Starkt skådespeleri i ”En dörr på glänt”

Någonting har hänt, något finns bevarat i minnet och kanske ser olika ut hos de drabbade, eller låt säga medagerande. För här är det teater och med den stiliserade spelstil som är Olov Rasch signatur, förefaller det ha varit något passerat.

Texten är författaren Walter Ljungquists novell Marie-Louise är på sitt rum.

Den flickan är 13 år och klarseende, hon, sladdbarnet, vet att hennes föräldrar ska skiljas. Det räckte inte med hennes tillblivelse för att lappa ihop ett par som kanske var fel från början – trots att de har fyra vuxna barn.

Scenen är en riktig typ av teaterlada på galleriet NP 33. En intim och spännande scenografi (Andrew Jones) som skulle kunna vara 1937 som är textens år. Det är en lantställe med fina möbler och trotjänarinna.

Vacker musik intonerar följsamt då äldste sonen spelas av Jens Malmsten, välkänd i musikvärlden. Även David Swärds ljudkonst bildar dramatiska kulisser som mest handlar om regn och åska.

Norrköpings Teaterkompani har flyttat till den här lokalen efter några år på Himmelstalunds Brunnssalong.

Berättelsen handlar kanske framför allt om tonårsdottern Marie-Louise som här tolkas av Lilly Sundberg, ett kolossalt lovande skådespelarämne. Föräldrarna som spelas av Sylvie Lindblad och Erik Wallsten och deras troliga skilsmässa är den stora dramatik som möjligen kan te sig något upphaussad idag. Utom Marie-Louise är ju barnen vuxna. Kanske har barnen inte heller rätt uppfattning om föräldrarnas strider? Kanske är osämjan en krydda i deras liv?

Det finns mycket tystnad här, mycket stumhet, mycket positionerande och pauser och många stela, bortvända ansikten.

Man får tid att tänka, gott om tid. Nog är en skilsmässa skäl till stor oro för de inblandade, nog ställs frågan om att kanske ta parti och fundera över sitt liv omtumlande. Bara den som tagit steget anar vidden.

En del amatörers repliker bryter stämningar, Sylvie Lindblad och Lilly Sundberg gör stora insatser för att ge liv till sina roller. Regissören är den starkast närvarande trots att han inte är på scenen, alla gör som de blivit tillsagda och spelstilen är kantigt naturalistisk. Allvaret är tungt, frågan om ansvar finns när den unga flickan slutligen frågar ”Vad är det för mening med mig”.