Den blå vägskylten med texten ”Skrikhult” följt av djävulssiffrorna ”666” gör att vi inte behöver tveka. Vi har kommit rätt.
Från en liten faluröd stuga styr Olof Wikström sitt imperium Skrikhult Productions som jobbar med bland andra Sabaton, Crucified Barbara och Arch Enemy.
På en vägg påminns vi om att han har prisats för att han ”med obändig envishet och kärlek till musiken arbetat för att bredda och berika svenskt musikliv”. Motiveringen från P3 och Rockparty i Hultsfred är från 2000, men är lika giltig idag. Inte minst med Black Christmas breddas och berikas Norrköpings musikliv.
Nästa fredag drar festivalen Black Christmas igång och med band som Morbid Angel, Marduk och Satyricon kan man förvänta sig en dos bestialisk brutalitet inne på Flygeln under julruschen. Inne i Värmekyrkan hålls en Black market – gratis och öppen för alla – med försäljning av hårda klappar, bandtröjor, skivsignering och utställning av Kristian Wåhlin som under två decennier har designat och målat flera av genrens mest fantastiska skivomslag.
Nyheten om festivalen har spridit sig över världen och man har hittills sålt biljetter till åtta olika länder, däribland USA, Tyskland, Belgien och Ryssland.
– Det går bra. Jag hoppas på slutsålt, men om det inte blir det så blir inte långt ifrån, säger Olof Wikström.
Idén till festivalen fick Olof på den norska festivalen Inferno för ungefär tio år sedan. Men det var när han insåg att Morgan Håkansson från Marduk haft samma dröm om en festival för extremt hård musik i sin egen hemstad som de gemensamt bestämde sig för att göra verklighet av idéerna.
– Det blir en mötesplats för alla som gillar hård musik. En fest med skratt, glädje och ondska, säger Olof med ett leende.
Rullar allt på som planerat?
– Ja, det flyter på bra. Men en vecka före festival är det alltid kaos med en massa småfrågor om sådant som specialkost och hotellrum. Det hör till.
Vilket band ska man inte missa?
– Eftersom jag har bokat vill jag ju säga alla. Men en personlig favorit är tyska Sodom, det är ett riktigt gammalt klassiskt band som har hållit på sedan mitten av 80-talet. De är legendarer inom hård metal. De känns mest personliga. Och självklart Marduk som gör två unika spelningar på sin hemmaplan.
För 1,5 år sedan flyttade Olof Wikström tillbaka till Norrköping. Han bor på gården och barndomshemmet som även gav bolaget ett passande namn.
– Det känns jättebra att vara tillbaka efer 15 års exil i Hultsfred, Blekinge och Falun. Man känner sig hemma och de flesta kompisar här är faktiskt kvar.
Vad tycker du om visionerna om Norrköping som musikhuvudstad?
– Visionen är väl bra att arbeta mot. Men prat är inte min starka sida. Saker ska hända, det är viktigare.
Hur är det med spelställen?
– Rätta sortens ställen är det ont om. Om jag ska sätta en turné så finns inget mellan Dynamo och Flygeln. Den ena har en kapacitet på 300 pers och den andra 1500. Så har man ett band som drar 500-600 så väljer man bort Norrköping. Det är lite tråkigt.
Kan du leva gott på musiken?
– Det är upp och ner. Går en konsert dåligt kan man förlora stora summor och går det bra så tjänar man pengar. Det är en ständig kamp, som för de flesta egna företagare.
Spelar du själv något instrument?
– Nej, det var lite därför jag började. Jag kunde inte spela, men ville vara med i gänget ändå och började arrangera gig med kompisarna.
Men du försökte?
– Det blev ett rep som sångare med kompisarna och de sa: ”Aldrig mer!”, ha ha.