Den första akustiska, nåja gitarren är pluggad, delen av konserten är magisk och bland det absolut bästa Lundell gjort. Gitarren, munspelet och en röst klarare än någonsin.
Borta är umpastumpandet, de grötiga gitarrerna. Barkfritt.
Ulf Lundell låter tjugo år yngre och väldigt pratsam. Som om han verkligen vill dela bitar av sitt liv med oss.
Om författarens vikt av att säga det som inte får sägas.
Ett sanningspatos. Och det är skönt att höra den politiska Lundell, även om den obotlige romantikern aldrig är långt bort.
Han berättar åter om året vid Glan. 1971 the last summer – ett fullständigt magiskt år. Och publiken suger åt sig. Och naturligtvis spelar han ”Jag går på promenaden” och vi jublar.
När han spelar ”Snön faller” är det säkert fler än jag som känner rysningar längs ryggraden.
Så kommer bandet in och lite av magin går förlorad.
Nya låten ”Din tid är ute” får oss att på allvar förstå att det är ett tack och farväl han håller på med.
”En bättre värld” är vad hans bortgångna far lämnat efter sig och ett sätt för Lundell att försonas med sin far och att göra Tommy Berggren till kulturminister och laga allt med Karlssons klister är kanske ett steg mot en bättre värld.
När ”Folket byggde landet” brakar loss kan publiken inte längre sitta still i sina fasta stolar. Mer vältajmad låt i finanskrisens tidevarv är svårt att hitta och publiken är snabbt övertygad om att det är just den som byggt landet.
”Evangeline” möts med stående ovationer och när Lundell på nytt berättar om den här staden – Norrköping som han har ett alldeles speciellt förhållande till, i alla fall på den tiden den inte var ett museum utan en levande arbetarstad, smickras vi på nytt. När han ber oss ta på oss vår vackraste klänning, ja då finns det inte en enda människa som inte står upp och dansar.
Sedan gör han det där som jag längtat så mycket efter, ett oväntat intro – fransk bossa, med sydamerikansk tuch, exploderar till slut i ”Hon gör mig galen”. Det är nästan smärtsamt vackert och rysningarna är där igen.
Ståbas, congas, ett renare ljud även med bandet, en klarare stämma, en enklare man blev till en av Lundells absolut bästa spelningar.
Efter att ha klappats in två gånger är det dags att ta farväl och för alla som inte tror att det är en sista turné, även om det sägs att den kommer att hålla på i ett och ett halvt till två år, så vet jag att det är så. Lundell har tagit av sig sina svarta Levis – snubben kör med chinos. Lundells tid är ute.