Erland Josephson - mitt i livets epilog

Han befinner sig på sitt kontor då vi knackar på. Här tillbringar Erland Josephson en stor del av dagarna - bland böcker, anteckningar och minnen, nycklarna till hans liv på teatern.En vanlig dag går han upp lite för sent, läser tidningar lite för mycket och för noga och efter det sätter han sig och jobbar. Förutom arbetet med ett hemligt manus försöker han få ordning på tankar, papper och tidigare projekt.- Förr tyckte jag att det var skönt att inte ha ordning men nu tycker jag inte det längre. Jag vill veta vad jag varit med om.Numera är han pensionerad från Dramaten och ser på sin ålderdom som en epilog, en slags avrundning i livet.- Bergman och jag talade ofta om epilogen, hur vi skulle gestalta den. Man kan titta på den och tänka vad är det här att åldras och dö. Vi måste ha en epilog så att allt inte bara blir ett tumult som kör runt med en, säger han.Nyfikenhet drivkraft
Kreativa människor söker en form för sin epilog, menar han. Att se på minnena, att känna efter vad de betyder och att ta vara på dem ligger i nyfikenhetens natur. Den krävs för att epilogen ska bli livsbejakande. Det gäller förstås inte bara på ålderns höst utan hela livet.- Det finns människor som tappar sin nyfikenhet. Det vore förfärligt.Den där nyfikenheten har resulterat i ett hundratal film-, teater-, och tv-roller, en hel rad romaner och självbiografiska böcker, två diktsamlingar varav den första publicerades redan 1946, och närmare femtio pjäser. Bara de konstnärliga projekten tillsammans med Ingmar Bergman rör sig om ett fyrtiotal.- Vi träffades första gången då Bergman skulle regissera en uppsättning av "Köpmannen i Venedig". Jag var 16 år och Ingmar fem år äldre. Då började vår dialog som blev livslång.Dramatenchef
Andra personer som påverkat och förändrat hans tankar och inställning är Alf Sjöberg, Andrej Tarkovskij och Liliana Cavani. Erland Josephson fick anställning på Dramaten 1956 och blev chef 1966. 1975 slutade han som chef och tog chansen att åka till Italien och spela Nietzche i Liliana Cavanis "Bortom gott och ont".- Liliana var fullkomligt galen. Hon påverkade mig på det sättet att jag blev friare och hon behandlade mig som en galning. Det gjorde även Andrej Tarkovskij som jag gjorde två filmer med, bland annat "Nostalghia" som vi spelade in i Italien 1983 och "Offret" 1986.- Tiden i Italien var så rolig och så jävla befriande för mig. Jag fick kyssa hästar och spela mördare. Tarkovskij var för mig fullkomligt omanipulerad. Det betydde mycket.Inte leva för alltid
Konsten är livet för Erland Josephson. Redan i hallen märks det att det är en kulturens boning man stiger in i. Tavlorna på väggarna, små och större statyer lite varstans, böcker från golv till tak och på gästtoaletten kryper en av de två guldbaggarna på väggen.- Min hustru Ullas bror är skulptör, det är bland annat därför vi har så många skulpturer.Hustrun Ulla Åberg arbetar som chefdramaturg på Dramaten, där de också träffades 1966.- Hon går i pension i mars. Det är synd. Jag tycker att hon har en sådan fantastisk kapacitet. Men hon kommer säkert att sysselsätta sig. Hon är bra på det. -Hon är bra på att laga mat också.Erland ler. Han verkar trivas - även om hans sjukdom Parkinson bråkar med honom med jämna mellanrum. Han saknar att lätt kunna gå ut själv på långa stadspromenader.- Jag är så trött på sjukdomar. Och att prata sjukdomar. Men de sätter in en grej på morgonen för min medicin och så sitter den där hela dagen. Så jag behöver aldrig glömma att ta den.Det judiska påbråt
Erland Josephson vill egentligen inte åldras och dö även om han tycker att det vore fruktansvärt att leva för alltid. Efter den så kallade döden förväntar han sig ingenting. Efter livet är det slut. Men på frågan om han fortfarande brukar tala med Ingmar blir svaret:- Ja, jag talar med honom det gör jag, säger han och visar förordet till boken "Regi Bergman" där han själv skrivit: "Mycket av det jag skrivit och gjort i mitt liv ingår i den dialog som pågick mellan oss. Nu är han död och jag är inte klar på vad och vem som ska övertyga mig!! Jag har trott mig kunna fortsätta våra samtal. I vårt inre samtal råder full kalabalik mellan längtan efter klarhet och jakten efter det mörker som rymdes i hans insikter." Den judiska familjen Josephson har bidragit med mycket i Stockholms kulturliv. Erlands farbror Ragnar var även han tidigare chef på Dramaten och ledamot i Svenska Akademien, pappa Gunnar drev Sandbergs bokhandel som Erlands bror, Carl-Olof, sedermera tog över.Mamma Maud Boheman var den i familjen som hade ett religiöst behov. Även om pappa Gunnar var ordförande i judiska församlingen i tjugofem år var han förmodligen inte religiös.Judendomen har spelat en stor roll även för sonen Erland.Bergman kallade dig för sin favoritjude?- Ja, det var ett skämt. När Ingmar skulle sätta upp "Goldbergvarationerna" kom rabbinen för att hjälpa oss med vissa betydelser. Han var så charmerande så det var nästan inte en enda kvinna på teatern som inte ville gå in i judendomen då och Ingmar frågade om han inte kunde få bli hedersjude. Det var i samband med det jag blev hans favoritjude.Trött på skolan
Med stor charm berättar han om sin uppväxt, om den judiska undervisningen på måndagar, om mamma som tyckte om att klä ut sig, men aldrig fick yrkesarbeta och om skolan som den tonårige Josephson var in i döden trött på.- På något vis, när jag ser tillbaka på allt jag gjort, så bryr jag mig inte om att känna saknad. Det är roligt att minnas men jag har ingen begåvning för bitterhet. Det är jag jävligt glad över. Bitterhet är så otroligt ofruktbart.

Erland Josephson - mitt i livets epilog

Erland Josephson, 85, syns inte på scenen längre, men lever fortfarande för teatern. Hemma i våningen i Stockholm ägnar han sig åt att läsa manus och att reflektera över den långa karriären och ålderdomen.