Det blev en generös nostalgikväll när The FantasticFour gav sin största egna spelning i Norrköping i Flygeln på lördagkvällen.
Vi fick en och annan anekdot, men framförallt en hel massa musik från 50- och 60-talens pop, doowop och soul. The Platters, The Four Seasons, The Marcels, Ray Charles och The Foundations var några av de namn som flög förbi i hitkavalkaden.
Den grånade publiken fick även en galen retrotolkning av Ramones-klassikern "Sheena is a Punkrocker" – en av kvällens absoluta höjdpunkter.
Det eminenta sjumannabandet bestod av en rad musiker från Norrköping, under ledning av keyboardisten Jacob Huddén. Man kunde gott ha presenterat musikerna, och blåset kanske kunde ha använts ännu mer. Det blev bra tryck och sväng när de fick brassa på i exempelvis The Foundations "Build Me Up Buttercup". Men detta är bara anmärkningar i marginalen från en lyckad kväll, där koreografi, kostymer och hittar satt som gjutna.
En musikalisk presentation blev det i alla fall av de fyra i mansgruppen. Tenoren Niklas Lambyberättade om brorsans tv-shopsköp som fick honom att upptäcka 60-talsklassiker som "Sealed With A Kiss", basen och Norrköpingssonen Robert Haglund bjöd oss med till cocktailbaren han kallar sitt vardagsrum och barytonen Jonas Fritzon delade med sig av en trevande kyss till "Dirty Dancing". Men mest av de fyra imponerade Kisa-killenDaniel Yngwe som framförde "Smoke Gets in Your Eyes" kraftfullt och känslosamt.
Kvartetten bjussade även på glimtar från sin gemensamma musikaliska resa, med bilder och videoklipp från sina USA-äventyr, bland annat fick vi se när The Fantastic Four presenterades som vinnaren i Word Championchip of Performing Art i Hollywood 2012.
Man balanserar framgångshistorien med att berätta om de hopplösa försöken att komma med i Melodifestivalen. Och framför den egna, schysst 60-talshitdoftande, "Wait a Minute".
Mer än ett par egna låtar bjöd man inte på, och en invändning man kan ha är förstås att det alltid smäller högre att knocka publiken med eget material. Men FF-konceptet bygger på nostalgisk igenkänning, och killarna gör sin grej bra, med lagom dos humor.
Men även om gruppen kanske inte fått det erkännande de förtjänat av Christer Björkman, så har dessa fyra män förmågan att domptera en publik på en livescen. Allsångsförsöken började visserligen lite trevande, men på slutet har de publiken helt i sin hand.