Jocke Berg har solglasögon på sig inomhus. Det ringlar in klädsamt motljus genom fönstren och Kent står i ring och ser lite så där avmätt ointresserade ut.
Det finns en viss mystik i bilderna från livevideon som presenterade den nya singeln 999 för några dagar sedan.
En mystik som blivit oerhört signifikativ och viktig för bandet.
Men så sätter de igång att spela och levererar något som är högst alldagligt. 999 visar sig vara en sju minuter lång transportsträcka som borde ha kortats med hälften.
Ändå dröjde det naturligtvis ingen längre stund innan hyllningskörerna med tilltagande styrka började ljuda i etern.
Det tog inte mer än några minuter från det att den egenhändigt komponerade livevideon, som bandet spelade in till låten sedan de vägrat kompromissa med teveprogrammet Skavlan och gett tevesuccén nobben, lades ut på nätet till det att de sociala medierna exploderade (jag menar bokstavligt talat fullkomligt exploderade) av superlativer, hyllningar och flagranta kärleksförklaringar.
Rockkritikerna var inte sena att haka på med överdådiga hyllningar och dramatiska "chockerande bra"-rubriker.
Kent har helt enkelt byggt upp ett sådant sug och intresse kring vad de egentligen åstadkom när de flydde omvärlden och slog läger i Saint Rémy de Provence i Frankrike för att svarva ihop en ny platta, att de egentligen skulle kunna släppa ut precis vad som helst och ändå få samma svallande gensvar.
De har nåt den punkten i musikhierarkin där de stereotypiskt hyllas för att de skapar snarare än för vad de skapar.
Jag är förstås väl medveten om att den här texten riskerar att få mig att framstå som en magsur snubbe som har något emot Kent. Så är det inte alls. Jag har inget emot gruppen och silar mer än gärna ut guldkornen ur dess karriär. De har gjort mycket fint, det är inget snack om det.
Snarare handlar det om att jag fascineras av hur ett band kan nå en sådan nivå att allt från svennebanan-publik och musikpuritaner till renommerade experter i kör måste basunera ut hur ljuvligt fantastisk en låt är så fort den når hörselgångarna.
Oavsett hur den låter.
För nej, det handlar inte om att 999 skulle vara en exceptionellt bra låt.
De där Coldplay-gesterna. Det där Keane-pianot. Den smygande postrockkänslan och den patenterade Jocke Berg-sången. Det är inget nytt. Det är inget revolutionerande. Vi har hört det förr, både från andra och från Kent och då i versioner som inte är sju minuter långa och alldagligt enformiga.
Det handlar om att Kent är ett fenomen. Något större än en rockgrupp.
På så vis är det nästan viktigare att Jocke Berg har solglasögon på sig inomhus och sjunger filmad i motljus än hur singeln i själva verket låter.
Hyllningskörerna ljuder enorma ändå.
Det är fascinerande.