Musik Stjärnmoln och Ragnarök utlovades, blixtar och dunder kunde man förvänta sig men tyckte mest det blev milda skyar och stilla regn. Och det var precis som det skulle! Peter Friis Johansson som solist i Andrea Tarrodis Pianokonsert Stellar Clouds musicerade sig igenom stjärnhimlar och galaxer, stormar och vattenfall som om flygeln vore en tidsmaskin fylld av musik.

Oväntade ljudeffekter löstes upp i mer välbekanta klanger, orkester och solist möts i ett gemensamt berättande och helhetssynen går från mörker till ljus. Suggestiva pukor manar på, dirigenten Evan Rogister håller emot och Friis Johansson fortsätter oberörd sin vandring genom en "kosmisk barnkammare".

Efter paus serverades Wagner i en light-variant med axplock ur hans repertoir. Själva upplägget blev lite märkligt, Isoldes kärleksdöd ur Tristan och Isolde helt orkestralt blir ju per definition lite märgfattig. Dock jobbade dirigenten Rogister med dynamiska detaljer och det vi hörde var en ovanligt lättrunnen Wagner. Förspelet till samma opera spelades stilla och mättat med varm klang och profilerat bleck.

Ur Ragnarök hördes en nymornad Gryning med Lennart Langers horn som bärkraftig ledstjärna. Men att avsluta konserten med Sorgmarch blev ett antiklimax, vackert och innerligt javisst men lite snopet att vända hemåt på.

Betydligt frejdligare inleddes konserten med Uvertyren Coriolanus av Beethoven. Här märktes tydligt Rogisters metronomiskt korrekta stil, exakt och stringent nästan akademiskt stramt till det yttre. Varmt, ömsint och självklart till det inre. Precis som orkestern spel!