Marie bärs upp av fansens kärlek

Det börjar sprött och lite röstmässigt vingligt. Rösten verkar inte riktigt räcka till. Tempot är så långsamt att det knappt har styrfart. Bredvid Marie står en av gitarristerna. Men sången växer och med endast blått neonljus mot scenen blir det en stark öppning.

Marie är ute på sin första soloturne´ på 14 år med sin första egna platta på 17 år i ryggen. Texterna är enbart på svenska och de känns som en perfekt balansgång mellan det djupt personliga och det som vi i publiken kan relatera till. Med sig har hon ett band bestående av flera Roxette-musiker plus maken Mikael Bolyos vid pianot. Och här finns lite av konsertens svaghet.

Konserten kan delas upp i två delar som interakterar med varandra. Dels finns Marie Fredriksson plus band och dels Marie Fredriksson med sparsamt komp. Den förstnämnda kategorin får med knapp nöd godkänd, och detta beror inte på Marie utan på bandet. Bandet spelar förvisso bra, men speciellt kompet satsar för kung och fosterland vilket ofta dränkte Maries stundtals spröda och känsliga röst. ”Om du såg mig nu”, är ett typexempel på vad jag pratar om, detta borde ljudkillen vid mixerbordet kunna ordna. Sången måste ligga framför bandet inte mitt i ett band som verkar aspirera på en hårdrocksmedalj.

Konsertens absoluta höjdpunkter var när Marie med stöd endast av gitarristerna Jokke Petterson och Christoffer Lundquist var för sig eller tillsammans backade upp Maries känsliga stämma. ”Så skimrande var aldrig havet” med Lundquists steelguitar och maken Mikael Bolyos piano i ryggen verkade som gjord för Marie. Jokke Petterssons akustiska gitarr kompletterade perfekt Maries röst i ”Ett hus vid havet”. Detta betyg gäller för övrigt alla de låtar där bandet inte medverkade. Sedan kunde man kanske önska sig fler låtar från nya plattan ”Nu”, men det är en känslig balansgång att välja låtar till konserten.

Maries scenspråk är numera ytterst sparsamt. Naturligtvis beror det på hennes sjukdom, men det märkliga är att hon inte behöver de stora gesterna. Det räcker med en vänsterhand som hon ibland lyfter och den starka och övertygande rösten. En röst som bara vuxit sig starkare med åren.

Längst framme vid scenen fanns Maries mest hängivna fans. När Marie började sjunga ”Ännu doftar kärlek” visste fansen knappt till sig av glädje. Imponerande att Marie orkar ge så mycket när hon sjunger sina klassiker med ”Sparvöga”, ”Efter stormen”, ”Om du såg mig nu”, ”Tro” och ”Första dan i mitt liv”. Mot slutet stod hela publiken upp och bar fram Marie på ett hav av kärlek. Hoppas att resten av den totalt två månader långa turnén får bättre publiksiffror än de dryga 500 som trotsade Melodifestivalen och eventuella OS-inslag.