Kön ringlar långt utanför Flygeln långt efter öppningstid. Det är försenat får vi höra. In Flames har under soundcheck repat in sex låtar som inte fanns i ljusbordet sedan tidigare, vilket måste åtgärdas.
Det är en försening som vi snabbt ska bli varse är värd minsta lilla minut av väntan.
In Flames nöjer sig inte med att kliva ut och göra en greatest hits-spelning eller marknadsföringsmässigt luta sig allt för mycket mot sin senaste skiva. Istället ser de, nu när de ger sig ut på en intim och efterlängtad klubbturné genom riket, till att tillgodose även den del av publiken som hängt med ett tag.
Inledningen är en ren nostalgiexplosion med två raka öppningsspår, "Embody The Invisible" från "Colony" (1999) och "Bullet Ride" från "Clayman" (2000).
Men det räcker inte med det. Genom hela kvällen passar gruppen på att peta in gammalt örhänge på gammalt örhänge sida vid sida med sina brottarhits och nyare bitar.
Det är ett smörgåsbord för varje In Flames-finsmakare. Men det krävs mod för att göra det.
Vi är nog många som gärna hade sett det, men In Flames kan inte spela i all evighet. I och med att de äldre spåren beretts plats har andra låtar fått stryka på foten. Gruppen har tvingats kasta ut fullständigt självklara livefavoriter som "Come Clarity", "Alias", "Delight & Angers" och titelspåret från senaste långköraren "Sounds Of A Playground Fading" ur setlistan.
Det är ett tecken på enorm integritet. Inte många band hade vågat göra detsamma.
Det är möjligt att några äldre spår går över huvudet på några åskådare, men i samma utsträckning gläder de förstås dem som lyssnat länge på In Flames och alla tycks entusiastiskt kunna samsas kring det nyare materialet.
Publiken är fantastisk. Tecken på att det är en däst måndag efter dagar av påskfirande går inte att finna någonstans i Flygeln. In Flames levererar som om det gällde livet och stämningen är elektrisk.
Publikens euforiska skuttande till "Only For The Weak" såg, enligt sägnerna, till att festivalen Metaltown i Göteborg fick lämna stadskärnan och flytta ut på vischan efter att markvibrationerna utlöst ett larm om rasrisk på Götaälvbron. Den här kvällen får reaktionen på samma hitmelodi Norrköpings stolta konsertpalats att gunga i sina fundament.
På allvar. Byggnaden skakar när 3000 fötter studsar upp och ner.
Lika högt som de hoppar till "Only For The Weak", lika högt sjunger de i "Trigger", "Deliver Us", "Cloud Connected", listan kan göras lång. Vissa försöker sig rent på crowdsurfing en bit in i spelningen.
Maken till inlevelse har aldrig skådats innanför byggnadens väggar tidigare och då kan man faktiskt ta att den inte responderar helt och hållet på metalsoundet och levererar ett aningen burkigt ljud.
In Flames har helt korrekt pekats ut som Sveriges starkaste liveakt och den här kvällen står Flygeln bildligt talat i lågor under gruppens gnistrande liveenergi.
Som för att understryka att de inte glömmer historien har "My Sweet Shadow" på klassiskt manér återinstallerats som episk avslutningslåt.
Det är bara att kapitulera.