Nyligen har såväl moderaterna som socialdemokraterna gjort invandringspolitiska utspel. Tobias Billström (m) vill skärpa försörjningskraven för invandrare. Veronica Palm (s) vill skärpa bosättningskraven för invandrare. I det moderata utspelet ingår också ett slags assimileringsslogan: Acceptera och bli accepterad.
Mediedebatten efter utspelen har varit helt fokuserad på om och hur utspelen gynnar sverigedemokraterna. I en direktsänd debatt i SvT: s Agenda (7/9) förnekade Billström och Palm unisont att de ens sneglat på sd när de snickrat ihop sina respektive invandringspolitiska kravlistor.
Ingen tror dem förstås.
Politiker ljuger i och för sig sällan rakt av. Men de
eftersträvar att berätta sina egna historier – ge sina egna tolkningar – av vad som händer och sker. Påståenden om att ens eget parti av opportunistiska skäl har lagt sig nära ett relativt extremt partis uppfattningar dementeras alltid. En väsentlig del av politikens hantverk handlar emellertid just om att försöka sno vind och väljargunst från motståndare och konkurrenter. Därför är Billströms och Palms förnekelser inte något som vi ska uppfatta ordagrant.Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson intervjuades i Agenda. Åkesson medgav gärna att han är ute efter att knycka väljare från sossar och moderater. S och m har tillåtit ”massinvandring” sa Åkesson. Och det ska nu sverigedemokraterna sätta stopp för.
Tobias Billström och Veronica Palm spelar ett högt spel. Men mycket ligger också i potten. Vare sig s eller m har det minsta intresse av att släppa väljare till sd. Båda partierna vet att sverigedemokraterna – i ett trixigt politiskt läge – kan komma att bli ett indirekt stödparti antingen till det egna partiet - eller till huvudmotståndarens parti.
Ingen av de två möjliga utvecklingslinjerna skapar någon större munterhet i de stora partiernas kanslier. Därför gör de vad de kan för att om möjligt hålla det primitiva invandringsgnölet borta från Helgeandsholmen.
Invandring är problematiska processer. Problemen är självklart tyngst för dem som flyktinginvandrar. De har satsat allt de äger och har, lämnat de gator och stenar där som barn de lekt för att söka ett bättre liv i ett fjärran land. Jag tror det är mycket svårt för den som inte själv gjort en sådan resa att fullt ut föreställa sig de påfrestningar som långväga invandrare utsätts för. Ingen bör vara förvånad över att det tar flera generationer innan någon egentlig integration inträffar.
I ett internationellt perspektiv ter sig den svenska offentliga välfärden som smått exklusiv. Detta skapar en särskild grogrund för en välfärdsbaserad främlingsfientlighet likt den vi ser i Sverige. Det är lätt och tacksamt för dem som så önskar att kunna beskriva invandrarna som bidragsshoppare. Men fenomenet med främlingsskräck är inte alls isolerat till rika länder. Ett aktuellt exempel på att fattiga slår fattiga är de mobbar som mötte zimbabwier som flytt till grannlandet Sydafrika för att komma undan despotismen och nöden i hemlandet.
De svenska moderaterna och socialdemokraterna ska ha stor respekt för att de under flera decennier har lyckats hålla invandringsfrågorna borta från den politiska hetluften. Invandringsfrågor högt upp på dagordningen gynnar så gott som alltid primitiva enfrågepartier. Ny Demokrati rörde om lite grann i grytan i 1990-talets början. Men de försvann snabbt. Sverigedemokraterna är en svårare nöt att knäcka. Jag tolkar Billströms och Palms utspel som ett försök att bryta sd: s lockande särart i invandringsfrågor. Tajmingen är rätt. Det är nu – i god före nästa val – som stöten ska sättas in. Misslyckas de så vet vi vad som väntar. I Norge är Fremskrittspartiet största parti. I Danmark bestämmer Dansk Folkeparti. Jag hoppas att Sverige slipper traska nordisk patrull.
Anders Lago i Södertälje vet bättre än de flesta svenska politiker hur det är att vara omgiven av extrema och rasistiska organisationer och partier. Han fasar för att liknande partier ska ta plats i Sveriges riksdag. Han avslutar sin DN-artikel med förhoppningar om att ”mitt eget parti behöver åstadkomma en flyktingpolitik som ställer krav på långt fler än bara flyktingarna själva”.
Det kan man väl hålla med om. Men Lagos artikel innehåller inga direkt nya förslag på hur en sådan framgångsrik flyktingpolitik skulle te sig ut. Framförallt är jag tveksam till att Lagos recept skulle bita bättre på sverigedemokraterna än Palms och Billströms.