Det är slående hur trist den politisktparlamentariska tillvaron är för Vänsterpartiet när det inte finns en socialdemokratisk regering att bråka med. Nooshi Dadgostar har snart varit partiledare i fyra år. Hon startade hårt och frimodigt med att tillsammans med Moderaterna och Sverigedemokraterna fälla den socialdemokratiske statsministern i en misstroendevotering i riksdagen. Det parlamentariska läget under förra mandatperioden var mycket rörigt på regeringssidan; hettade det till så fanns en alternativ majoritet tillgänglig i riksdagen. Vilket Vänsterpartiet och Dadgostar insåg och använde.
Partiet inledde också ett försök att hitta tillbaka till det slags vänstriga folklighet som Gudrun Schyman på sin tid lyckades med att gestalta. Udden i även detta förnyelseförsök var i allt väsentligt riktad mot Socialdemokraterna. Vilket inte är så konstigt. Vänsterpartiet är trots allt sprunget ur Sovjetkommunismen där socialdemokrater sågs som klassförrädare och fiender. Spänningen mellan V och S utgör ett slags livselixir för V ännu i våra dagar. Men när Socialdemokraterna inte regerar så faller som sagt Vänstern platt till marken. Laddningen är borta. V är surrat vid den socialdemokratiska regeringsmasten. Utan S i regering är man intet.
Centerpartiet har förvisso sin egen mittenöken att irra runt i. Att partiledaren Muharrem Demirok likt en Moses skulle leda sitt folk ut ur öknen känns för stunden knappast troligt. Centerpartiet känns liksom inte hemma någonstans. Tidsandan är konservativ. Av begripliga skäl. Vi lever i en tid där gangsters med utländsk bakgrund en vanlig sketen måndagskväll skjuter skarpt inne på en galleria i Norrköping. Allt annat än ordning och reda som politisk riktning är dödfött. Därför irrar C i sin öken. Vid ett eventuellt regeringsskifte blir det väl Magdalena Andersson som får borsta sanden av Centerpartiet.
Miljöpartiet har tagit itu med sina problem. Nya språkrör - där troligen den tidigare partisekreteraren och kulturministern Amanda Lind snart kommer att ansluta vid Daniel Helldéns sida - ger nya möjligheter. Efter alla regeringsår med S finns det förstås band av olika slag mellan partierna. Men MP: s nya språkrör är inte helt fastlåsta vid S. Till skillnad mot Vänsterpartiet som har Lenin som ett slags anfader så bildades ju Miljöpartiet av en avhoppad folkpartist.