På ett sätt är det en ruggig bok. Interiörerna från det Socialdemokratiska ungdomsförbundets förödande maktkamper är inte vackra. De initierade skildringarna från Folkpartiets intrång i Socialdemokraternas datanätverk är på många sätt förfärande. Reportaget inifrån de borgerliga riksdagsgruppernas FRA-bråk torde ge eventuella politiska romantiker skrämselhicka.
Torbjörn Nilssons mission är dock inte att avskräcka från politiken. Parallellt med inblickarna i politikens mer smutsiga vrår erbjuder Nilsson ett slags socialpsykologiska förklaringar till varför det kan gå så som det gör.
Han problematiserar de lägen när "Vi" blir för starkt i politiken. Individen slutar liksom tänka, tappar sin moraliska kompass och låter sig föras med dit Vi-i-Partiet är på väg. Den egna gruppen har rätt och slåss mot den andra gruppen som har fel. I gruppens namn är vissa människor - förmodligen fler än vad vi tror - beredda att göra saker och ting som de aldrig skulle drömma om att göra som enskilda individer. Människor blir kort sagt omänskliga. Författaren jämställer politikens miljöer med den ö där den berömda romanen Flugornas herre utspelar sig.
Nilsson driver sin tes genom en rad nutida exempel. Ett av dem hänger lite i luften. De borgerliga partigruppernas besvär med internt motstånd i FRA-frågan passar självklart in på ett psykologiskt plan. Nilsson skildrar effektivt hur enskilda ledamöter som Fredrick Federley (C) och Karl Sigfrid (M) pressas hårt för att inte fälla regeringen i riksdagens omröstning.
Till skillnad från t ex folkpartisternas dataintrång och höger-vänster-striden i SSU så utspelar sig emellertid FRA-dramat i en akut, parlamentarisk krissituation. Nilsson diskuterar hur det kom sig att de borgerliga partiledningarna låste sig så hårt för en riskabel och osäker linje. Han frågar sig om inte Fredrik Reinfeldt och de andra borde och kunde ha agerat på ett annorlunda och smartare sätt.
Frågan är förvisso intressant.
Likväl faller den något utanför ramen. Press på enskilda ledamöter inför en avgörande omröstning är vardagsmat. Målet är också tydligt; voteringen ska ros hem. De övriga exemplen skildrar mer oträngda lägen med otydliga mål.
Nå; jag läste boken med stort intresse. Inte minst därför att jag under några timmar hade förmånen att känna mig lite extra mänsklig.