Sällan jag blir så berörd

Filmkrönika I somras skrev jag en krönika om det mycket oinspirerande filmåret 2016.

Ett mediokert filmår klassade jag det som och föreslog en rad äldre filmer att djupdyka i. 2016 skulle uppenbarligen inte ge oss vad vi behövde. Det gick inte ens att beskylla året för att vara så värst hemskt på filmfronten, men allt kunde beskrivas med en axelryckning. Jaha, den var inte dålig men inte bra heller. Då var ”The Big Short” en av få filmer som kom på bio som faktiskt lyfte lite. ”Jaha” var min mest vanliga reaktion på biofilmer under större delen av 2016. Men, det var innan året bestämde sig för en imponerande spurt. 2016 har sköldpaddat oss alla på sluttampen.

För i oktober hände något. Först kom svenska filmen ”Jätten”. Ska vi vara ärliga är svensk film inte orsak till stolthet. Att bli så otroligt berörd som jag blev av ”Jätten”, det händer väldigt sällan i samband med svenska produktioner. I samma veva släppte Pedro Almodovar ”Julieta”, en kvalitativ återgång för spanjoren efter att han tappat bort sig i några år. Sedan var det dags för ”Min pappa Toni Erdmann” som smygande tog fart. En makalös film, välbehövlig som få i dagens läge. Filmen prisades starkt av recensenter men det tog ett tag innan publiken hittade den. Efter att ha visats enbart på en biogfraf hakade den andra biografen på. En vacker, hjärtlig, stark, humoristisk skildring om en distanserad värld och en mans försök att öppna dörrarna. Spontant tänkte jag på ”Toni Erdmann” som en klassisk fyra men den svällde tills den svämmade över och den femma jag gav filmen känns nu ytterst självklar. Skulle Maren Ades osannolika succé ändå bli undantaget som bekräftade regeln kring 2016s öken av kvalitet? Så blev det inte, det bevisade om inte annat de andra styrkemätningarna i kölvattnet av självklara stjärnan ”Toni Erdmann”.

Medan världen fylls av globala problem, medan de mest osannolika skeenden hände politiskt, medan medmänsklighet blivit något att förakta har filmåret 2016 tagit igen sig. Mycket ovanliga ”Paulina” bidrog med klassperspektiv och avsaknad av jämställdhet. ”Nocturnal Animals” av Tom Ford levererade på sitt mer glittrande sätt också en läxa om människan och makt, vid sidan av den spännande historien. ”Little Men” och ”Fyren mellan haven” kanske inte blev de toppnoteringar som kunde ha anats men var klart mer givande än årets tidigare mediokra leveranser. Och så kröntes året av det andra toppbetyget, ”Jag, Daniel Blake”. Ken Loach hade bestämt sig för att pensionera sig. Omvärlden och dess press samt ökade gap mellan rika och fattiga tvingande honom tillbaka. Och vilken återgång sedan. Vid 80 års ålder kom Loach med sitt bästa verk. Det mediokra året slutade med två stycken betyg 5, något som inte ens händer varje år.

Det sägs att svåra sociala situationer föder bättre kultur. Om det ligger någon sanning bakom det sitter manusförfattare och regissörer nu med historier som måste berättas. Av olika karaktärer och på många nivåer.

 
 

Kultur & Nöje