroende i breda grupper i samhället. Den enda risk jag kan se för Miljöpartiet är klimatpolitiska övertramp. MP har genomgått en betydande politisk mognadsprocess. De har steg för steg förberett sig för att regeringsansvaret kan bli verklighet. MP: s svarta hål är att de uppfattas som oerhört kritiska mot bilar och flygplan. Utsläppen från bensindrivna fordon är en sak; ingen kan förneka sådana utsläpps negativa påverkan på klimatet. Men rörligheten, resandet och farandet som sådant är en annan sak.
Miljöpartiet har chansen att växa till ett tioprocentsparti – vilket jag tror vore mycket hälsosamt – om de tonar ned sin civilisationskritik. Nya väljare kommer inte att söka sig till Miljöpartiet om de känner sig utpekade som skurkar för att de åker bil och gärna vill åka iväg på en charterresa då och då.
I slutet av nästa månad samlas Socialdemokraterna till kongress. Det blir Mona Sahlins viktigaste kongress någonsin. Koalitionen med V och MP måste då förankras och förstås av ombuden. I valet 2010 handlar det inte främst om Socialdemokraternas eget resultat. Det är de tre partierna tillsammans som räknas. Det finns en ”storsossighet” som måste bearbetas för att kongressen och den kommande valrörelsen ska gå bra. Samarbetet mellan S och V sprack som bekant i Finspång. En viktig del av förklaringen till sammanbrottet är att S betraktade V som ett slags lydsatellit till S. De förväntades uppträda som ett slags reservsossar. Men samarbete är just samarbete. Det lilla partiet måste respekteras som en jämlike.