Festivalens dagpass började eftermiddagstid och Kulturhuset välkomnade alla åldrar. Utanför ingången sprang en liten pojke som budbärare för ett av loppmarknadens stånd med isländskt godis.
Intill satt också Anna Samuelsson som försäljare för Hard Life Art Clubs alster med afrikanska motiv: svarta kvinnor, heta landskap och vilda djur.
Inomhus var det queercafé. Ordet queer var tidigare negativt laddat, men togs över av homorörelsen på slutet av 80-talet.
Vad utmärker ett queercafé?
– Det är avvikande billigt, skämtade Charlie Holmstedt, en av talespersonerna för Norrköping Pride. På menyn lyfte han särskilt de veganska chokladbollarna.
– Queercaféet är en trygg frizon, sa Evelina Ramnemo, också talesperson för Norrköping Pride.
Lika färgglada som prideflaggan var Wilhelm Bohmans utställda verk med inslag av glitter. Konstnärsgrannen William Sulka hade skippat glittret och hållit sig till ”mörker i pastell och glädje i sotsvart” medan Lunnevad-studenten Tone Linghult arbetat med skuggor skapade av stålnätsskulpturer.
Loppisens Eleonor Heiborn och Johanna Wetterström Samuelsson tyckte att försäljningen gått bra och sa att pengarna oavkortat skulle gå till Fatta-kampanjen mot sexuellt våld och för samtycke. Detsamma gällde överskottet från kvällspassets intäkter.
Kvällen på Dynamo invigdes av bandet Reveries från Linköping. Soundet var poppigt proffsigt men stämningen ännu blygsam.
Norrköpingsbandet Noice Noir tog vid med ett liknande lugn som övergick i elektronisk dansvänlighet och passionerad sång. Rösten och den rökiga mystiken påminde om Coldplay.
Desto mer energiskt blev det vid osignade men onekligen unika High Cherus framförande.
– Jag är 19 år och det här är min första spelning, sa soloartisten från Linköping som med få men intensiva raplåtar orsakade stort jubel. Det var kaxigt, och hårt blandades med mjukt när hennes fluffiga kaninryggsäck skymtade fram.
– Jag blev så himla glad av henne, sa besökaren Hjalmar Sandelin Mårdh.
Det större namnet Kristian Anttila hade visst mordhotats innan han kom till stan: ”Spela Smutser eller dö!” Han var märkbart populär och behövde ingen mikrofon för att höras över hela lokalen.
Personligen tyckte jag bäst om skönsjungande Konfliktens Veronica Maggio-cover ”Stopp”. Järnets sångerska hade också en vackert allvarsam rockröst. Peppigast var Bellaroush som med glittersmink och reggaegungande patriarkathat fick publiken att lyfta armarna. Hemligheten var politisk och synliggjorde den jämnt könsfördelade scenens möjlighet.