Romeo och Julia förlagd till Skåne anno 2017 bland svenska smårasister och utländska arbetare med usla villkor. Ett recept som kan falla ut lite hursomhelst. Vilket det också gjort genom filmhistorien. I Wiktor Ericssons drama ”Jordgubbslandet” lyckas ingredienserna gifta sig eftersom regissören lagt möda och kraft på sin skapelse.
Tonåringen Wojtek och hans familj är i Sverige för att plocka jordgubbar. De har det tufft i Polen och har åkt till Sverige för att tjäna ihop tillräckligt och sedan starta en bättre tillvaro väl hemma. Fadern i familjen är inte framgångsrik i hemlandet men vägrar samtidigt bo med fruns familj. Så de är i Skåne, bor i en husvagn och plockar bär hos en bonde. I den svenska familjen finns Annelie och hennes föräldrar. De ser ner på de polska arbetarna, anser att dessa är opålitliga och präglas av det som kallas vardagsrasism. Samtidigt har även arbetarna åsikter på böndernas klass och beteende. Även här finns misstänksamhet och fallenhet för att se ner på de andra. Efter ett par sammanträffanden börjar Wojtek och Annelie lära känna varandra.
Om Ericsson hade låtit kärlekshistorien vara det enda synliga hade ”Jordgubbslandet” inte varit samma film. Istället används den precis lagom mycket. I mötet mellan Wojtek och Annelie illustreras skickligt och djupt andra lokala och globala problem. Deras historia tar dock inte totalt över. Livet och verkligheten utanför kärlekens smekande hand är högst närvarande. Romantiken, omtanken och kärleken spelar fortfarande en viktig roll. Valet att skildra livet hos utländska arbetare är beundransvärt och nödvändigt. Här ser vi en underklass de flesta av oss aldrig kommer i kontakt med. En trend där en kedja av fattighet förflyttar människor över hela världen i hopp om bättre möjligheter. För många i Sverige blir filmupplevelsen en hemläxa i ödmjukhet.
Diskbänksrealismen paras ihop med vackert foto av Nadim Carlsen. Det är idyll i mötet med kamp för livet. Ett ständigt skymningsljus markerar de älskandes hemliga eskapader. Grönskan är i full blom, jordgubbarna plockas för tårtorna och sommaren, arbetarna behandlas som boskap.
De nästan enbart okända skådespelarna agerar lågmält och autentiskt. Staszek Cywka och Julia Kijowska i synnerhet glänser som mor och son vilse i världen. Båda gestaltar hopplösheten och drivet på ett utmärkt sätt. Samspelet mellan Cywka och Axelsson är träffsäkert, något av vital betydelse för filmen.