Filmkrönika Manusförfattaren Jeremy Slater har gjort något så ovanligt som att be om ursäkt för tidigare uppdrag. Vad är de andra väntade ursäkterna?

Normen är att de som arbetar med en film aldrig baktalar den. I udda fall har skådespelare erkänt att de spelade i en film av tvivelaktig kvalitet men generellt lyckas de flesta hålla en artighetsnivå. Det finns något sympatiskt i det, att av respekt för alla sina kollegor inte tala illa om ett uppdrag de hade tillsammans. I ärlighetens namn görs många bristfälliga filmer världen över. Tittare är inte alltid överens men kring vissa finns ändå konsensus om kvalitetsbrister.

Nu har manusförfattaren Jeremy Slater gått ut och bett om ursäkt för ”Fantastic Four” från 2015 som han skrivit manus till. Filmserien som först kom ut tidigt 2000-tal med bland andra Jessica Alba och Ioan Grufford nådde viss framgång. När någon ett drygt decennium senare bestämde sig för att göra om med Michael B Jordan, Kate Mara och Miles Teller fick alltså Slater chansen att skriva manus. Han har sagt att hans stora inspirationer är Stephen King och Steven Spielberg. Meritlistan innehåller filmer som passar in i en sådan persons cv. Min första tanke är att den producent vars idé det var att göra filmen har mycket större ansvar i så fall att be om ursäkt.

Jeremy Slater väcker en intressant fråga. Ska man be om ursäkt för sin skapelse vars kvalitet inte helt levde upp till förväntningarna? Någon skulle kunna argumentera att se film är ett val och skaparen ska knappast ta ansvar för andras upplevelse. Å andra sidan har jag många gånger tyckt att filmskapare är skyldiga oss andra en ursäkt för den låga nivå de försöker tvinga på oss. Jag har ibland känt ett behov av att be mig själv om ursäkt för vad jag utsatt mig för filmmässigt. Att mina sinnen har fått utstå en del riktiga lågvattenmärken. Exempelvis väntar jag fortfarande på att Justin Chadwik som gjorde ”Tulip Fever” inte bara ska be mig om ursäkt för den kassa kvalitet han släppte loss utan också för att han lurades med att göra det i en kontext där filmer brukar leverera. Att se en superhjältefilm är ingen garant för kvalitet, men kostymdrama brukar ändå kunna landa okej. Eller vad sägs om Wim Wenders ”Kärlek över haven”. Usch så vedervärdigt dålig och jag har inte sett Wenders be om ursäkt. Eller det senaste bottennappet ”Mamma Mia! Here We Go Again” av Ol Parker. Vad som dessutom känns än mer frustrerande är att en hel del av dessa skymfer mot biobesökare är gjorda i pengars namn. Wim Wenders kanske tyckte att han faktiskt gjorde en bra film, men ingen gör om ”Mamma Mia!” med kvalitet som mål. Syftet är att få bankkonton att växa.

Slater har förvisso riktat sin ursäkt mot Marvel-fansen, en säreget krävande grupp som förväntar sig Da Vinci-nivåer av saker som aldrig riktigt kan nå högst upp. Men om man nu ska be om ursäkt för något så faller det inte helt fel att göra det för ”Fantastic Four”. Kanske behöver inte filmskapare be om ursäkt specifikt, men att erkänna att en produktion inte gick så bra som önskat...den ärligheten vore uppfriskande att höra mer ofta.