Det går lite till överdrift och innebär långa och omotiverade pauser där publiken inte kan göra så mycket mer än tissla om varför i herrans namn mannen med den stora rösten måste stämma så mycket och så ofta.
Något mer negativt än så går egentligen inte att säga om Christian Kjellvander och till hans försvar ska också sägas att han är högst medveten om sin egenhet. Han skojar friskt om det flera gånger, vilket bidrar till en varm atmosfär.
Sångaren är annars balansgångarnas man. Atmosfären är varm men musiken pendlar hela tiden mellan det bräckligt vackra och det suggestivt skramliga. Christian Kjellvander är inte rädd för att ta en i grunden lugn melodi och släpa den genom gitarrgnissel, lika lite som han är rädd för att avskalat sjunga ut från botten av hjärtat. Han har (för att vara lite putslustig) många strängar på sin lyra.
I knappt två timmar håller han hov och hinner då blanda och ge från karriären. Odödliga låtar som ”Paige” och ”Portugal” trängs här med en rad kompositioner från senaste skivan ”The Rough and Rynge”. Alla i sina egna versioner, ofta ganska annorlunda mot hur de låter i inspelat format, men hela tiden med Kjellvanders oerhört snygga sångröst i centrum.
Blandningen är föredömlig, men man kommer inte ifrån att det uppstår små vakuum då och då. Stunder när sångaren inte når riktigt ända fram och där det känns lite som en transportsträcka.
Som första extranummer bjuds (efter en synnerligen lång stämpaus givetvis) ”Two Souls” och sen defilerar Kjellvander trots allt ändå in i mål. Precis i slutet kommer dessutom delar av förbandet EP's Trailer Park upp på scenen och hjälper till. Det blir en larmande avslutning som sätter en snygg punkt för en spännande kväll.