I fredags var det premiär för Cirkus Cirkörs senaste produktion på Stora teatern.

”Epifónima” som föreställningen kallas är inspirerad av kvinnokämpar från både nu och då, kvinnors röster och sätt att skapa och organisera sig på.

Det är en hyllning till kvinnors kamp genom åren och det hänger med som en röd tråd genom hela showen.

Gudinnan Ishtar, en mytologisk figur från det gamla Mesopotamien, Hildegaard av Bingen, en abbedissa som fungerade som rådgivare åt både drottningar och kejsare under 1100-talet, och Tarana Burke, som startade Me Too-rörelsen, är några av förebilderna i föreställningen.

Storyn i all ära.

Det är inte där ”Epifónima” lyser som starkast, utan det i själva framförandet.

Ensemblen består av sju kvinnliga artister och de lyser verkligen på scenen.

De klarar av att göra saker med sina kroppar som man knappt tror ska vara möjligt.

Som när de dansar i ett stort hjul, så kallat roue cyr.

Det är lite som att uppträda med en rockring och skruva upp det till tusen.

Eller när de klättrar i den stora ställning som finns på scenen och bjuder på sanslösa akrobatiska nummer.

Det är verkligen hisnande och rasande vackert.

Föreställningen börjar lite försiktigt men får snart upp tempot och när publiken sen bjuds på ett nummer där en av artisterna vrider och vänder på kroppen på ett minst sagt onaturligt sätt och gör det till ett knakade ljud, ja då är det svårt att sitta still i stolen.

Det gör ont att se på, samtidigt som man häpnas över artisteriet.

Humorn har också en central roll i föreställningen. Det drivs med både det ena och det andra och är det någonstans showen inte når upp i de där fantastiska höjderna så är det där.