Widar Andersson

Widardirekt

Det behövs ett ordnat skifte av politik

WidarDirekt Kriminalitet/våld, invandring/integration och klimat/miljö hamnar i topp när Sifo på Ekoredaktionens uppdrag frågar svenskarna om vad som oroar dem mest. Ekot oroas i sin tur av undersökningsresultatet och tar in en lektor i statsvetenskap som säger att den höga oron för våld och invandring och sådana ämnen säkerligen beror på att ”det har varit mycket kring våld och säkerhet, om polisen, om gängskjutningar och liknande i medierapporteringen under en ganska lång tid.”

Hur det kan komma sig att frågor om miljö/klimat - som enligt miljöorganisationers egna mätningar av massmedieuppmärksamhet ligger i relativ medieskugga – ändå ligger på topp tre plats i orosligan; det anses vi inte behöva någon statsvetenskaplig förklaring för att förstå.

Mer att läsa: Kinberg Batra ökar trycket.

 

Självklart påverkar medierapporteringen vår bild av verkligheterna. Men att ange detta som förklaring till oro för just invandring och kriminalitet indikerar att medierapporteringen just på dessa områden har varit särskilt negativt överdriven. Vilket väl i stort sett inget i hela universum talar för.

Vi bör ta vår oro på allvar; inte låta olämpliga delar av oron bortförklaras/dumförklaras. Vettiga personer och vettiga frihandels- och öppenhetspolitiker bör ta tag i de här sakerna på ett strukturellt sätt. Den svenska rättsstaten har inte hängt med i utvecklingen. Det behövs ett ordnat paradigmskifte under omfattande och öppen samhällsdebatt.

Häromdagen var jag ute med två poliser i två av Norrköpings förorter. De berättade för oss som var med om att deras särskilda områdesgrupp för Norrköping/Valdemarsvik/Finspång/Söderköping på papperet ska bestå av 16 poliser plus två befäl. I verkliga livet är deras grupp ungefär hälften så stor. De visar på bron i Navestad där unga män - de flesta mellan 20-25 år – står och slänger sten på polisen. De talar om flera unga kriminella som kan ha upp till 30 brottsanmälningar på sig men som ändå rör sig helt fritt ute i samhället. Det svenska påföljdssystemet är ett enkelt rundningsmärke för även tämligen grova brottslingar i unga åldrar. Brotten skrivs av och åtalen eftergivs. De talar om en lön på 25 000 kronor i månaden. Om kollegor som slutar. Om tomma platser på polisutbildningarna.

Mer att läsa: Ett kliv mot en ny tid.

 

Per Gudmundson visar idag på Svenska Dagbladets ledarsida med fakta och statistik från Brottsförebyggande rådet på hur ytterst få dömda grova brottslingar – till exempel våldtäktsmän – utvisas från Sverige.

Dödsskjutningarna av – i dubbel mening – djupt kriminella unga män rakar i höjden i Sverige.

Invandringspolitiken har misskötts under i vart fall ett decennium. Integrationen in till välfärdsstaten har i vissa delar kollapsat när politik och myndigheter har lämnat området vind för våg. Det har fått bli vad det har blivit utan att staten agerat med gränskontroller och på satsningar på jobbträning, träningsskolor, bostäder, svenskundervisning, strama bidrag och vad det nu kan ha varit.

Staten har istället omhuldat att även så kallade papperslösa – det vill säga människor som fått avslag på sina ansökningar att stanna i Sverige – ska ha rättigheter att nyttja skolor och sjukvård. En del kommuner använder till och med skattepengar för att ge socialbidrag till människor som inte har rätt att vara i landet.

Enligt mycket trovärdiga källor har polisen dessutom av resursskäl dragit ner sina kontroller vid den ”inre gränsen”; det vill säga person- och ID-kontroller inne i Sverige.

Handeln med svenska pass är fortfarande mycket omfattande.

Kort sagt finns det skäl att oroa sig för svensk kriminal- och invandringspolitik. Inte på det viset att undergången är nära eller att samhällets grundvalar står och skakar. Men på det viset att allt detta från dödsskjutningsrekord till polisbrister händer därför att det är möjligt. Det sker eftersom staten låter det ske.

 Widar Andersson

Längsta dagens ljus kommer från Peking

WidarDirekt  

På årets längsta dag kommer ljuset från Peking. Det är det korta sättet att beskriva de uppskattande känslor som for genom kroppen då jag läste DN Debatt på midsommaraftonens morgon. De tre socialdemokratiska kommunalråden Kikki Liljeblad, Olle Johansson och Lars Stjernkvist manar S riksdagsparti att mer proaktivt förbereda för den blocköverskridande regering som behövs så snart som möjligt.

Med utgångspunkt i det egna styret i Norrköping – S, L, C och KD – skissar de tre kommunalråden upp ett slags färdplan för något liknande styre även i riket. De uppmanar partiledningen att växla bort från det gamla retorikspåret där de borgerliga partierna framhålls som hjärtlösa och snudd på barnamördande högerpartier för att istället koppla upp sig mot de miljöer där S och flera av de borgerliga partierna har gjort överenskommelser om viktig och riktig politik: Peka ut samarbetsområden och uppriktiga samarbetsviljor istället för att orera om huvudmotståndare hit och dit. Som man bäddar får man ligga.

De tre Norrköpingska essen är inga kommunromantiker; Lars Stjernkvist är en erfaren rikspolitiker; bland annat härdad i den hårda partisekreterarskolan när det begav sig. Trion vet och förstår att det finns skillnader mellan kommun och stat. Men skillnaderna är inte så där märkvärdigt stora. I grunden gäller samma villkor: Det behövs vettiga majoriteter för vettig politik här framöver.

När jag läser artiklar av det slag som Stjernkvist, Liljeblad och Johansson skapat så känner jag också mina starka känslor för socialdemokratin. Jag vill verkligen att det ska gå bra för partiet. Det här vänstertuggandet som varit – fascism, nazism, barn på börsen och allt vad som varit – har gjort mig lätt deprimerad från och till. Jag har tänkt; ska det ta slut på det här viset? Hundra år efter att socialister och kommunister lämnade/fick lämna partiet så kommer de tillbaka och tar den slutliga hämnden genom att köra S i botten?

Sedan något år tillbaka känns det dock betydligt bättre. Episteln från Norrköpings innertrio Johansson-Stjernkvist-Liljeblad (som antagligen varit i säck innan den kom i påse) får molnen på midsommarhimlen att skingras än mer.

Widar Andersson

 

Poeter, liberaler och apparatchiks har fel

WidarDirekt Riksdagens majoritet meddelade på torsdagen att de motsätter sig några av regeringens förmodliga förslag på skattehöjningar i budgeten för 2018. I ett gemensamt uttalande från de fyra borgerliga partierna -med senare instämmande från Sverigedemokraterna – meddelades att om inte regeringen drar tillbaka förslagen om flygskatt, entreprenörsskatt (3:12) och förslaget om att fler löntagare ska betala extra statlig skatt på sina inkomster; ja då kommer riksdagens majoritet att begära misstroendeförklaring mot något av de berörda statsråden.

Det finns mycket man kan säga om detta. Mycket av det som sagts har varit bort i tok. Populistpoeter, klassiskt liberala opålitliga ledarsidor och socialdemokratiska apparatchiks  har öst galla över riksdagsmajoritetens tilltag.

Jag kan själv artikulera ett antal hyggligt stabila invändningar mot agerandet. För att inte tynga med för många punkter så nöjer jag mig med två: 1. Det kommer väldigt sent i mandatperioden. Det doftar lite väl mycket härtill är vi nödda och tvungna över det hela. 2. Skatterna de valt att peka på är lite för utstuderat taktiska för att vinna gehör. En skatt är väldigt mycket MP. En skatt är väldigt mycket V. Ingen skatt är särskilt mycket S. Samtliga tre skatter är tämligen pluttiga. Sveriges bästa tycks kort sagt inte styra riksdagsmajoriteten.

I själva grundfrågan är det dock tveklöst så att riksdagsmajoriteten är i sin fulla rätt att styra regeringen. I vår parlamentariska demokrati är riksdagen den första statsmakten.

Det finns många spelteoretiska inslag i det som händer nu. Och sådant ska inte rynkas på näsan åt. Politik är ett urgammalt hantverk som i grunden inte handlar om sakfrågor och värderingar och sådant. Politik är statskonst; att finna de för stunden bästa sätten att få inflytande och makt.

Därför är det intressant och relevant att diskutera sådant som vad som händer med S om MP lackar ur utan flygskatt och hoppar av regeringen? Hur underlättas och försvåras S övergripande plan om att få till en mittenregering efter nästa val av vad som nu sker? Blir SD: s tillvaro behagligare eller besvärligare vid det eller detta vägvalet?

Det som sker nu är varken högerpopulism eller något försök att rikta misstroendeförklaring mot socialdemokrater för att de är socialdemokrater; som Expressens ledarsida hävdade i en ogenomtänkt ledarkommentar tidigare denna torsdag. En eventuell misstroendeförklaring riktas mot regeringen om den inte hörsammar riksdagsmajoriteten. Inget konstigt med det.

Riksdagen har talat. Det är det hela. Socialdemokraterna har väl i grunden två väsensskilda alternativa förhållningssätt. Antingen visar regeringen stridslust och Stefan Löfven utlyser det extraval som aldrig blev av i mars månad 2015 till september 2017. Eller så visar regeringen anpassningsförmåga och plockar bort de tre misshagliga skatterna – av försumbar betydelse för skatteintäkternas total – från höstens budgetproposition.

Jag vet inte vilket som är bäst. Måste jag välja så säger jag anpassningsspåret eftersom det samtidigt är ett regeringsduglighetsspår; en positiv signal till medborgarna om att ”vi kan regera även i besvärliga förhållanden och även då andra söker ”strider för stridens skull.”

Jag lutar åt detta håll även av misstankar om att det kommer att bli extraval även efter ett eventuellt extraval i september och ett ordinarie val 2018. Politiken är volatil. Nya majoriteter har ännu inte satt sig. Det är klokt att inte trötta ut medborgarna med alltför täta plikter som väljare.

Widar Andersson

Kul men inte alls positivt Sjöberg

WidarDirekt När blev det ”positivt” att anställningskraven sänks i välfärdsverksamheterna? På vilket sätt är det positivt att sänka kunskapskraven på till exempel lärare, poliser, sjuksköterskor, bygglovshandläggare, undersköterskor, socionomer och kuratorer?

Arbetsförmedlingen har hållit pressträffar under dagen. Enligt generaldirektören Mikael Sjöberg kommer arbetslösheten att ”vända svagt uppåt” samtidigt som arbetsmarknaden beskrivs som ”mycket stark just nu”; myndighetens prognos är att ungefär 300 000 nya jobb kommer att skapas fram till utgången av 2018. Det är kul med bra drag i konjunkturen. Förhoppningsvis får många som annars befinner sig långt bort från arbetsmarknaden in en eller ett par fötter i arbetslivet i år och nästa år. Det behövs.

Jag kan förstå AF-ledningens glädje och optimism över att kunna rapportera om nya jobb i hundratusental. Det har varit en tung period:

Den höga arbetslösheten bland utrikes födda är inte längre ett marginellt problem i det stora hela eftersom de utrikes föddas andel av arbetskraften är mycket stor.

Enligt förmedlingen ingår snart uppemot 80 procent av de inskrivna på AF i gruppen som har ”svårt att få jobb” vilket betyder att de saknar grundläggande kunskaper och/eller färdigheter som behövs på den svenska arbetsmarknaden.

Den politiska diskussionen om behovet av ”enkla jobb” är stundtals mycket het.

Flera borgerliga partier vill avveckla Arbetsförmedlingen.

Ylva Johansson har satt in en överdirektör i direktionsvåningen för att hålla bättre koll på Sjöberg.

När en reporter från Ekot som bevakar AF: s pressträff frågar om det är så att ”det som har beskrivits som politikens kanske viktigaste utmaning framöver, det kommer att ordna sig? ” så svarar Mikael Sjöberg att ” Det är inte så att vi tycker att arbetet är klart med det här men det är en väldigt stark situation.”

Jag kan som sagt förstå Mikael Sjöbergs iver. Livet och politiken har dock lärt mig att stark optimism bör i görligaste mån reserveras för sådant som bevisligen redan har hänt. Inför det ännu ohända rekommenderas däremot mer svala känslouttryck.

Men det är inte så mycket att orda om.

En annan del av intervjun med Ekot gör mig emellertid mer orolig. Mikael Sjöberg säger att ”vi ser redan nu något väldigt positivt och det är att arbetsgivare börjar ändra sitt sätt att rekrytera.”

Det positiva som inträffat är enligt Sjöberg att ”fler arbetsgivare, framför allt i offentlig sektor, har sänkt kraven när de ska anställa.”

När blev det ”positivt” att anställningskraven sänks i välfärdsverksamheterna? På vilket sätt är det positivt att sänka kunskapskraven på till exempel lärare, poliser, sjuksköterskor, bygglovshandläggare, undersköterskor, socionomer och kuratorer?

Jag kan tänka mig att många arbetsgivare – inte minst i tunga välfärdsverksamheter – från och till kan känna sig mycket oroliga och smått desperata över svårigheten att rekrytera kvalificerade medarbetare till de verksamheter som de ansvarar för. Jag kan känna empati med dessa arbetsgivare när de kanske anställer obehöriga och outbildade medarbetare utifrån Biskop Brasks motto ”Härtill är jag nödd och tvungen.”

Inget positivt med det.

Widar Andersson

Klargörande dom om papperslösa

WidarDirekt Högsta förvaltningsdomstolen fattade på måndagen den 5 juni ett viktigt beslut: Kommuner är inte skyldiga att ge socialbidrag åt människor som befinner sig illegalt i Sverige. Att beslutet fattades dagen före nationaldagen har en viss symbolik. Välfärdsstaten är en mycket nationell företeelse.

Jag har följt saken under närmare två år. Förvaltningsrätten i Umeå kom den 8 juli 2015 fram till ett revolutionerande politiskt domslut som undanröjde hela grunden för Sveriges reglerade invandringspolitik. Domen innebar dessutom i sin teoretiska förlängning att alla människor på hela planeten – som lever i länder med lägre levnadsnivå än i Sverige – kan ha rätt till socialbidrag.

 

Mer att läsa: Sista striden om papperslösheten?

Jag kommenterade den uppseendeväckande domen första gången 28 juli 2015: ”Ärendet är i korthet detta. En person som domstolen kallar Ana Melker ansökte hos vård- och omsorgsnämnden i Vännäs kommun om försörjningsstöd för maj månad 2015 för sig själv och sina tre barn. Vård- och omsorgsnämnden (nämnden) avslog hennes ansökan. Ana Melker överklagade avslaget och Förvaltningsrätten gav henne rätt. Ana Melker har ansökt om asyl i Sverige två gånger och fått avslag båda gångerna. Senaste avslaget var för två år sedan. Sedan dess lever familjen som ”gömda” i lilla Vännäs. Barnen går i skolan och Ana Melker läser svenska. Enligt regelverket kan hon ansöka om asyl på nytt tidigast våren 2017.

Förvaltningsrättens domare och lekmän anger som domskäl att ”Ana Melker och barnen inte kan anses vara tillförsäkrade en skälig levnadsnivå om de återvänder till sitt hemland. (--) Denna bedömning kan inte påverkas av den omständigheten att en prövning enligt utlänningslagen har lett till att Ana Melker inte har ansetts ha tillräckliga skäl för att stanna i Sverige.”

Saken överklagades till Kammarrätten i Sundsvall.

Den 26 maj 2016 gav Kammarrätten i Sundsvall Vännäs kommun rätt och undanröjde Förvaltningsrättens domar. Jag kommenterade utslaget i domstolen samma dag: ”Det var rätt av kommunen att avslå Ana Melkers ansökan om socialbidrag. Kammarrättens domskäl kan förvisso även de få en lekman att häpna. Men domstolen ägnar sig i vart fall åt juridiska övervägningar och resonemang.

Domstolen skriver att rätten till bidrag enligt Socialtjänstlagen är ”subsidiärt i förhållande till andra av samhället tillhandahållna stödformer. Om behovet kan tillgodoses på annat sätt föreligger alltså inte förutsättningar för att erhålla bistånd med stöd av Socialtjänstlagen.”

Enligt Kammarrätten ska försörjningen av den som illegalt uppehåller sig i Sverige tillgodoses genom lagen om mottagande av asylsökande. (LMA) Domstolen hänvisar till en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen från 2013 där det slås fast att även ”den som håller sig undan så att ett beslut om avvisning eller utvisning inte kan verkställas omfattas av LMA.”

Märklig ordning förstås: Att svenska staten ska stå för logi och dagersättning för människor som håller sig undan lagen. Dess bättre så ändras Lagen om mottagande av asylsökande nu på onsdag den 1 juni. Den som nått sista instans i sitt asylsökande ska nu förlora sin dagersättning och i förekommande fall sin plats på ett av statens anläggningsboenden.”

Saken överklagades till Högsta förvaltningsrätten som idag den 5 juni 2017 således gav Vännäs kommun rätt. Det är en mycket viktig dom som återställer sans och balans i den offentliga sektorn.

Det miljöpartistiska påfundet med ”papperslösa” kan därmed läggas till handlingarna. I mänsklig mening är självklart ingen människa ”illegal”. Människovärdet är lika och okränkbart. Att människor utan lov uppehåller sig i Sverige är en del av hur världen ser ut. Att konstatera dessa grundläggande förhållanden är däremot något helt annorlunda än att ge alla människor i världen laglig rätt till socialbidrag i Sverige.

Högsta förvaltningsrätten skriver i sin dom att det inte är förbjudet för kommuner att ge socialbidrag åt människor som olagligen befinner sig i landet. Så är det säkerligen. Den kommunala självstyrelsen är långtgående.

Kommunerna ibland annat Malmö och Stockholm använder sig av detta självstyre på detta sätt. Kan bli en intressant fråga i de kommunala valrörelserna.

Widar Andersson

 

 

 

Det näst bästa med Jimmie Åkesson

WidarDirekt

Större delen av pingsthelgen viger jag åt Sverigedemokraterna som är på besök i Norrköping för att hålla en "utvecklingskonferens" med ungefär 1400 av sina mest aktiva medlemmar och förtroendevalda.

Pingsten är ju hänryckningens och tungomålstalandets helg. Partiledaren Jimmie Åkesson inledningstalade på lördagsmorgonen. Han höll sig nogsamt borta från hänryckningsvibbar. Åkesson höll sig på den praktiska politikmarken. Hans tungomål var av den arten som förstås i breda kretsar.

En sån dag som denna när SD fyller hela Louis de Geer med hyfsat vanligt och vettigt folk och när till och med "statliga SCB*" nyss har bekräftat att Sverigedemokraterna nu är större än Moderaterna; en sådan dag visar Jimmie Åkesson varför han framstår som den bästa och skickligaste partiledaren och kommunikatören i Sverige just nu. Gudrun Schyman och Jan Björklund må ursäkta; men så är det.

Mer att läsa: Åkesson jagar förtroende.

Utvecklingskonferensens tema är – med mina ord – att det är partiet och inte politiken som är SD: s problem. Sverigedemokraternas framgångsrika spindoktor Joakim Wallerstein talade från stora scenen strax efter Jimmie Åkesson.

Wallerstein redogjorde för en undersökning som han låtit göra: 2000 personer har ombetts berätta vad de spontant tänker på när någon sa "Sverigedemokraterna."

Joakim Wallersteins lista innehåller 8 punkter. På pallplats är dessa tre tankar: "Rasism, främlingsfientlighet och okunskap."

Det duger självklart inte att ha det på det viset.

Wallerstein har tagit fram ett utkast till ny kommunikationsplan för SD. Där presenteras ett gäng av lämpliga attityder för alla SD: are; från nyaste medlem till högsta företrädare. "Ödmjukhet" står i centrum. "Vad var det vi sa?"; står i skamvrån.

Efter Wallensteins tal får jag möjlighet att byta några enskilda ord med honom. Jag frågar Joakim om det finns likheter mellan honom och moderaternas tidigare kommunikationsguru Per Schlingmann? Schlingmann ville ju som bekant också göra något åt partiet och hur det såg ut i väljarnas ögon. Vissa ord som "förnyelse" skulle bort. Pärlhalsband likaså.

Joakim Wallerstein ser inte alls några likheter mellan honom själv och moderaternas tidigare kommunikationschef.

"Schlingmann förstörde Moderaterna. Han tog bort alla värderingar och förvandlade partiet till en slogan", sa Wallerstein med eftertryck.

Jimmie Åkessons fyrtio minuter på stora scenen i Louis de Geer var väldigt pedagogiska. Han talade om hur det kommer att påfresta "oss alla" när vi ska växa in i rollen som ett allt "bredare parti" som vad det lider kommer att ha stort inflytande på de politikområden som "vi tycker är viktigast."

Det viktigaste för oss är "politikens sakinnehåll" och inte om "jag och några andra blir ministrar", sa Jimmie Åkesson.

Åkesson anslog kort sagt en reformistisk agenda. I en faktiskt nära dialog med alla medlemmarna i salen så resonerade han om de där "51 procenten" som troligen aldrig kommer och om att det "näst bästa" är att använda de procent man har för att på bästa sätt kunna få genomslag för sin politik genom samverkan med andra.

"Om det nu är omöjligt för Alliansen att förhandla med oss och om Alliansen efter valet 2018 behöver vårt stöd för att kunna regera; ja då får vi laga efter läge. Om de utan förhandlingar med oss vill genomföra stora delar av vår politik så kommer jag att säga okey", sa Jimmie Åkesson.

Under Åkessons tal satt jag uppflugen på första raden i Louis de Geers stora sal. Runt omkring mig satt ivrigt applåderande men också lyssnande partimedlemmar av alla de slag och sorter. Det var fascinerande att känns in deras lyssnande och deras öppna funderande visavi Åkessons förslag och slutsatser.

En bärande punkt i kommunikationen från partier av SD: s sort är att exploatera klyftan mellan "etablissemang och vanligt folk".

"När sådana som jag då och då "äter middag med kungen" och när allt fler av våra förtroendevalda har förhållandevis höga löner som heltidspolitiker, så säger våra motståndare att vi i SD nu har blivit en del av etablissemanget vi också. Men så är det inte, sa Åkesson

Etablissemanget är en "vänsterliberal värdegemenskap" som står för allt som vi är emot, sa Jimmie Åkesson.

 

Sverigedemokraterna står nu inför ett av sina svåraste moment. Breddningen av partiet måste ske i samklang med det allt större partiet där det fortfarande finns en hel del hyfsat uppsatta företrädare som ger kött på benen åt de som tänker på "rasism, främlingsfientlighet och okunskap" när de tänker på SD.

Jimmie Åkesson och Joakim Wallerstein talade varmt om SD mer som en "folkrörelse än som ett politiskt parti." Det är en möjlig färdväg.

Konstiga medlemmar i ett politiskt parti kan ställa till allvarliga problem i den parlamentariska dagspolitikens pragmatiska grottekvarn. Konstiga medlemmar i en folkrörelse är däremot bara konstiga medlemmar i en folkrörelse.

Det är 15 månader till nästa riksdagsval. Mycket kan hända och ske. Pingsthelgen i Norrköping bjuder på ett parti som hemskt gärna vill notera fler sakpolitiska framgångar efter nästa val. Men det är långtifrån säkert att det blir så.

 

  • Relativt privata opinionsinstitut ligger S ofta högre och SD lägre i SCB: s mätningar. I opinionsmätarbranschen sägs gärna att skillnaden beror på att folk tror att det är regeringen som ringer när SCB ringer. Och då slår anpassningen till; fler svarar S och färre svarar SD. En skröna förstås. Men rätt kul.

 

 

Widar Andersson

 

 

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson

Bloggar