Hösten 2005 stod Johnossi som osnuten nykomling på gamla Gudskelov och levererade en svettig, snudd på elektrisk urladdning
Våren 2008 förlade Johnossi en imponerande turnépremiär till Hugos och visade att gnistan fortfarande fanns kvar.
Den 15e oktober 2010 vittrar det gamla industrimurbruket i Flygeln samman, hjärtan briserar och primalkraften hotar att ödelägga hela stadskärnan när duon fullständigt äger Norrköping i närmare en och en halv timme.
Det vore synd att klaga på Stockholmsduons Norrköpingshistoria. Spelning för spelning, år för år har scenerna blivit större och större och frågan är om inte leveransen dessutom blivit bättre och bättre.
Jag har svårt att sortera ut. Har sett för många riktigt fantastiska spelningar av de här herrarna för att riktigt veta vart det lysande börjar och det standardmässiga slutar, men det faktum att kvällen ändå känns magisk är ett tecken så gott som något på att de faktiskt brinner och blöder för sin musik på ett alldeles fantastiskt sätt.
Det börjar redan i det första distutbrottet i öppningsspåret ”Mavericks”. John Engelbert (jag slutar aldrig imponeras av hur mycket ljud den mannen kan klämma ur en ynklig liten pedalförsedd gitarr) och Oskar ”Ossi” Bonde ger sig in i melodin som om det gällde livet. Som om det var första eller sista gången de lirade den, trots att den här Norrköpingsspelningen bara är ett i mängden av framträdanden.
De har ett tillräckligt bra låtmaterial för att kunna fyra iväg en tung artilleripjäs som ”Dead End” redan som andralåt och har avverkat hitsinglar som ”Party With My Pain”, ”Man Must Dance” och inte minst ”What's The Point” (allsången! Åh, den ljuva allsången!) långt innan det är dags för extranummer.
I ”No Last Call” ryser jag bokstavligt talat av välbehag, varenda litet hårstrå på kroppen står rakt ut när Engelbert gråter ut texten. Hans sångröst är originell, live blir den än mer uppfodrande än på platta och Oskar Bonde pryglar bokstavligt sina trumskinn utan pardon.
Sista extranumret ”Roscoe” är ett givet klimax på en kväll där hjärtan brister, känslor svallar över och energin nätt och jämnt går att dämma upp.
Det är slutet på en konsert med ett band som alltid ger allt och som därför inte går annat än att älska.
Lite drygt tusen personer löste biljett för att se en duo med några justa radiosinglar och tre gedigna plattor i bagaget. De fick en känslostorm och två herrar som fullständigt tog ut varenda litet uns av energi och dedikation som gick att uppbåda.
Det är precis så man skriver historia.

 

 

Artikelbild