Det finns många goda skäl att göra en utflykt till Söderköping. Nu och ett par veckor till finns ett till: Moa Bertlin sjunger Idas sommarvisa på Wallbergska gården mitt i stan. Ett av sånginslagen i sommarteatern för barn och vuxna som inte kan få nog av Emil i Lönneberga.
Moas rättframma sång med säker röst och stämma är totalt okonstlad och bara så rätt. Visst är det underbart när gamla slitna slagnummer kan låta som nya! Så här ska det vara!
Stillsam charm är något som präglar föreställningen. Visst är det amatörteater men man får det man vill ha på ett lättsamt, traditionsbärande och riktigt sätt. Drängen Alfred (Tim Brodin) är ju Emils bästis, snäll men lite pressad av pigan Linas giftaslust förstås. Och så hör vi Astrids röst i de kära replikerna: ”Du, det där med gifteriet, ja tror vi skiter i´et..."
Så vet vi hur Lina reagerar och blir glada när hon fräser ifrån och allt är rätt och tryggt och riktigt och solen skiner denna regnsommarafton och uthusen lyser faluröda på den äkta innergården som är en upplevelse i sig. En mindre vridscen på gummihjul är nästan allt som behövs för att vi ska få med snickerboa med alla sina täljda gubbar.
Lina spelas av Ottilia Svensson och hon har både rätta snärten och dialekten och rätta misstron mot Emil. ”Amerika ska väl inte ha alla olyckor”. När de välmenande byborna föreslår familjen en biljett over there för deras ”illbatting”.
Krösa-Maja sprider sina hemska farhågor och Emils koleriska stackars pappa (Johan Ivarson) är som sig bör den enda som vet hur förmögenheter skapas. Mamma (Nina Kaaklinen Andersson) är trygg och älsklig och vet ju att hennes gosse är en snäll och rar sådan, innerst inne.
En del hyss är kända, andra kanske nya, men allt hålls samman av kända visor och den miljö som vi kanske aldrig ska sluta älska. En knorr är att Ida också vill göra hyss, men får lära sig att såna bara blir. Man vet inte förrän efteråt.
Emil är tidlös och Albin Märsund spelar honom som han aldrig gjort annat. En scenräv som illustrerar uttrycket att amatörer är de största teaterälskarna. Totalt obesvärad av sånt som alltid kan hända i direktmöte med publiken, vet vi att precis så var det ju, så ska vi ha honom. Dessutom har han en mycket fin sångröst.
Regissören har gjort en rytmisk föreställning som vilar på raddan av hyss, väl så förutsägbara, men så särdeles lämpliga för den unga publiken som vet hur det ska vara.