Oavsett vad Benny Boom har misslyckats med i sin biografi om hiphop-legenden Tupac Shakur har han i alla fall fått en porträttlik huvudrollsinnehavare i Demetrius Shipp Jr. Den förvånande likheten för två män som inte har minsta släktskap är fängslande. Men trots skådespelarförmåga fyller inte Shepp Jr ut kostymen.
Historien om Tupac Shakur är en väldigt fascinerande och mångfacetterad sådan. En komplex ung man som under sina korta 25 år var en otrolig framgång. Som toppade listor medan han satt fängslad. Son till medlem av Black Panthers med förståelse för mekanismerna som försvårar för svarta, ändå föll han in i kriminalitet. Tidigt intresse för skådespeleri och Shakespeare. Filmen prickar av alla de viktiga delarna i rapparens liv. Det innebär att en novis på ämnet ändå får någorlunda helhetsbild. Däremot är nyanserna utsuddade. Manuset problematiserar inte Tupacs komplexitet. Dessutom är det minst lika intressant att få djup på allting som hände istället för att plikttroget följa varje steg. Trots att speltiden är nästan två och en halv timme är fragmenten många och för lite fördjupning. Viljan att få med allt är förståelig men generalfel som sänker filmen. ”All Eyez On Me” fokuserar på figuren men missar personen. Därför blir det aldrig riktigt berörande när det egentligen finns väldigt mycket i hans korta, tragiska liv som är högst känslosamma. Exempelvis vore det väldigt intressant att följa inre tankar och kaos som gjorde en ganster-wannabe av mannen som var en aktivist. Delvis gör manuset en karikatyr av människan, reducerar honom. Som tittare får du aldrig riktigt veta vem Tupak Shakur var men du kan återge en hel del av det som hände honom. Shepp Jr och hans gestaltning blir mer imitation än skådespeleri. Inte på grund av honom utan manuset.
Filmen använder tekniken intervju som återberättelse. Helt oförklarligt försvinner dock det elementet efter ett tag. Vad var då syftet med att ha sekvenser där han från fängelset samtalar med en journalist om dessa aldrig knyts ihop på något sätt?
Att illustrera storheten i mannen med kvantitet och försök att polera bort fläckarna är inte effektivt. Tupac Shakur var både aktivist, humanitär och brottsling. Det finns små, små fragment av vad filmen kunde ha varit. Exempelvis när han håller ett tal till en domare eller när han berättar för sin partner hur låst han är till skivbolaget Death Row. Där kommer drivkraften fram. Det är inte alltid händelserna som gör personen utan hur hen bemöter dessa.