Bortglömd konkretist lyfts fram

Under senare år har Konstmuseet presenterat konkretister som Randi Fisher, Pierre Olofsson, Karl-Axel Pehrson, Lennart Rodhe och Otto G Carlsund. Nu har turen kommit till ett mer okänt konstnärskap i samma generation som stod utanför grupperingar så som 1947 års män: Den gotländske konkretisten och avantgardisten Harry Booström.

– Många jag träffar under mina visningar undrar vad konkret konst innebär, säger utställningskommissarie Kerstin Holmer.

I nästa andetag berättar hon om denna nonfigurativa rörelse i konsten. Förgrundsgestalten Theo van Doesburg (nederländsk konstnär och poet) lanserade 1930 termen som ett alternativ till abstrakt konst i Art concret-manifestet: "Inget är så konkret som en linje, en yta och en färg".

I Galleri 6 visas ett 30-tal målningar från glansperioden 1953-55. De är målade i olja eller gouache, och de geometriska fälten består av pasteller eller klara färger.

– Ytan har struktur och gör att ljuset reflekteras på ett sätt som levandegör färgerna, konstaterar Kerstin Holmer.

Genom att blanda in bågformen bland geometriska figurer och linjer fick Harry Booström fram en svävande känsla.

– Det uppstår en rörelse i verken om man verkligen tar sig att titta på dem, säger Kerstin Holmer.

Många associerar denna nonfigurativa konst till musiken, och så var det även med Harry Booströms 50-talsmåleri. På De Ungas utställning i Stockholm 1951 jämfördes hans rytmiska kompositioner med toccator och fugor "som ger uttryck både åt musikens hemlighetsfulla tonfärger och åt dess matematiska uppbyggnad". Själv hävdade konstnären att han fångade livets rörlighet och ständiga förändring. Dessutom har han förklarat att det egna måleriet har en bas i det gotländska landskapets linjer, former och mönster med stenbrott, hav, himmel och jord.

Den sociala och rumsliga aspekten av konsten intresserade Harry Booström som förespråkade ett nära samarbete mellan konstnärer och arkitekter. På Gotland fick han möjlighet att göra verklighet av sina idéer i en större konstnärlig utsmyckning av Norrbackaskolan (1959), men också i färgsättningen av bostadshus i kvarteret Huggaren i Visby (1955).

Harry Booström renodlade sin konkreta stil omkring 1950. Tidigare i karriären präglades hans dukar av en expressiv stil och i senare delen av hans liv av en prickteknik, så kallad pointillism.

– Sökandet är något som genomsyrar hela hans konstnärskap, säger Kerstin Holmer.

Men experter som konstvetaren och kritikern Teddy Brunius pekar ut 50-talet som hans stora konstnärliga blomstringstid. Konstmuseets chef Helena Persson fascineras av dessa 50-talsmålningars oförutsägbara karaktär: "De sluter sig och öppnar sig för betraktaren med till synes enkelt komponerade plan. Men ytan vecklar snabbt ut sig till oändliga, knivskarpa öppningar, speglingar och svärtade djup" skriver hon i katalogen.