The Sounds går inte bara ut hårt. De öppnar med det tyngsta artilleri de har.
Genombrottshiten ”Living In America” tjänar som öppningsnummer och följs av ”Hit Me” och ”Song With A Mission”. Tre regelrätta hits. Tre regelrätta extranummer som kastas till den lystna publiken redan från start. Det är kaxigt så det räcker och blir över för en hel busslast med rockband.
Men det stannar inte där. Efter den explosiva inledningen lägger Maja Ivarsson och hennes mannar i ytterligare en växel och växer en storlek till. Det borde vara en omöjlighet, men The Sounds får det att framstå som den självklaraste saken i världen. Det blir en hitkavalkad av sällan skådat slag där de starka låtarna aldrig tycks vilja ta slut.
Ungefär halvvägs stannar gruppen upp mitt i det larmande vackra rockscenariot och bjuder på en hjärtskärande version av ”Wish You Were Here” som följs av titelspåret från senaste skivan ”Weekend”. Det blir en andningspaus som inte kunde ha varit mer dynamisk för sen tar The Sounds upp sin glimrande rockleverans igen och defilerar fram till slutet där en rasande imponerande ”Dorchester Hotel” får agera slutpunkt innan ”Tony The Beat” och ”Hope You're Happy Now” bjuds som extranummer och gör det minst lika självklart som de där korten som bandet brände i början hade kunnat göra.
Det enda smolket i glädjebägaren är att det bara är knappt 400 personer som letat sig till Flygeln för att se den lysande showen. Det är synd. Väldigt synd. Men bandet skiter i vilket. Deras dedikation och laddning går att ta på och den publik som ändå är där är taggad till tänderna. Samspelet mellan grupp och publik är fantastiskt och så här i efterhand hoppas jag att det är många som ångrar att de missade en av de starkaste konsertkvällarna i den här staden på länge.