Widar Andersson

Widardirekt

S borde värna kollektivet

WidarDirekt Nima Sanandaji skriver sammanhållet och underbyggt om behovet av en ny arbetslinje. (Axess Magasin 8/2017) På ett övertygande sätt visar Sanandaji på otillräckligheten i den gamla arbetslinjens fokus på ”arbete före bidrag” som nu har transformerats till ”enkla jobb.”
”Kunskap behöver vara kärnan i nästa arbetslinje”, skriver Nima Sanandaji. Enligt den teknologie doktorn Sanandaji är det grundläggande att vi förstår de två ”breda trender” som styr utvecklingen.


Den ena trenden är migrationen som medför ”genomgripande förändringar i demografin i länder som Sverige.” Den andra trenden är de snabba förändringarna på arbetsmarknaden. ”De enkla jobben har som inte kräver förkunskaper har redan i stor utsträckning rationaliserats bort.”


Migrationen innebär inga problem att tala om när det gäller välutbildade migranter. Det tar lite längre tid än för infödda svenskar men de allra flesta av dessa migranter kommer till slut i arbete. Det finns heller ingen större skillnad i sysselsättning mellan infödda och migranter som har jämförbara färdigheter. Sverige är kort sagt inget rasistland. Arbetsmarknaden är tvärtom öppen och inkluderande.Problemet är den stora mängden mycket lågutbildade och på relevanta färdigheter fattiga migranter. 

Sverige står inför en ”kraftig ökning av ojämlikheten” skriver Nima Sanandaji. Han refererar till undersökningar av ”inkomströrlighet”, till undersökningar av arbete och löner efter 10 år hos de som fick permanent uppehållstillstånd 2004 och han påminner om att en majoritet av de arbetslösa som är inskrivna på Arbetsförmedlingen är utrikes födda.

Inkomströrligheten och kunskapsjämlikheten har ju tidigare varit något av en svensk paradgren och framgångsfaktor. Trenden från förr håller hyfsat i sig när det gäller barn i infödda arbetarfamiljer. För barnen från migranter från Mellanöstern och Afrika går det däremot helt åt fel håll.

Mer att läsa: Arbetarkonservatism.

Integrationen är, skriver Nima Sanandaji sämre för den andra generationen än för den första.
Kunskapsgapet mellan infödda och migranter är väldigt stort. Sanandaji hänvisar till undersökningar av PIAAC – ett slags ”PISA för vuxna” – där andelen som har ”mycket låga kunskaper i läskunnighet/matematik” mäts. Av infödda svenskar är andelen 10, 7 procent med mycket låga kunskaper. Bland utlandsfödda är andelen 52, 3 procent; alltså en majoritet.


Att rulla på i den gamla kunskapslinjens spår – sänkta bidrag – är vare sig ”sympatiskt eller konstruktivt” eftersom många av bidragstagarna inte har en chans att få ett jobb, skriver Sanandaji och tillägger att det ändå kan vara rimligt att sänka bidrag men att det då behöver kombineras med utbildning för arbete.
Självklart ska ett starkt fokus ligga på arbete. Den nya arbetslinjens kärna behöver dock vara kunskapsinhämtning för alla de som ligger så mycket efter.


Nima Sanandaji pekar bland annat på behovet av förändringar som skapar ”lugn och ro i klassrummen i invandrartäta skolor.”
”Lugn och ro” uppfattar jag som andra ord för kunskap. För det är vad som behövs. En statlig omläggning av de 50 sämsta grundskolorna till kunskapsskolor skulle på sikt ha mycket stor betydelse för välståndet och jämlikheten i det nya Sverige. Det är närmast obegripligt att regeringarna på senare år har varit så inaktiva på detta område som vad de varit. Problembeskrivningar och diverse projekt är förvisso legio. Men mycket mer blir det inte; vad det verkar.


Kunskap borde vara tidens lösen; inte minst för en socialdemokrati som har sin värderingsbotten i kollektivets framsteg.
Widar Andersson

 

Åkesson ökar trycket om invandringen

WidarDirekt Sverigedemokraterna håller landsdagsmöte i Norrköping. Jag är där. Det märks tydligt att konkurrensen i invandringspolitiken har hårdnat.  På fredag 24/11 inleddes förhandlingarna med en film där partiledaren Jimmie Åkesson var speaker till bilder som visade på ”massinvandringens konsekvenser” och med ett tal av riksdagsgruppledaren Mattias Karlsson. Filmen är en tuff och Trumpaktig attack på S, på M och på media. Anklagelsen mot det ”socialliberala etablissemanget” i Karlssons tal gick framförallt ut på att det bara handlade om retoriska blomster. Medan ”Sex nya Rinkeby” kommer till Sverige i år så talar S, M och media om att problemen nu är lösta i det stora hela, sa Karlsson. Han var också frank och mer direkt i sitt tal om ”invandrare som våldtar”, som borde ”kastas ut ur landet” och inte få stanna här för att ”de mår dåligt.”

Samtidigt manade Mattias Karlsson sitt parti att ”uppföra sig bättre”. Vill vi bli ett ”stort och statsbärande regeringsparti så behöver vi uppträda som ett sådant parti, sa Karlsson. Han pläderade för pragmatism och för nyanseringar även i invandringsfrågan. Vi ska ”välkomna de som är här och som vill vara svenskar” och även när det gäller arbetskraftsinvandring vill Karlsson att SD ska vara tydligt positiva till sådan invandring som har bra regleringar och som är bra för Sverige.

 I november 2015 tvärvände regeringen (S och MP) och gjorde klart att Sverige inte tålde mer invandring. Pö om pö har sedan regeringen och Moderaterna växelkört med varandra för att presentera förslag på skärpningar av sådant som gränskontroller, anhöriginvandring, åldersbedömningar, temporära uppehållstillstånd, strängare  lagar mot vapen, terror och  IS-resenärer. Med mera. Etcetera.

Den reglerade invandringspolitiken är mestadels återinförd. Det som återstår är att avveckla de utredda rättigheterna – bland annat skolgång och sjukvård samt i vissa kommuner även socialbidrag – till människor som har fått avslag på sina ansökningar om att invandra till Sverige. 

Åtgärderna från politiken har stöttats av en ny och mindre verklighetsblyg ledning på Migrationsverket. Politiken börjar så sakta att ge effekt. Sverige tar fortfarande emot förhållandevis många asylsökanden och det kommer också att ta många år för att få den samhälleliga smältdegeln att omhänderta de – relativt vår storlek och relativt övriga länder i Europa – exceptionellt många människor som fått uppehållstillstånd i Sverige under de senaste tio åren.

Men det har vänts på kuttingen. Och det är det viktiga för nu. Politiken börjar också ge effekter när det gäller S och M: s blödningar till SD. I senaste stora SCB (maj 2017) visade det sig att SD för första gången på mycket länge inte vann väljare från S och M. Höstens siffror – särskilt efter moderaternas partiledarbyte 1 oktober i år – indikerar att utvecklingen fortsätter. M växer, S håller ställningarna och SD sjunker eller står och stampar på 15 procent.

Sista september i år talade partiledaren Jimmie Åkesson på ett möte i Norrköping. Jag var där. Han talade då om att SD behöver möta omsvängningen från S och M: ”Nu när nästan alla andra partier har anslutit sig till våra uppfattningar om att det finns gränser för invandringen så behöver vi givetvis följa med, sa Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna argumenterar för en "nollvision för asylmottagande" och för en "ensidig anpassning" för den enskilde invandraren i integrationsprocessen.

Filmens dova ton och dess anklagelser om lögn och bedrägeri från S och M och media och Mattias Karlssons franka tal om våldtäkter och invandrare är två tydliga tecken på hur SD tänker sig att ”följa med” för att åter försöka skilja ut sig från de övriga partierna i invandringsfrågan. Samtidigt som de ”pragmatiska” tipsen från Mattias Karlsson visar på en insikt om behovet att visa sig resonabel; dra undan argumentkraft från dem som hävdar att det finns rasistiska motiv – invandrarna ska ut, punkt slut – som driver SD,

Det ska bli intressant att se om det fungerar. Möjligen är det så att folk gärna vill tala om något annat än invandring här ett tag framöver. S och M vill ju för sin del lägga krutet på jobb, skolor och sådant som mer förknippas med integration.

Nu hårdnar kampen: det är klart. Om ett par månader tror jag vi kan se hur opinionen utvecklas.

Widar Andersson

 

 

Tvärvändningen behöver vårdas

WidarDirekt Pontus Mattsson har gjort en fin och inkännande dokumentär om den svenska invandringspolitiken. Dokumentären heter ”Tvärvändningen” och kan ses på SVT Play sedan ett par dagar. Senare i veckan sänds programmet i SVT: s mer traditionella kanaler.
Det är ett kunskapsgivande program som Pontus Mattsson har skapat. Min enda smått kritiska synpunkt är att det än tydligare borde ha framgått att det normala i Sverige är en restriktiv och reglerad asylinvandring som framförallt har garanterats av Socialdemokraterna och Moderaterna. Under tiden efter andra världskriget dominerade arbetskraftsinvandringen från krigs-och/eller kommunistdrabbade länder. Människor på flykt från sam- och framtider som de bedömde som erbarmliga fick chanser att arbeta sig in i ett land som Sverige. Vilket samtliga inblandade hade mer nytta än skada av.

Mer att läsa: Fler ska åka dit och in.


Tvärvändningens största behållning är den nakna beskrivningen av hur ängsligheten bredde ut sig i det partipolitiska Sverige. Även ytterst modesta och underbyggda förslag och funderingar från politiker som Nyamko Sabuni och Tobias Billström demoniserades på olyckliga sätt.
Otrohet och positionsbyten är politikens starkaste utvecklingsfaktorer. Så är det på gott och ont. Och i politik likt som i livet i stort så får vi ta det onda med det goda.
Det onda och oroande i sammanhanget är hur ett uppstickarparti som SD kan få hela systemet att gå i baklås. Helt plötsligt kastas all visdom överbord. Den som säger de mest självklara saker som att antalet migranter från fattigare delar av världen har stor betydelse för integrationen i en rik och generös välfärdsstat; den personen klassas som typ halvrasist. Medan personer som blundar för varje uppenbar målkonflikt premieras och godhetsupphöjs.


Ängsliga och osäkra politiker utgör stora risker för demokrati och folkstyre. Pontus Mattsons dokumentär är på många sätt ett debattinlägg för vikten av att ständigt samtala om de svåra sakerna.
Personligen tycker jag att det är lätt obehagligt att se på hur även de politiker och partier som empiriskt står för förnuft och balans lånar sig till extrema drev och flockbeteenden.


Det slog slint i invandringsfrågan, så kan man nog sammanfatta det hela. Jag hoppas att skräcken för Sverigedemokraterna inte ska blockera öppen och underbyggd diskussion framöver. Socialdemokraterna behöver i det avseendet göra betydligt mer än idag. Det duger inte att hoppas på att Moderaterna under Ulf Kristersson ensamt och lite under radarn ska återföra sans och balans till invandringspolitiken.

 

Det är ett illavarslande tecken att migrationsministern Heléne Fritzon i Ekots Lördagsintervju nyligen hade det så oerhört svårt att stå upp för en reglerad politik. Hon fick det att låta som att S egentligen ville ha något helt annat än tidsbegränsade uppehållstillstånd och uppstramade försörjningskrav. Vilka är det hon visar hänsyn till med dylika uttalanden; den försvinnande minoritet av aktivister som anser att diskussioner om volymer är uttryck för rasism? Är partiet så försvagat att LO-medlemmarnas sunda förnuft i bland annat dessa frågor inte längre har någon betydelse?
Widar Andersson

Ropen om rasism vändes till stolthet

WidarDirekt I ett antal artiklar har Folkbladet granskat händelserna på ett av Svenska kyrkans konfirmandläger i Söderköping S: t Anna församling som ledde till att en ung man dömdes för sexuellt ofredande förra veckan.

Saken har många bottnar som gör den högaktuell och intressant ur flera perspektiv.

Det mest uppseendeväckande är hur kyrkan lokalt har hanterat situationen då en 14 årig flicka på konfirmationslägret berättade för kyrkans medarbetare att den unge mannen utsatt henne för sexuella trakasserier och ofredanden. Flickans föräldrar underrättades inte om det inträffade. Någon polisanmälan gjordes inte. Att den unge mannen tilläts ligga i flickornas rum under konfirmationslägret är naturligtvis mycket märkligt. Att mannen var muslim på ett kristet konfirmationsläger tillför ytterligare en dimension som naturligtvis har betydelse.

 Mer att läsa: Biskopen: Förlåt oss.

Den unge mannen från Afghanistan har tidigare varit asylsökande men befinner sig nu enligt tingsrättens dom ”olovligen i landet”.  Efter domen i tingsrätten publicerade den unge mannen en text på sin Facebooksida där han beskrev sig som oskyldig och att motivet bakom dessa anklagelser var att ”smutskasta” honom. Han anklagar alltså den 14-åriga flickan för att ljuga och hitta på därför att hon – och kanske andra – vill smutskasta honom.

Hundratals till synes vuxna kvinnor bedyrade snabbt sin tilltro till honom på Facebooksidan – innan mannen raderade sidan – och föll således även de in i anklagelseakten mot den 14-åriga flickan. 

Folkbladets nyhetschef och reporter Malin Perk har gjort ett mycket gott journalistiskt arbete i det här sammanhanget. Hon har ställt raka frågor om relevanta saker och hennes artiklar har rönt stor uppmärksamhet i hela Sverige.

Hon har – vid sidan av mycket uppskattning - också fått ta emot mycket oförskämdheter och dumheter från människor som tycks anse att det är ”rasistiskt” att skriva om sådant här.

I ett inlägg på WidarDirekt pekade jag på att Kyrkan har ”gått vilse bland flickor och asylsökanden.” Samma vilsenhet och rädsla för att tala om samtidens delvis nya konflikter speglas också i de besvär som radikaler i exempelvis Vänsterpartiet har och har haft att förhålla sig till hedersbrott där invandrarmän från muslimska länder förtrycker, misshandlar och ibland till och med mördar unga kvinnor. Feminismen kolliderar med invandringssnällismen på ett olyckligt sätt. Liknande vilsenhet är pådrivande faktorer hos de vuxna människor som av iver att framstå som toleranta och modernt invandringsvänliga hyllar en sexdömd ung man som olovligen befinner sig i landet. Och som gör detta utan att – hoppas jag i vart fall – ens reflektera över att de samtidigt anklagar en 14-årig flicka för att vilja ”smutskasta” den unge mannen genom falska anklagelser.

Vilsenheten finns också i det egna skrået, det bör inte heller förtigas. Jag känner därför stor stolthet över att vara chefredaktör på Folkbladet när vi utan ängslighet och med stor varsamhet rapporterar rakt och utan krusiduller om svåra och känsliga konflikter och händelser som är relevanta samtalsämnen för i stort sett alla medborgare. Jag är också stolt över att vara chef  för journalister som Malin Perk som är beredd att utsätta sig själv för obehag och mobbens attacker för att göra ett bra journalistiskt arbete. Slutligen är jag denna dag stolt över att vara medlem i Svenska kyrkan.

 

Martin Modéus är biskop i Linköpings stift. På tisdagskvällen publicerade biskopen ett uttalande med anledning av händelserna på konfirmandlägret. Biskopen konstaterar att kyrkan ”brustit” på flera punkter.

Jag har stort förtroende för biskopen. Jag upplever honom som en man som har ordning och reda på sina värderingar. Som förstår att Svenska kyrkans öppenhet för flyktingar är en  självklar sak medan vaktslåendet om barns och ungdomars trygghet och frid på kyrkans verksamheter  är en annan självklar sak. Att tiga och tysta ner händelser i den ena saken av ängslighet för att det ska skada bilden av den andra saken; det tror jag inte ligger för biskopen.

(Nedan Martin Modéus uttalande i sin helhet.)

Widar Andersson

 

 Uttalande av Martin Modéus

I förra veckan föll domen mot en ung man från Afghanistan, som deltagit som assistent vid ett konfirmandläger i Söderköping S:t Anna församling i november 2016 och där sexuellt ofredat en av konfirmanderna.

Domen och omständigheterna kring händelsen gör att kyrkan måste ta en titt i spegeln och fråga sig om vi lever upp till de förväntningar människor med rätta har på oss. Kyrkans konfirmandverksamhet måste självfallet alltid vara en trygg plats, där unga människor ska kunna utvecklas i trygghet och säkerhet. Att ett brott kunnat begås mot en konfirmand är ett hot mot det löfte vi ger alla konfirmander, och deras föräldrar. Det är djupt tragiskt och får inte inträffa.

Det skedda ger alltså anledning till självprövning för kyrkans del. Jag har samtalat med kyrkoherde Ola Linderoth och vi är eniga om att formerna för konfirmandundervisningen måste granskas noga. Konfirmandtiden ska vara ett ”tryggt rum” för de unga – och för deras föräldrar. Självklart innebär detta, till exempel, att på kyrkans läger ska flickor och pojkar, oavsett ålder, sova i olika rum. Något annat är otänkbart.

Domen och omständigheterna kring händelsen gör att kyrkan måste ta en titt i spegeln och fråga sig om vi lever upp till de förväntningar människor med rätta har på oss

Vid misstanke om brott ska polisanmälan ske, detta är sedan länge den självklara policyn i Linköpings stift. Framför allt ska föräldrarna också underrättas omedelbart om deras barn har farit illa. Inget får tystas ner. Konfirmander ska mötas av ett professionellt stöd redan om det föreligger misstankar om ofredande. På flera punkter har det brustit här.

Den nu dömde mannen deltog som assistent på lägret. Det är i och för sig ingen dålig idé att en ung person som är intresserad av kristen tro får vara med på ett konfirmandläger för att lära sig mer. En åldersskillnad kan motivera anpassade uppgifter, till exempel en assistentroll.

(Självklart ska dock en person i den rollen aldrig ha någon form av lägeransvar eller ansvar för undervisningens innehåll, och det hade han heller inte i detta fall).

Som Ola Linderoth tidigare meddelat kommer personalen i församlingen att genomgå särskild utbildning i arbetet mot sexuella trakasserier. Jag kommer också att ta kontakt med övriga kyrkoherdar i stiftet för att se till att detta viktiga arbete ges utökad uppmärksamhet.

Tillsammans med Ola Linderoth ber jag flickan och hennes anhöriga om förlåtelse för vad de fått gå igenom.

Martin Modéus

Biskop i Linköpings stift, Svenska kyrkan

 

 

Vilse bland flickor och asylsökanden

WidarDirekt Folkbladet skriver idag om en asylsökande ung afghansk man som igår dömdes i Norrköpings tingsrätt för sexuellt ofredande mot en 14-åring flicka.  Tingsrätten skriver i sin dom” 18-åringens handlande har haft en klar sexuell inriktning” och framhåller att han hade ”uppsåt till gärningen.”

Övergreppet mot den 14 –åriga flickan skedde på ett konfirmationsläger med Svenska kyrkan. Mannen var med som ”hjälpledare” och därför att han ville lära sig mer om kristen tro.

Saken är mycket underlig. Två saker sticker ut. Dels har Svenska kyrkan en hel del att fundera på när det gäller värderingar och klarsyn.  Mycket tycks ha gått fel på en och samma gång. Kyrkan förefaller ha gått vilse bland konfirmander och asylsökanden.  Mannen tillåts ligga inne i de tonåriga flickornas rum. När flickan berättade för kyrkans medarbetare vad som skett så ordnades ett samtal mellan mannen och flickan. Efter samtalet ”verkade flickan förstående och tillmötesgående mot 18-åringen”, sa församlingspedagogen i polisförhöret. Flickans föräldrar underrättades heller inte.

Mamman till flickan säger i polisförhöret att församlingspedagogen tagit 18-åringen i försvar på ett sätt som antyder att pedagogen tankar sörjat ihop sig eftersom en ensamkommande ung man var inblandad. ”Vad är det för skillnad på om en svensk gör så här än om en afghansk kille gör så här”, ska pedagogen ha frågat enligt polisförhöret. Mammans kommentar är sund: ”Det är en helt sjuk fråga eftersom det är lika illa vem det är, ” säger mamman.

Den andra som sticker ut på ett oroande sätt är alla ”likes” och kommentarer som långt över hundra – mestadels kvinnor – lämnat på den dömdes Facebook sida där han i ett långt inlägg – strax efter Folkbladets publicering – bedyrade sin oskuld och förklarade sig oskyldigt dömd.

Mer att läsa: Prästen i församlingen i intervju med Folkbladet.

Jag fick Facebooksidan sänd till mig av en person. Det var verkligen skrämmande att läsa hur mängder utav vuxna kvinnor så reservationslöst tog parti för den sexbrottsdömde mannen. Flera av kvinnorna smutskastar på grova sätt den 14-åringa flickan. En Ann – Christine Jansson skriver till exempel: Små flickor med långa ögonfransar kan ställa till ett helvete för grabbar, män.”

Flera andra inlägg går i samma grova stil.

Det kan vara enstaka freaks. Sådana finns överallt. Det riktigt oroande är därför alla de ”snälla och goda” kvinnor som synbart utan att reflektera tar ställning för den sexdömde och därmed mot den 14-åriga flickan.

Jag förväntar mig inte att de som gillar honom plötsligt skulle vända honom ryggen. Så skulle inte jag göra om det var en vän till mig som dömts. Men en stunds eftertanke och vuxen erfarenhet borde ha fått merparten av de som kommenterat att hålla sig lite kortare och mer behärskat.

Här finns ett brottsoffer och här finns en dömd person.  Skrämmande att se hur den goda sidan rusar fram till stöd för den dömde mannen och vänder ryggen åt offret. Och som sagt. Kyrkan har en hemläxa att göra. 

(Den dömde mannens Facebooksida raderades tidigt på torsdagen)

Widar Andersson

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson

Bloggar