Ingen vanlig politruk

Men Margot Wallström har under alla sina år som EU-kommissionär behållit och utvecklat sin popularitet hos svenskarna. Hon är äkta; trots alla sina år vid makten har hon aldrig blivit en politruk. Hon har gått sina egna vägar samtidigt som hon varit socialdemokrat ut i fingerspetsarna. Sådana politiker märks och gör skillnad.
1999 ställde jag upp i valet till EU-parlamentet. Året innan hade jag lämnat riksdagen efter två mandatperioder. Som riksdagsman hade jag lyckats tämligen väl med utåtriktade medborgarkontakter. Jag var sugen på att prova om det även var möjligt att kombinera ett uppdrag i EU-parlamentet med att vara synlig och närvarande i det svenska samhället.
Jag stod rätt långt ner på S-listan. Med hjälp av vänner och sponsorer satte jag upp en personvalskampanj. Chansen att bli vald var inte särskilt stor. Nej-stämningarna var fortfarande mycket starka hos de socialdemokratiska väljarna. Som EU-anhängare med friskolor och förnyelse på syndalistan hade jag uppförsbacke. Vi lyckades dock skramla fram ett hyfsat antal kryss. Hade antalet personröster varit avgörande så hade jag faktiskt blivit vald.
I en representativ demokrati är det ett problem att så många valda politiker är fullkomligt anonyma för väljare och medborgare. Partiernas listsystem innebär att väljarna inte vet vilka kandidater de röstar på, de vet inte vad kandidaterna vill och väljarna vet inte vad de politiker som blir valda gör. I praktiken är det de politiska partierna som bestämmer vilka som ska sitta i riksdagen.
Gunnar Wetterberg (GW) är samhällspolitisk chef på Saco. På DN Debatt 4 maj uppmanade han till reformer av det svenska valsystemet. Hans huvudpoäng är att återkoppla relationerna mellan väljare och valda. Det ligger mycket i GW: s kritik av hur riksdagen arbetar. Politiken blir sönderhackad i smådelar i riksdagens otaliga utskott. De flesta ledamöter identifierar sig starkt med sitt utskotts frågor och med sitt partis uppfattningar i dessa frågor. Väljarna försvinner långt i bakgrunden när de valda riksmötesrepresentanterna förvandlas till ett slags partitjänstemän med ansvar för varsina små delar av statens och partiernas maskinerier.
GW lämnar ett antal förslag till en utredning som han hoppas ska tillsättas. Det är inget fel på förslagen. Ändras valsystemet och förnyas riksdagens arbetsformer så kommer det att påverka vad för slags politiker som tränger sig fram. Men det omvända gäller i än högre grad. Om flera ledamöter börjar bete sig annorlunda så kommer valsystem och arbetsformer att förändras snabbare. Intellektuella seminarieövningar spelar sällan någon större roll för partipolitikernas avvägningar och strategier. Partierna ändrar ogärna grundlagar och andra styrdokument för politiken förrän de antingen tvingas till det (typ folkomröstningen om medlemskap i EU) eller upplever att det egna partiet – blocket – har något att vinna på förändringarna.
För dagen värnar partierna sitt monopol på att upprätta vallistor lika hårt som vad de omfamnar det proportionella valsystemet. En reform i GW: s anda som dels halverar antalet riksdagsledamöter och dels innebär att många av ledamöterna utses i enmansvalkretsar, är ett dråpslag mot (framförallt de små) partiernas makt och ekonomi. Grundlagsberedningar och Riksdagsutredningar kan avlösa varandra intill tids ände; några större och avgörande förändringar kommer ändå inte att komma till stånd. Samtidigt vet vi att partierna i en snar framtid har gjort sitt som folkrörelser utanför parlamentet. Partierna finns inte med i det civila samhällets vardagliga smältdegel. Behovet av reformer blir alltmer pockande. Det representativa systemet har stora trovärdighetsproblem.
Hoppet står därför till enskilda politiker och kandidater. Börjar fler bete sig som om de vore folkvalda på riktigt – med personliga mandat från väljarna – så kommer partierna steg för steg att tvingas till förändringar och förnyelse.
EU-valet är en utmärkt övningsarena. Tänk vilken ynnest det vore att kunna välja sin representant ur en hyfsat stor krets av självtänkande, socialt och politiskt erfarna och målmedvetna kandidater! Margot Wallström kommer av allt att döma inte att ställa upp i fler allmänna val i Sverige. Men om och i fall hon skulle göra det så har hon min röst. Och väldigt många andras.