Svensk film om mångkulturell Stockholmsförort, vad kan gå rätt? Ganska mycket visar det sig, när Ivica Zubak regisserar. En rapp skildring av både livet i förorten och kulturkrocken med innerstaden. Som blandar allvar och humor på ett utmärkt sätt. Som vet när vilken växel ska i, som hämtar och lämnar vid rätt tillfälle.
Metin är en ung man från Jordbro. Hans dagar går åt till småkriminella aktiviteter; försäljning av kopior, enstaka bilbränder och annat som inte drar till sig för mycket uppmärksamhet. Inombords när han andra sorters drömmar. Metin har sökt in till scenskolan och skriver i hemlighet på en bok. Hans avlidne pappa inspirerade honom till den litterära ambitionen. När han är på provspelning på scenskolan – för övrigt en av filmens bästa scener – tappar han bort sin bok. Den hamnar hos ett förlag som vill göra pengar på ynglingen från förorten. Metin måste bestämma sig, fortsätta i samma gamla spår eller våga ta steget att gå utanför sin norm.
Styrkan i ”Måste gitt” är balansen i manuset. Kulturkrockarna illustreras på ett sätt som inte är nedlåtande mot individerna. System kritiseras samtidigt som sympati för rollfigurerna är kvar. Zubak, som också skrivit manus tillsammans med huvudrollsinnehavaren Can Demirtas, låter förnuftigt nog inte kriminaliteten att hamna i förgrunden. Det hade varit så lätt att gräva där, många regissörer gör det. Men ”Måste gitt” handlar om något annat. Om förortskillens drömmar och hans väg för att förverkliga dem. En bana som inte spelar på sentimentalitet eller exotifiering. Filmen fungerar därför att manuset är så kompakt skrivet och åtminstone ger en känsla av att vara realistisk. De flesta av oss vet inget om kriminella sammanhang men kan trots allt känna av vad som skulle platsa i verkligheten och inte. Både förortsvärlden och ”kulturelitens” Södermalm skildras på ett både kritiskt samt förstående sätt. Balansgången mellan dessa är inget vi är vana att se i svensk film.
”Måste gitt” fungerar även på grund av skådespeleriet. Många biroller porträtteras med känsla för karaktärerna. Framförallt är det Can Demirtas som briljerar som mångsidiga Metin. Även här handlar det om balans, att lyckas gestalta smågangstern med normbrytande drömmar. Att få till balansen mellan osäkerheten och storhetsvansinnet. Att å ena sidan glida självsäkert i olika miljöer för att samtidigt vara lättretlig. Speciellt i scenerna mot Jörgen Thorsson skapas magi, nästan en form av uppvisning i skådespeleri. Svensk film brukar inte vara så här bra.