En far som inte är riktigt riktig. En son som helst vill titta på fåglar. Och skräcken över att allting när som helst ska ta slut. Tomas Bannerhed beskriver i sin oerhört uppmärksammade debutbok en 70-talsfamilj som inte är som alla andra.
Klas är äldsta sonen och hans pappa är besatt av tanken att han ska ta över gården med alla dess problem.
Klas flyr till skogen, fåglarna och Veronika - flickan från Upplands Väsby som kanske, kanske kommer flytta in i granngården. När någon skriver elaka saker om pappan med rödfärg på vit vägg är det enklast att bara låta bli att veta vem det är de skrivit om. Och när pappan ligger livlös för en stund och sen hamnar på sjukhuset är det bäst att inte Johnny och de andra får veta något.
Med ett underbart språk som inte liknar någon annans skriver Bannerhed om barndomen. Om att aldrig kunna vara säker på vad som händer, om att längta bort, om att knappt våga hoppas, om att dö. Han fångar stämningen i den lilla byn på landet - för att inte tala om hur han fångar barnets sinne, den barnsliga förmågan att smälta samman fantasi och verklighet, och oförmågan att skilja mellan stort och smått.
Det här är en underbar skildring av rädsla, hopp, och gränsen mellan normalitet och galenskap. Varje sida gör mig alldeles darrig av lycka och jag njuter av varje sekund.
Om jag skulle ha någonting att invända emot så är det kanske längden. Jag kan älska varje del, men helheten blir mig nästan övermäktig. Det är dock inte så fruktansvärt hemskt, utan snarare på gränsen till angenämt.
Att Tomas Bannerheds debut hyllats är inte konstigt. Att se vad han kommer göra härnäst kommer antagligen bli härligt.