Kokongen är titeln på Anette Kindahls debutroman. Hon arbetar till vardags som intendent på Norrköpings stadsmuseum. Hoppeligen kan hon snart sluta med det och skriva nya romaner i stället.
Kokongen är en fascinerande berättelse om hur olika människoöden påverkar varandra och av historien.
I centrum står unga Sarah som fått sitt första jobb på museets magasin där man förvarar alla de föremål som inte får plats på museet, bland annat en kannibalgaffel. Det är en plats som gjord för att göra tankeutflykter till det förflutna, till de liv som hennes mamma och mormor levde.
Kokongen innehåller flera parallella berättelser i olika tidsperioder med början i det nazistanstrukna 30-talet. Mitt i alltihop dyker Hermann Göring upp i Kolmårdsskogen. Ett flickmord etsar sig fast i Sarahs tankar och är en av trådarna genom romanen.
Av allt detta skulle kunna ha blivit en himla soppa. Det vore lätt att snurra bort alltihop till obegriplighet.
Nu blev det inte så. Alla trådarna hänger ihop; Anette Kindahl lyckas knyta ihop dem och det är beundransvärt. Man slipper bläddra tillbaka och "vem var det där nu igen"-känslan.
Kokongen låter sig inte etiketteras. En familjekrönika är det inte, även om vi får följa tre generationer. En kriminalhistoria är det inte, det finns inte en enda anlupen polis.
Låt oss kalla det en berättelse med olika ingredienser. Lite självbiografi och lite fantasi, enligt författaren själv.
Vad som är sant och vad som är påhittat får vi nog fundera över själva.
Jag funderar mycket över den märklige morbror Kurt med svaghet för starka män och som jobbar i Stadens arkiv. Har han inte funnits på riktigt så lever han i högsta grad ändå - i romanen.
Med det vill jag ha sagt att Anette Kindahl är en lysande berättare som låter oss lära känna hennes romanfigurer.
Det är roligt att känna igen sig i Norrköpings och Kolmårdens miljöer, även om Norrköping aldrig nämns vid namn - det är "Staden". Människorna och miljön känns äkta. Jag imponeras av hur levande skildringarna från 30-talet (jag var inte med) och tidiga 70-talet (därom kan jag berätta) känns. De har inte rafsats ihop av en slump.
Anette Kindahl lär ha börjat skiva på sin debutroman under friåret från museet 2006.
Hon lär ha flera långt framskridna idéer om nya romaner. Det är ett gott skäl att återinföra friåret, åtminstone för museiintendenter.
Jag längtar efter hennes nästa roman, nämligen. Under tiden kanske vi får nöja oss med att se filmen, det finns planer på att filma den.
Kokongen borde belönas med något slags debutantpris. Jag försäkrar att detta inte skrivs av lokalpatriotiska skäl.
Anette Kindahl är en intressant författare och en lysande berättare.