Ska det här vara konst?
Sällan driver konst upp så häftiga känslostormar som när den placeras på gator, torg, natur - eller rondeller. I utställningen "Från kungastatyer till gatans lag" som öppnar i dag visar Konstmuseet upp historien bakom och reaktionerna på några av länets mest uppmärksammade offentliga konstverk.
Stina Opitz, Cirkulation II är ett de mest uppmärksammade konstverk i länet under senare år. Foto: Stina Opitz
Foto:
Även Carl Milles ryttargrupp Folke Filbyter på Stora torget i Linköping - som i dag blivit till en stolt symbol för staden - ifrågasattes i lokalpressen. Litet förvånade handlade det då främst om att hästen var ful. - I insändare beklagade man sig över att den östgötska hästaveln skulle få sig en ordentlig knäck, säger Lars-Ove Östensson. Utställningen är indelad i åtta teman, men följer en kronologi med avstamp i 1800-talet - statyresandets epok - då utsmyckningen ofta manifesterade makt. Något för alla
"Konsten åt folket" är en kategori, där nämns Nils Wedels utsmyckning i Konstmuseet. Han var en konstnär som mer än någon förkroppsligar tankarna om konst för alla. Därefter berörs bl a "miljonprogrammet" och Einar Höstes skålformer i Ringdansen - innan besökaren når samtidskonsten och grafittin. - Vi tar ett tematiskt grepp kring en fråga vi tycker är viktig. Vi har ett antal rullbara moduler, inspirerade av arkivskåp. Man ska känna att det finns material att läsa kring olika projekt, förklarar intendent Helena Scragg. - Många konstverk går vi bara förbi, de har blivit vardag för oss. Vår förhoppning är att man ska gå ut härifrån och se stadsmiljön med nya ögon. Bland de samtida konstverken finns Stina Opitz Cirkulation II från 2006, ett verk som kommit att överskuggas av fenomenet rondellhundar, men vars starka visuella effekt av rörelse understryks i en film av Errol Tanriverdi. - Vi ser hur ringen sätts i rörelse likt en rockring, och den får nästan hunden att rygga tillbaka. Vi försöker återföra vad verket handlar om, säger Helena Scragg. Våldsamma reaktioner
Åke Bjurhamn tillhör en av de konstnärer som av egen kraft, utan någon institution bakom sig, skapat konst i offentlig miljö. Och mötts av våldsamma reaktioner. Mordhot och sju polisanmälningar följde när han för exakt 30 år sedan genomförde projektet "Painted stones" i Vidingsjö. Konstverkets fyra målade stenar, i Bjurhamns karaktäristiska färgspektrum, refererade till den näraliggande bronsåldersboplatsen med ifyllda ristningar. Inspirationen kom bland annat från land art-rörelsen i USA och Robert Smithsons Spiral Jetty. Utanför vita kuben
Bjurhamns verk har också sitt ursprung i en vilja att gå utanför "den vita kuben" - gallerier och institutioner. - Det tillkom ur en underklassattityd, ur en anarkistisk vilja, och var något som ett småborgerligt samhälle som Linköping hade svårt att svälja. Det möttes av en gigantisk storm av tyckanden, där de flesta tyckte väldigt illa om verket, säger Åke Bjurhamn - som fick nog och flyttade till Norrköping. Att Konstmuseet väljer att uppmärksamma "Painted stones" glädjer honom. "Jätteglad"
- Det är intressant att det dröjer 30 år innan det får någon sorts offentligt erkännande, men det gör mig verkligen jätteglad. I anslutning till utställningen anordnas ett omfattande program med bland annat stadsvandringar, diskussion med konstnärerna Åke Bjurhamn och Stina Opitz kring rätten till det offentliga rummet och aktiviteter i verkstaden Krumeluren.
Så jobbar vi med nyheter