Modigt om svartsjuka till ett litet syskon

När Teater Pelikanen dramatiserar Susanne Markos och Ulrica Hydman-Valliens skoningslösa saga om femåriga Klara får både svartsjuka och aggressivitet plats på scenen. Hela Klaras tillvaro sätts i gungning av den pyttiga lillebrodern, "Bullen", som mamma tycker har så "ulliga, gulliga lockar". Medan Klaras hår är spikrakt. Ur svartsjukan föds fantasier om ett kolsvart och ett rasande rött slott, rytande björnar och en vårtig häxa som helst av allt vill mumsa upp bebisbrodern. Men också föreställningar om att hon själv egentligen är bortbytt och har helt andra föräldrar i ett fjärran land, Kattlans. I ett lika suggestivt som förförande vackert skuggspel, på ett tunt tyg med orientalisk känsla, visas fantasibilder av hur dessa idealföräldrar älskar, saknar och sörjer henne. Föräldraparet, Åsa Bergström och Marcho Marchev, kliver in i och sticker hål på fantasierna med dammsugare och telefon. De båda gestaltas befriande nog som mänskliga, inte på något sätt elaka - bara fullt upptagna med vardagssysslor eller vyssandet av lillebrodern. Men föreställningen ägs helt av Eva Carlsson, som livfullt och med intensitet skiftar mellan svartsjukans olika stadier och strategier, mellan stora Rappatack och lilla Klara. Musiken tillför ytterligare en dimension, både Marcho Marchevs sorgsna klarinett och Christopher Chaplins stämningsskapande ljudbilder. Med sin spröda och trevande musik lyckas Chaplin stödja scenerna, t ex fånga hur familjen försiktigt återfår harmonin, utan att smeta på publiken känslor. ✰ ✰ ✰ Det är svårt att spekulera i vad barnen tycker och hur mycket tröst teatern ger. För det är ju inte som när en föreställning är rolig - och barnpublikens omedelbara respons hörs i skrattsalvorna. Bland barnböckerna finns flera titlar där författaren tar upp den svartsjuka som ofta föds samtidigt som ett litet syskon. På scenen är ämnet däremot mera sällan förekommande. Därför känns Teater Pelikanens föreställning modig. Visst är det också ypperligt att den är baserad på en bok, så att föräldrar och barn kan läsa berättelsen före eller efter föreställningen för att bearbeta temat i lugn och ro. Det handlar trots allt om väldigt starka och förbjuda känslor.

Information till våra läsare

Modigt om svartsjuka till ett litet syskon

"Jag är den store Rappatack. Stjärnorna tillhör mig". Det är med draget svärd Eva Carlssons rasande Rappatack marscherar in på scenen - ensam, omgiven av stjärnhimlen och en gigantisk stol.