En vän som vill min hälsa väl och som fått igång mig genom sin blotta existens. Som talar om för mig att det inte finns några ursäkter för att inte komma ut och röra på mig.
Och som fått mig att förstå den gamla klyschan att det inte finns något dåligt väder utan bara dåliga kläder.
Den här kompisen har utan att vara oförskämd, ja utan att ha yppat ett enda ord faktiskt, fått mig att i ur och skur ge mig ut och gå. Lååånga promenader vissa dagar och lite kortare andra dagar. Och som sagt, den käre vännen hänger med mig från morgon till kväll utan att bli det minsta tjatig. Jag tittar ganska ofta på den och blir stolt.
Passionen, för det kan man nästan kalla det, har hållit i sig i flera veckor. Men jag kan inte säga att det var kärlek vid första ögonkastet, fast snudd på.
Det var på julafton den kom in i mitt liv. Jag fick den av maken, inte som en fin pik utan för att jag faktiskt önskat mig den. Sen tog det väl någon vecka innan den fick chansen hos mig. Men när jag väl testade den var vi oskiljaktiga. Jag ska erkänna att jag inte trodde vi skulle komma så bra överens. Min man hade nämligen också en sån här kompis och deras relation höll på att reta galla på mig. Under en månads tid var det ta mig tusan bara den som betydde något. Men så kraschade förhållandet, när polaren föll i golvet. Nu är det mannen som tycker att jag är fånig, snudd på barnslig, som inte vill gå en meter utan att ta med mig min kompis. Medan flera väninnor tittar avundsjukt på den och suktar ”en sån där skulle jag också behöva”.
Min nyfunna kompis hjälper mig att uppfylla nyårslöftet att röra mer på mig och visar mig klart och tydligt när jag gjort det. Den sporrar mig till och med att bryta mitt sockermissbruk. Hittills, arton dagar in på det nya året, har jag inte ätit något godis (ok då, erkänner eftersom det finns vittnen, att två tryfflar hoppade in i munnen förra helgen) och det är en STOR bedrift.
Och det där löftet jag tog att inte bränna en enda onödig krona på januari-rean har jag också (nästan) lyckats hålla tack var min nya kompis. Jag har tack vare den förstått att det snudd på ger samma lyckokänsla att röra på sig som att shoppa.
Fast frågan är bara hur länge det varar. Jag känner redan att det finns en viss risk att jag tröttnar. Sist när jag gick ut på lunchpromenad var det svårt att hålla mig ifrån favoritklädaffären. Då funderade jag nästan på att plocka ur batteriet ur min kompis så jag skulle slippa se beviset...att jag inte gått mina minst 7 000 steg om dagen.
Men det var då det, nu är vi vänner igen, min stegräknare och jag!