Och visst kan bostadsfrågan i en polariserad politisk tid - som sommaren 2021 - leda till att en statsminister får gå efter en misstroendeomröstning. Och visst har investeringsbidragen från staten en viss betydelse för produktionen av mindre och inte så högt hyressatta lägenheter. Så är det förstås. Men i jämförelse med inte minst 1970- och 80-talens spendersamma bostadspolitik så ter sig dagens upplaga just som en blyg liten viol vid allfarvägens vägren.
Bygget av miljonprogrammet - en miljon hyresbostäder under ett drygt decennium från mitten av 60-talet och framåt - finansierades av hundratals miljarder statliga (pensions) skattekronor. Under en tjugoårig period från början av 1970-talet och framåt var statens ekonomi dessutom alltmer präglad av hög inflation och återkommande nedskrivningar av den svenska kronans värde visavi andra valutor. Lån blev i denna omgivning privatekonomiskt lönsamma. Människors största lån är oftast kopplade till köp av bostäder för olika ändamål. Under inflations- och devalveringseran fick väldigt många människor "betalt för att bo"; vilket var titeln på en debattbok som den socialdemokratiske riksdagsledamoten och ekonomen Bo Södersten gav ut 1975 tillsammans med ekonomkollegan Bo Sandelin. Den höga inflationen krympte lånens reala värde utan att låntagarna behövde amortera. Detta i kombination med ränteavdrag som under lång tid var så höga som 50 procent och devalveringar som förbilligade inhemsk konsumtion jämfört med importerade varor och tjänster innebar att väldigt många egnahemsägare fick just betalt för att bo.
Jämfört med denna period i bostadspolitikens historia så ter sig dagens verkligheter något annorlunda. Bostadsfinansieringen är numera i allt väsentligt ett privat ansvar. Banker, bostadsföretag och hushåll ansvarar själva för lejonparten av finansieringen. Riksbankens mycket låga räntor och den höga efterfrågan på egna hem och bostadsrätter har förvisso drivit upp priserna på det ägda boendet till sådana höjder att den som köpt och sålt vid "rätt" tidpunkt nog kan ha fått betalt för att bo även här och nu mot slutet av nådens år 2021. Men finns det någon "social bostadspolitik" värd namnet i dagens Sverige? Nästa söndag tar jag mig tillbaka till "Socialsveriges skapare" Gustav Möller och den bostadssociala utredningen från år 1933.