Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

"Rättssystemet ett stort skämt"

WidarDirekt En ganska stor del av Folkbladets nyheter handlar om brott och straff i olika former och av alla arter. Våra medarbetare bevakar rättegångar och polisens presskonferenser och vi talar ofta med åklagare, advokater och poliser. Under ett år ”svischar” det förbi ett försvarligt antal allvarliga brott i spalterna: Skjutningar, bilbränder, rån, misshandel, våldtäkter, hot, trakasserier och dödligt våld. För de av oss som inte är brottsoffer i all denna framvälvande kriminalitet kan det nog ibland kännas som om brotten just ”svischar förbi” i flödet av händelser.

För många känns det helt annorlunda. Vid sidan av rättssamhällets alla officiella talespersoner finns en stor och växande skara av personer för vilka livet helt slutade svischa när kriminaliteten slog till rakt in i deras liv. Kretsen av brottsoffer är betydligt vidare än enbart just de personer som direkt utsattes för våld och övergrepp. Här finns mammor, pappor, barn, fruar, syskon, makar, vänner till såväl offer som gärningsmän som ofta kastas in i chock och tumult. Och som lätt kan känna sig övergivna och överkörda när den rättsliga processen rullar på. Om den ens rullar på.

 

I Folkbladet i dag publicerar vi en lång intervju med två brottsoffer som vår nyhetschef Malin Perk har träffat. Det är mamman och systern till Tommy som knivhöggs till döds i Norrköping i november 2015 som träder fram med sin berättelse och som ger sina bilder av det rättsliga efterspelet till deras sons och brors död.

Ett hån att mördare går fria

”Rena rama sandlådenivån. Det svenska rättssystemet är ett stort skämt”, säger mamman Ingela i vårt reportage. Och hon fortsätter: ”Ingen försvarade Tommy som blivit berövad på sitt liv. Men mördarna och deras stjärnadvokater kunde sitta i rätten och dra lögn efter lögn. Och smutskasta honom.”

 

Domstolarna har sagt sitt. Den juridiska processen är en sak för sig. Det finns dock som sagt även andra berättelser, känslor, upplevelser och åsikter som bör komma fram. Allt här i livet är inte rättssalar, advokater, åklagare och domare.

I dag kan du läsa Malin Perks reportage i vår papperstidning. Från klockan sju på morgonen även på folkbladet.se och folkbladet.mobil.se

 

Läs gärna. Låt det inte bara svischa förbi.

 

Widar Andersson

 

Danska S visar väg för Löfven

WidarDirekt Attityden från danska S är mer ”socialdemokratisk” än vad de svenska essen hittills lyckats med i sin omsvängning. Där finns mycket att hämta för en pigg och reformsugen socialdemokrati.

 

Mette Frederiksen är ordförande för Socialdemokraterna i Danmark. Partiet har nyligen släppt rapporten: ”Rättfärdig och realistisk – En utlänningspolitik som samlar Danmark”. (Jag översätter ”utlänning” rakt av även om ordet har en mer rå klang på svenska. När danskarna skriver/säger ”Udlændingepolitikk” så säger de med ett ord vad vi säger med de två orden migration och integration.)

I rapportens förord ger Mette Frederiksen bakgrunderna till S omfattande förslag till ny politik.  

1. Antalet har betydelse. Danmark ska själv kunna bestämma hur många icke-västliga människor som tas emot varje år.

 2. Danmark vill hjälpa fler. Det Danmark i dag lägger på att försörja och förvalta 10 000 asylsökare  motsvarar kostnaderna för 600 000 människor i Kenyas flyktingprogram. I programmet dras linjerna upp för ett omfattande stöd till Afrika.

3. Mette Frederiksen skriver om ”Den nya frihetskampen” i Danmark; ett tioårigt program för integration byggt på att ”demokrati” alltid står över religion”, och som är en fortsättning på det välfärdsbygge som gjort Danmark till ett av världens friaste och mest generösa välfärdsländer.”

 

Partiledaren argumenterar elegant för den konservativt grundade hyggligheten som är den klassiska socialdemokratins adelsmärke: ”Man er ikke et dårligt menneske, fordi man ikke ønsker at se sit land blive grundlæggende forandret. Og man er ikke naiv, fordi man gerne vil hjælpe andre mennesker til en bedre tilværelse.”

(Tankarna går tämligen obehindrat till Katarina Barrlings banbrytande text i Kvartal.se om någonstansarna och vartsomhelstarna.)

 Mer att läsa: Nu handlar det om chans

Det riktigt speciella med rapporten från de danska Socialdemokraterna är att partiet tar tag i de stora folkvandringsfrågorna. En mycket stor majoritet av de uppskattningsvis 65 miljoner människor som är på flykt i eller utanför sina hemländer/regioner har inte asylskäl i Danmark; eller för den delen i Sverige.

Människor – inte minst från Afrika med ett stadigt stigande invånarantal –  har börjat få det så pass bra eller odåligt att de kan överväga riskerna att försöka ta sig norrut och västerut för chansen till ett bättre liv. Vilket är högst begripligt. Dessutom är det ur mänsklighetens långsiktiga perspektiv  positivt att människor söker sig till mer livskraftiga delar av planeten. Vilket erfarenheter från tidigare folkvandringar – exempelvis i samband med de stora pesterna och farsoterna i Europa – visar på.

 Mer att läsa: Därför förstår inte vänstern vad socialdemokrati är.

Folkvandringarna är dock inte oproblematiska för det ganska begränsade antalet hyggligt demokratiska och frihetliga välfärdsländer som finns i den västliga hemisfären. Att använda sig av asylrätten – en konstruktion från tiden efter andra världskriget – för att hantera folkvandringar skapar stora problem i flera olika dimensioner. Vilket Sveriges senaste decennium är ett övertydligt exempel på.

På måndagen lyssnade jag på moderatledaren Ulf Kristersson när han talade i Linköping. Han citerade gränspolisen i Skåne som sagt till honom att de folkvandrare som kommer till den svenska gränsen möts av ett ”Ja eller ett kanske men aldrig ett nej” på frågan om de får stanna.

Hundratusentals ansökningar om asyl – varav väldigt många utan grund – ska malas runt åravis i förvaltningar och domstolar medan de asylsökande ska försörjas och inlogeras under dessa långa tider. Dessutom stannar många sonika kvar i landet även sedan de fått slutligt avslag på sin ansökan. Med skuggsamhällen som resultat.

 

Tre minuter om chans istället för skydd.

Läget är likadant i Danmark; om än på lägre nivåer. Mette Frederiksen skriver:

"For mange er kommet ind i Danmark uden at blive en del af Danmark. Det presser sammenhængskraften.”

 Socialdemokraterna föreslår nu att den som söker asyl i Danmark inte ska vistas i Danmark under tiden som ansökan prövas. S vill – likt Frankrike och Tyskland redan sonderat – satsa stora resurser på att bygga upp ett säkert läger i Afrika där de asylsökande ska kunna vänta på besked under anständiga och trygga former.

De danska Socialdemokraternas ”Frihedsklamp” för en bättre integration har en del inslag som borde vara intressanta även för S i Sverige: Förbud för att använda barn som tolkar. Kommission för att se till att bidrag aldrig överskrider möjliga arbetsinkomster.

 

Det viktigaste med de danska socialdemokraternas initiativ är dock inte varje enskilt konkret förslag. En del av dem är väldigt daterat danska; vi har olika verkligheter och problemen är värre i Sverige och på en del områden – socialt omhändertagande av unga inte minst – ligger Sverige hästlängder före Danmark.

Det bästa är att de lyfter upp den tunga och svåra frågan om hur rika välfärdsländer i norr ska kunna hantera det växande trycket från folkvandringar utan att svika de egna medborgarna och utan att svika det moraliska delansvaret för världen och alla dess människor.

 

Av reaktionerna från vänster och liberalerna – DN: s ledarsida begär att Stefan Löfven ska bygga en mur mot Danmark, på kultursidan i Helsingborgs Dagblad skrivs att ”Oanständigheten firar ständigt nya triumfer”, på vänstersajten Dagens Arena talades det om ”Danmarks socialdemokratiska självmord” redan 2015 då partiet tuffade till sin invandringspolitik – att döma så väljer de delarna av den politiska offentligheten att sticka huvudet i sanden.

 

Stefan Löfven har intagit en avvaktande attityd. Det förstår jag. Men avvakta inte för länge. Moderaterna – se till exempel DN Debatt tisdagen 6 februari – är på de danska socialdemokraternas spår i de här frågorna.

Attityden från danska S är mer ”socialdemokratisk” än vad de svenska essen hittills lyckats med i sin omsvängning. Där finns mycket att hämta för en pigg och reformsugen socialdemokrati.

 

Widar Andersson

Agenda gör hatet begripligt

WidarDirekt Antisemitism är på vanlig svenska läran om att judar är dåliga, onda och rentav förintelsebara människor just därför att de är judar. Under de senaste åren har antisemitismen plötsligt börjat öka i Sverige igen. Undersökningar har bland annat visat att var femte gymnasieelev förefaller ha negativa uppfattningar om judar. Hatet och våldet mot judar har också ökat på senare tid. Värst utsatta tycks judarna vara i Malmö där antisemitismen är en mycket obehaglig följetong i nyhetsrapporteringen.


Uppsvinget för antisemitism är obegripligt. Sverige är ett av världens mest sekulära och religiöst avslappnade länder. Hat av religiösa och/eller etniska orsaker är sedan länge marginella företeelser här i landet.


I vanliga och traditionella media och i politiken har få seriösa försök gjorts att bringa klarhet i ovissheten. Visst har det rapporterats väldigt mycket om den lilla skara mestadels blonda män som gör sig och sina familjer till åtlöje genom att hylla gamla nazistregimer. Men det finns inga som helst belägg för att nazismen skulle ha slagit rot i huvudet på till exempel gymnasieelever. Ingen värd att lyssna på hävdar heller vad jag vet att nazister skulle ligga bakom attackerna mot judar i Malmö.

Mer att läsa: En mer anständig vänster.


Vänstern i och utanför etablissemanget som vanemässigt angriper Israel och hyllar palestinier sprider förstås – oftast indirekt - uppfattningar om att judar i till exempel Malmö har ansvar för staten Israels politik. Men vänstern är ju ungefär lika stor eller liten som vanligt i Sverige.


På söndagskvällen (28/1) gjorde SVT: s Agenda det obegripliga mer begripligt; det skapades mer visshet i ovissheten. Sverige har haft en omfattande invandring – inte minst till Malmö - från regioner i Mellanöstern där antisemitismen är mycket utbredd. Självklart tar många – till exempel 55 procent av gymnasieungdomarna med sig dessa uppfattningar till Sverige.
Dessa samband har tidigare varit ”inofficiella”, det vill säga uppenbara för en stor del av medborgarna men officiellt förnekade av makten. Vilket har missgynnat integrationen och förvärrat antisemitismen.

Mer att läsa: Media utan faktakoll.

Historikerveteranen Yehuda Bauer vid hebreiska universitetet i Jerusalem förklarade i ett samtal med programledaren Anders Holmberg i Agenda hur saker och ting hänger ihop. Islamofobi är ingen lösning på antisemitismens problem. Snarare tvärtom. Vad som krävs är enligt Bauer att de stora andelar av muslimerna – i Sverige och annorstädes – som tar avstånd från alla former av extremism nu gör gemensam sak med alla andra och går till rätta med antisemitismen.
Detta bör, sa professorn ske inte enbart eller ens främst för judarnas skull. Utan för hela samhällets skull. Helt rätt. Sverige är inget mångkulturellt land där antisemitism och islamofobi ska integreras i det svenska.

Widar Andersson

Medier utan faktakoll

WidarDirekt Fyra stora medieföretag – SVT och SR från den ”statliga” sidan och DN och SvD från den privata sfären - har beslutat att de gemensamt kommer att starta en sajt för faktagranskning inför valet 2018. Det är ett mycket dåligt initiativ som enbart kommer att främja misstron och faktaresistensen i samhället.

Ingen av dessa fyra medieföretag har nämligen – lika lite som någon annan – något obefläckat rykte när det gäller förhållandet till fakta, relevans och sans. Inget av medieföretagen har heller utmärkt sig genom att i efterhand medge – eller ens diskutera – möjligheten att de begått fel och vinklat saker och ting långt bort från balanserad fakta.

Mer att läsa: Widars fyra råd till vuxna.

Den mest tydliga och gemensamma akilleshälen är givetvis invandringen, integrationen, hedersvåldet och den grova kriminaliteten. De stora medieföretagen gjorde under flera år gemensam sak med politiken och valde att på redaktionell plats i sina riksspridda medier mörka och förminska invandringsproblemen. De förmådde inte att förhålla sig till SD på ett professionellt sätt. Många enskilda medarbetare som till exempel Jörgen Huitfeldt, Janne Josefsson och Anna Hedenmo har på ett förtjänstfullt sätt vittnat om problemen med faktaresistens inom de företag som nu vill agera faktadomare i valrörelsen 2018.

Mer att läsa: Då exploderade Uppfostringsmedia.

De här medieföretagen producerar väldigt mycket god och fristående journalistik. Jag är inte ute i något härad där SR, SVT, DN och SvD ska brännmärkas som maktlakejer eller något sådant. Däremot blir jag mycket bekymrad över frånvaron av självinsikt inom de ledande journalistskråen i Sverige.  

Saknas det förmåga att se sina egna tillkortakommanden? Eller ursäktar de ännu sina egna tillkortakommanden med att de gjordes för att främja en ”god sak”?

Inser inte Hanna Stjärne, Peter Wolodarski, Cilla Benkö och Fredric Karén sin position? De är långtifrån att vara några faktadomare nuförtiden. Detta initiativ som dessutom delfinansieras av statliga Vinnova kommer bara att göra ont värre.

Släpp det här tokiga förslaget. Ni sår vind och kan få skörda storm. Och kom inte och skyll på någon annan.

Widar Andersson

Det osannolika kan inte uteslutas

WidarDirekt Politik är en ordbransch. Politik handlar därför till mycket stora delar om att få till orden så rätt och bra som möjligt då det skrivs propositioner och lagtexter, då politikerna valtalar, debatterar, skriver artiklar och intervjuas och då positionsförflyttningar i viktiga frågor meddelas.


Strax före jul höll Försvarsberedningen – en kommitté där alla riksdagens åtta partier ingår – en pressträff om sina ställningstaganden så långt. Försvarsberedningen är en institution i svensk politik; det är i denna kommitté som svåra och tunga frågor bereds, gnuggas och förhandlas mellan partierna och mellan regering och opposition. Det finns en stark strävan efter enighet – i vart fall mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna – i säkerhets – och försvarspolitiska ärenden av stor vikt.


Ordförande i beredningen är Björn von Sydow; en aktad och senior socialdemokrat som utöver uppdrag som försvarsminister, riksdagsledamot och talman har tjänstgjort som en akademisk och intellektuell grå eminens inom partiet.

Mer att läsa: Kristersson får nog rätt.


Vid pressträffen talades om hot och risker mot Sverige i ett brett perspektiv. En uppmärksammad del av Försvarsberedningens budskap var att partierna – utom Vänsterpartiet – var överens om att förändra riskbilden för ett militärt angrepp mot Sverige.

Idag gäller – efter riksdagsbeslut på förslag från den förra Försvarsberedningen – att dylika angrepp beskrivs som ”osannolika”. Enligt Björn von Sydow anser Försvarsberedningen nu att risken för militärt angrepp ”inte kan uteslutas.”
Förändringen av dessa ord är inte något som bör fnysas bort som en ”lek med ord”. Detta är politik av hög klass.

Sjupartiuppslutningen betyder dock inte att partierna och politikerna alls behöver ha samma motiv.
Somliga partier – framförallt S skulle jag tro – ville göra en liten positionsförflyttning nu för att kunna känna av hur opinionen utvecklas fram tills det våren 2019 är dags för Försvarsberedningen att presentera en samlad säkerhetspolitisk analys. Om formuleringen ”inte kan uteslutas” sätter sig hos medborgare och partister så innebär det acceptans för ytterligare steg – högre prioriterade försvarsanslag och än närmare samarbete/kanske medlemskap i Nato – från 2019 och framåt.


För de borgerliga partierna finns säkert motivet att använda den förhöjda riskbeskrivningen som en murbräcka för medlemskap i Nato; ett krav som förenar alla fyra partierna numera. För SD antar jag att lusten att skilja ut sig från Vänsterpartiet – de är ju båda mot EU och Nato – har haft stor betydelse som motiv.


Björn von Sydow har inte använt några ”stora ord” för att förklara varför ”inte kan uteslutas” har ersatt ”osannolikt”. Dels har han sagt att det är en ”tydligare” skrivning, dels har von Sydow mer skämtsamt sagt att ett frasbyte gör att Försvarsberedningen slipper att ge sig in i sannolikhetslärans vindlande argumentationslinjer. Men fakta kvarstår. S har under eget ordförandeskap gått med på att ändra riskbedömningen. Det ordskiftet betyder något. Den saken är klar.


Dagens Nyheters Mikael Holmström visade på söndagen 14 januari att UD – där Margot Wallström är chef – gett ut en egen, och felaktig, beskrivning av beredningens rapport. Det framgår av ett ”Lines to take”, det vill säga talepunkter eller språkregler, utfärdade av UD. Dokumentet har rubriken ”Med anledning av försvarsberedningens rapport om totalförsvaret, för eventuella samtal på stationeringsorten”.


Jag kan inte värdera den nyheten. UD har väl egentligen bara klargjort att den tidigare hållningen – osannolikt med militärt angrepp mot Sverige – gäller in till den dagen då och om riksdagen fattar ett annat beslut. Så är det. Med tanke på det lågintensiva kärnvapennatobråk som Margot Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist utkämpar i regeringen så kanske UD borde ha varit lite försiktigare med orden.


Jag tror att Socialdemokraterna kan hamna lite onödigt mycket på defensiven när de försöker negligera Försvarsberedningens ordbyte som något ”oförhandlat” som statsminister Stefan Löfven sas i Sälen på Folk och Försvar på söndagen. Visst fattas de formella besluten av riksdagen och visst sker det först 2019; men formalistiska invändningar kan förvirra i debatten. S kan inte i längden komma undan en intern politikförändring i synen på Nato. Den processen kan inte tillåtas bli alltför utdragen. Moderatledaren Ulf Kristersson har höjt insatserna i frågan när han talade i Sälen på söndagen.


Apropå ordens betydelse så sa Kristersson att viktiga beslut som till exempel om medlemskap i Nato ska helst inte tas med knapp majoritet. Men sådana beslut kan å andra sidan heller inte i längden stoppas av en knapp minoritet. Vetot kan vara på väg att rulla bort från Socialdemokraterna.

Widar Andersson

 

Unikt för SD i Norrköping

WidarDirekt Reidar Svedahl är kommunalråd för Liberalerna och är med och styr Norrköping tillsammans med Lars Stjernkvist (S) och Karin Jonsson (C) och Eva-Britt Sjöberg (KD). Svedahl och partiets ledande östgötska riksdagskandidat Juno Blom – med ett stolt renommé som expert och aktivist när det gäller hedersvåld – bjöd på onsdagskvällen in till en manifestation för tolerans och religionsfrihet i Karl Johansparken i Norrköping.

Sådana manifestationer är långtifrån ovanliga. Runt om kring i landet i stora och små städer och samhällen är det alls inget ovanligt att religiösa organisationer och traditionella partier i samverkan med Svenska kyrkan och muslimska/judiska föreningar tänder några facklor och drar en lans mot rasism och annat elände.
Det speciella med manifestationen i Norrköping var att Liberalerna bjudit in brett. I den digra talarförteckningen ingick även Darko Mamkovic som är ledare för Sverigedemokraternas tiohövdade grupp i fullmäktige. Mig veterligt är det första gången som SD bjuds att medverka vid sådana här evenemang.


Det är nog ingen slump att det var två fritänkande och partipolitiskt oerfarna personer som Reidar Svedahl och Juno Blom som arrangerade manifestationen. I mina ögon gjorde de helt rätt.
Linda Snecker är riksdagsledamot för Vänsterpartiet. Hennes medverkan vid manifestationen i Norrköping underbyggde min känsla av att Liberalerna gjort rätt.


Snecker sade sig skämmas över Liberalerna som bjudit in SD till manifestationen. Hon berättade från scenen att hon under tio års tid som ”socialist och feminist” medverkat vid manifestationer mot rasism av olika slag.
Det har hon säkert gjort. Snecker och en mängd andra radikaler har mer än gärna läst dikter, sjungit sånger och agiterat mot Sverigedemokrater under det senaste decenniet. Resultatet är – sagt med flera lager av understatement – inte särskilt imponerande. Sverigedemokraterna är mer än dubbelt så stora som V och när det gäller asylpolitiken så är skillnaderna mellan SD och S och M försumbara. Vänsterns onyanserade motstånd är verkningslöst i det stora hela.                                                                                                                                                                                                                              Det slags intolerans och självförhärligande som Linda Snecker förkroppsligade på mötet i Norrköping är ett intressant tecken i tiden. Vänsterpartiet får sannerligen se upp så att de inte marginaliseras än mer. Ska vänstern kunna vara relevant för fler än några procent testuggare så får de passa sig för de von oben och förbudsattityder som Linda Snecker stod för. Varför skulle Sverigedemokraterna förbjudas från att tala på möten om tolerans och religionsfrihet när Vänsterpartiet betraktas som självklara vid sådana tillställningar? De historiska rötterna är inte insmickrande hos något av partierna.
SD: s gruppledare Darko Mamkovic talade precis efter Linda Snecker. Mamkovic som sannerligen inte är någon erfaren politiker klarade sig med den äran. Han kommenterade inte Sneckers utfall med ett ord utan sa några saker som lät ungefär som om han varit vilken ordinär partist som helst.
Normaliseringen av SD är oundviklig i och med att åren går.

Widar Andersson

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson