Klassisk jazz drog storpublik

CLASSIC JAZZ CELEBRATION

Medv: Dixie Cats, Red Hot Jazz Band, Temptation Jazz Band, Rydskogens Joymakers & Kjell Söderkvist

Plats: Crescendo

Datum: 18 september

Klassisk jazz drog storpublik när klarinettisten Kjell Söderkvist från Motala samt fyra orkestrar från Norrköping och Linköping delade på utrymmet vid en helkväll i den äldre jazzens tecken på Crescendo i onsdags kväll. Dixie Cats från Norrköping och Red Hot Jazz Band, Temptation Jazz Band samt Rydskogens Joymakers såg till att alla trivdes.

Crescendos lokaler var fyllda till bristningsgränsen när det serverades klassisk jazz, det vill säga jazz med rötterna i New Orleans och tidig storbandsswing. Det som tidigare benämndes ”tradjazz” kallas nu ”classic jazz” och inbegriper också den tidiga storband- och swingmusiken.

Norrköpings stolthet i genren, Dixie Cats, inledde svängfesten med sin välarrangerade New Orleans-jazz. Bandet har inspirerats av 30-talets vita storheter; Bob Crosby´s Bob Cats och spelar, liksom Temptation Jazz Band, i en stil som hämtar inspiration både i New Orleansjazz och 30-talets småbandsswing. Drivande solist i bandet är trumpetaren Per Olander som också sjunger förtjänstfullt. Tillsammans med Dixie Cats vokalist, Cattrin Wigge, sjöng Per en svängig version av ”´Deed I do”. Temptation Jazz Band från Linköpings avlöste Dixie Cats. De överraskade med ovanligt friskt spel i Original Dixieland Jazz Bands ”Satanic Blues”. Karin Hansson sjöng bl.a. slagdängan ”I´m sorry I made you cry” med doft av Fats Waller.

Motalaklarinettisten Kjell Rosenkvist hade en svettig kväll. Han gästspelade i alla fyra orkestrarna och bidrog med fint klarinettspel i ”Shoe Shiners Drag” med Red Hot Jazz Band och solospel på sopransax i ”South” med Temptation Jazz Band samt på klarinett i Duke Ellingtons ”Rocky Mountain Blues” med Rydskogens Joymakers. Den killen vill jag gärna höra mer av!

Efter en välbehövlig paus där frisk luft stod högt på önskelistan inledde Red Hot Jazz Band med jazz inspirerad av bl.a. New Orleans-pianisten Jelly Roll Morton. Trots den kreolska förebilden låter bandet mer vitt än svart och alltså mer välartat än vad Jelly Roll Mortons Red Hot Peppers någonsin gjorde . Musiken är starkt notbunden och den där rätta swingen ville inte infinna sig. Jag hade önskat att kornettisten Claes Hagvall trätt fram mer och förstärkt leadstämman, nu försvann han i ensemblespelet vilket gav ljudbilden slagsida. Sånginslagen med The Rhythm Boys och The Rhythm Boys Sisters var festliga noveltyinslag, men knappast jazz.

Kvällens i särklass starkaste inslag var den avslutande avdelningen med Rydskogens Joymakers. Orkestern leds av trumpetaren Bent Persson från världskända Kustbandet och hans Louis Armstrong-doftande solon hör jag fortfarande i öronen flera timmar efter konserten.

Rydskogens Joymakers har utvecklats och blivit tajtare i ensemblespelet. Det gungar skönt i nummer ur Jimmie Luncefords mapp och jazz förknippad med Louis Armstrong kan aldrig bli fel. Bandet förfogar över flera goda solister, bl.a. Martin Olsson tenorsax, Olle Kilbrand vokal/trombon och Bengt Johnsson altsax och klarinett samt Mikael Langer trumpet samt Björn Liljeblad piano.

Varför inte låta Rydskogens Joymakers få en egen konsertkväll på Crescendo? Jag är säker på att det skulle uppskattas av alla jazzdiggare i Norrköping med omnejd!