Widar Andersson

Widardirekt

Alla dessa goda kändisar

Norrköping Så kom då det obligatoriska kändisuppropet. Denna gång hann DN före kvällspressen. 100 kändisar vill gärna vara med på bild och tala om hur fina och goda de är. Utgivarna av båda Stockholmstidningarna skriver i dag långa och fina och i mina ögon ointressanta artiklar om att vi alla måste ta avstånd från hot, hat och rasism och om hur duktiga och fina journalisterna på deras tidningar är.

Tove Lifvendahl på Svenskan är vad jag sett den enda som skriver något relevant och intressant i dagens Stockholmstidningar. För det första noterar hon med glädje och stolthet det civila samhällets stora engagemang för flyktingarna. Det engagemanget har funnits under mycket lång tid eftersom flyktingkrisen har funnits under mycket lång tid. Engagemanget har vuxit under den senaste veckan då även kändisarna har vaknat och vill sola sig i glansen.

För det andra skriver Tove Lifvendahl att ansvariga politiker nu på allvar bör ta chansen att med kraft ta itu med de stora problemen i migrations- och integrationspolitiken. Med det civila samhällets varma stöd i ryggen – oavsett vad kändisarna tror så är vi inte rasister och idioter härute i verkligheterna – är det läge att ta itu med de välkända problemen.

Det är beklagligt att även politiker har valt att ställa upp i kändisracet i DN. De behöver inte tala om för oss att de är humanister och tror på alla människors lika värde. Det vet vi redan. Och det gör vi också.

Politikerna har ansvaret att sköta staten på bästa möjliga sätt. Genom det civila samhällets opinionsbildning har de nu – som Lifvendahl skriver – fått en extra skjuts att sköta sitt jobb bättre än vad de hittills gjort.

Det värsta med kändisupploppet i DN och med det strömlinjeformade innehållet i Stockholmstidningarna i dag är att det är så konformistiskt och propagandistiskt. Här finns – utöver Lifvendahl i Svenskan – knappt något problematiserade, något kritiskt eller något tankeväckande spännande. Det blir för svulstigt och för mycket uppfostringsmedia för mig.

Jag hoppas att de nyktrar till på storstadsredaktionerna vad det lider. Och så hoppas jag att vi slipper kändisarna.

Widar Andersson

Därför dras Sjöstedt och Lööf mot extremer

Widar Andersson Jag har nu spenderat fem kvällar i Almedalen och lyssnat på politiska tal från ledande personer i fem partier. Lyssnandet har fått en möjlig insikt att gro och gry i mig. Den här möjliga insikten har sannolikt mycket med inrikespolitikens heta regeringsfråga att skaffa. Det finns nämligen en mycket intressant och strukturerande skillnad mellan å ena sidan Socialdemokraterna, Liberalerna och Kristdemkraterna och å andra sidan Vänsterpartiet och Centerpartiet.

Där Jonas Sjöstedt och Annie Lööf dras till extremerna så gör Magdalena Andersson, Ebba Busch Thor och Jan Björklund vad de kan för att hålla sig borta från ytterkanterna. Sjöstedt och Lööf liksom tävlade med varandra om vem som kunde fördöma nazismen i Sverige på det hårdaste sättet. Nazisterna är en helt perifer och i allt väsentligt enbart polisiär angelägenhet i vårt land. Att de tydligen ska demonstrera här i Visby endera dagen förändrar inget. Politiskt är de inget. Att ledarna för två riksdagspartier – som i övrigt inte har mycket att göra med varandra – på det här sättet dras till extremer är intressant. Ur ett traditionellt och rationellt politiskt perspektiv beter de sig orationellt.

Skillnaderna mellan gruppen S-L-KD och V-C fick minnesbanden från mitt livs universitet; Hassela i Hälsingland.

Jag har levt en hygglig del av mitt liv i Hasselakollektivet. Under mer än ett decennium delade jag därmed vardag och helg med unga människor som försökte byta liv och bryta beroenden. Tillvaron som heltidsmissbrukare på gatunivån är extrem och sätter snabbt och starkt sin prägel på människor som vistas i de miljöerna. Det mesta som en ”Svensson” tycker är irrationellt beteende är högst rationellt för en drogstyrd människa.

Kaka söker maka, så lär oss ordspråket. Extremer känner igen andra extremer. För mig var det därför mycket lärorikt att till exempel vandra genom Stockholm eller Almedalen eller besöka en populär krog tillsammans med Leffe; en ”Hasselagamling”som hållt upp med droger några år.

Hans känselspröt fångade upp helt andra vibbar än mina. Jag kände in min verklighet. Han kände in sin verklighet. Där jag i huvudsak såg människor av alla de slag som tycktes ha det bra i det stora hela så pejlade han in missbruk där, langning här och vapen där borta och häleri i det hörnet och ficktjuvar i det andra hörnet.

Antagligen överdrev han något på ungefär samma sätt som jag säkert underdrev något. Det kan vi lämna därhän. Poängen här är hans idoga insniffande av extrema händelser i vardagslunken. Och hans iver att fördöma extremerna. Ju hårdare och kraftigare han kunde fördöma narkotika och kriminalitet (och ibland även narkomaner och kriminella) desto säkrare och bättre kände han sig själv.

På den tiden Annie Lööf hette Annie Johansson och ungdomsförbundare i Centerpartiet var hon under en period mycket liberal. Givet den svenska politiska kontexten är det ingen överdrift att säga att hon och hennes CUF stod för tämligen extrema uppfattningar. Jonas Sjöstedt har formats och danats i ett litet kommunist/socialistparti som i relation till större partier som S och M är extremt i somligt av sin politik och med sina band till slagsmålsvänstern och diktaturer i till exempel Kuba och Venezuela.

Den där extremnära inskolningen har psykologisk och politisk betydelse; det är jag övertygad om. På ett möjligen betingat och oreflekterat plan reagerar de på andra extremer på ett annorlunda sätt. De ser konkurrens, de ser bjälken i sin nästas öga och de går till attack och upphöjer därmed några hundra förvirrade och i en del fall kriminellt otäcka unga män till relevanta politiska motståndare. Vilket nazisterna naturligtvis tycker är kul.

Att göra bisaker till huvudsaker i politiken är sällan särskilt klokt. Att V och C hamnar så pass nära varandra i extremfrågor är nog inte bara en slump. Kaka söker maka, som sagt.

Vill det sig riktigt illa så kan all gratisreklam som nazisterna får av V och C leda till att de får luft under vingarna. Alla de – långt fler än V och C - som ägnat det senaste decenniet åt att tjoa fascism, nazism, rasism åt SD och som tävlat om vem som i mest hårda ordalag kan fördöma Jimmie Åkesson borde tänka sig för innan de traskar upp på samma väg igen.

 

Widar Andersson

 

 

FKP Scorpio har helt rätt om Bråvalla

WidarDirekt Det är bara att applådera FKP Scorpios beslut att ställa in Bråvallafestivalen 2018. Det är fullt begripligt att Scorpio inte vill förknippas med våldtäkter, ofredanden, våld och misshandel. Bråvallafestivalens arrangör drar ungefär samma slutsats som vad publiken gör – trots ett imponerande startfält såldes betydligt färre biljetter i år än förra året. Och antagligen precis samma beslut som vad många seriösa artister kommer att göra.

Hur kul kan det vara för en artist som Håkan Hellström att under ett par dygn dominera nyhetsflödet i riksmedia: ”En misstänkt våldtäkt ska ha genomförts under Håkan Hellströms konsert på Bråvalla”. Så lät det nästan i varje sändning. Som om Håkan Hellström skulle ha något att allas att göra med den misstänka våldtäkten.

Och på förra årets Bråvalla var det artisten Zara Larsson som hamnade i ett liknande elände. ”Våldtäkt under Zara Larsson konsert” löd krigsrubrikerna då.

Våldtäkter borde alltid vara värda krigsrubriker. Men att dra in Zara Larsson – eller Håkan Hellström – i våldtäktsmiljön är självklart inget som lockar varumärkesnoga artister att komma till festivaler av det här slaget.

Säkerhetskostnaderna har också dragit i höjden för arrangörer av till exempel musikfestivaler. Det stegrade terrorhotet och förra årets vågor av sexuella brott mot unga kvinnor driver upp utgifterna för övervakning och kontroll till nivåer som gör det allt svårare att få ihop evenemangen ekonomiskt.

 

Tidigare i dag talade jag med kommunstyrelsens ordförande i Norrköping Lars Stjernkvist om saken.

Han ställde sig frågande till den debatt som uppkommit om FKP Scorpios ”egentliga orsaker” att ställa in festivalen 2018.

  • Det finns ingen anledning att misstänkliggöra att ekonomi och moral kanske sammanfaller i det här fallet. Tvärtom tycker jag det är en styrka som jag tycker det vore bra om fler arrangörer kunde visa upp, sa Lars Stjernkvist.

Stjernkvist pekade på de enorma kostnader i form av säkerhet och övervakning som både den offentliga sektorn och IFK Norrköping får betala vid vissa matcher. Ändå begås det ständigt lagbrott – till exempel maskering och bengaler – inne på arenan.

  • Tänk om IFK Norrköping sagt till sin publik att ”nej det här går inte. Vil vill förknippas med fotboll och inte med läktarbråk, kriminalitet eller med tungt beväpnade poliser och skenande utgifter för ordningsvakter. Så därför kör vi de nästa hemmamatcherna utan publik.”

Det hade blivit en riktig markering som känts och som tvingat fler än klubbledningen att ta ställning till hur de vill ha det och vad för slags samhälle de vill ha. Hur många våldtäkter och hur mycket gödning av ungdomskriminalitet är det värt för att lyssna på musik/titta på fotboll?

FKP Scorpio är värt beröm för att de brutit mot den mesiga mellanmjölkens attityd till våld och ofredanden och övergrepp.

Widar Andersson

 

 

Längsta dagens ljus kommer från Peking

WidarDirekt  

På årets längsta dag kommer ljuset från Peking. Det är det korta sättet att beskriva de uppskattande känslor som for genom kroppen då jag läste DN Debatt på midsommaraftonens morgon. De tre socialdemokratiska kommunalråden Kikki Liljeblad, Olle Johansson och Lars Stjernkvist manar S riksdagsparti att mer proaktivt förbereda för den blocköverskridande regering som behövs så snart som möjligt.

Med utgångspunkt i det egna styret i Norrköping – S, L, C och KD – skissar de tre kommunalråden upp ett slags färdplan för något liknande styre även i riket. De uppmanar partiledningen att växla bort från det gamla retorikspåret där de borgerliga partierna framhålls som hjärtlösa och snudd på barnamördande högerpartier för att istället koppla upp sig mot de miljöer där S och flera av de borgerliga partierna har gjort överenskommelser om viktig och riktig politik: Peka ut samarbetsområden och uppriktiga samarbetsviljor istället för att orera om huvudmotståndare hit och dit. Som man bäddar får man ligga.

De tre Norrköpingska essen är inga kommunromantiker; Lars Stjernkvist är en erfaren rikspolitiker; bland annat härdad i den hårda partisekreterarskolan när det begav sig. Trion vet och förstår att det finns skillnader mellan kommun och stat. Men skillnaderna är inte så där märkvärdigt stora. I grunden gäller samma villkor: Det behövs vettiga majoriteter för vettig politik här framöver.

När jag läser artiklar av det slag som Stjernkvist, Liljeblad och Johansson skapat så känner jag också mina starka känslor för socialdemokratin. Jag vill verkligen att det ska gå bra för partiet. Det här vänstertuggandet som varit – fascism, nazism, barn på börsen och allt vad som varit – har gjort mig lätt deprimerad från och till. Jag har tänkt; ska det ta slut på det här viset? Hundra år efter att socialister och kommunister lämnade/fick lämna partiet så kommer de tillbaka och tar den slutliga hämnden genom att köra S i botten?

Sedan något år tillbaka känns det dock betydligt bättre. Episteln från Norrköpings innertrio Johansson-Stjernkvist-Liljeblad (som antagligen varit i säck innan den kom i påse) får molnen på midsommarhimlen att skingras än mer.

Widar Andersson

 

Poeter, liberaler och apparatchiks har fel

WidarDirekt Riksdagens majoritet meddelade på torsdagen att de motsätter sig några av regeringens förmodliga förslag på skattehöjningar i budgeten för 2018. I ett gemensamt uttalande från de fyra borgerliga partierna -med senare instämmande från Sverigedemokraterna – meddelades att om inte regeringen drar tillbaka förslagen om flygskatt, entreprenörsskatt (3:12) och förslaget om att fler löntagare ska betala extra statlig skatt på sina inkomster; ja då kommer riksdagens majoritet att begära misstroendeförklaring mot något av de berörda statsråden.

Det finns mycket man kan säga om detta. Mycket av det som sagts har varit bort i tok. Populistpoeter, klassiskt liberala opålitliga ledarsidor och socialdemokratiska apparatchiks  har öst galla över riksdagsmajoritetens tilltag.

Jag kan själv artikulera ett antal hyggligt stabila invändningar mot agerandet. För att inte tynga med för många punkter så nöjer jag mig med två: 1. Det kommer väldigt sent i mandatperioden. Det doftar lite väl mycket härtill är vi nödda och tvungna över det hela. 2. Skatterna de valt att peka på är lite för utstuderat taktiska för att vinna gehör. En skatt är väldigt mycket MP. En skatt är väldigt mycket V. Ingen skatt är särskilt mycket S. Samtliga tre skatter är tämligen pluttiga. Sveriges bästa tycks kort sagt inte styra riksdagsmajoriteten.

I själva grundfrågan är det dock tveklöst så att riksdagsmajoriteten är i sin fulla rätt att styra regeringen. I vår parlamentariska demokrati är riksdagen den första statsmakten.

Det finns många spelteoretiska inslag i det som händer nu. Och sådant ska inte rynkas på näsan åt. Politik är ett urgammalt hantverk som i grunden inte handlar om sakfrågor och värderingar och sådant. Politik är statskonst; att finna de för stunden bästa sätten att få inflytande och makt.

Därför är det intressant och relevant att diskutera sådant som vad som händer med S om MP lackar ur utan flygskatt och hoppar av regeringen? Hur underlättas och försvåras S övergripande plan om att få till en mittenregering efter nästa val av vad som nu sker? Blir SD: s tillvaro behagligare eller besvärligare vid det eller detta vägvalet?

Det som sker nu är varken högerpopulism eller något försök att rikta misstroendeförklaring mot socialdemokrater för att de är socialdemokrater; som Expressens ledarsida hävdade i en ogenomtänkt ledarkommentar tidigare denna torsdag. En eventuell misstroendeförklaring riktas mot regeringen om den inte hörsammar riksdagsmajoriteten. Inget konstigt med det.

Riksdagen har talat. Det är det hela. Socialdemokraterna har väl i grunden två väsensskilda alternativa förhållningssätt. Antingen visar regeringen stridslust och Stefan Löfven utlyser det extraval som aldrig blev av i mars månad 2015 till september 2017. Eller så visar regeringen anpassningsförmåga och plockar bort de tre misshagliga skatterna – av försumbar betydelse för skatteintäkternas total – från höstens budgetproposition.

Jag vet inte vilket som är bäst. Måste jag välja så säger jag anpassningsspåret eftersom det samtidigt är ett regeringsduglighetsspår; en positiv signal till medborgarna om att ”vi kan regera även i besvärliga förhållanden och även då andra söker ”strider för stridens skull.”

Jag lutar åt detta håll även av misstankar om att det kommer att bli extraval även efter ett eventuellt extraval i september och ett ordinarie val 2018. Politiken är volatil. Nya majoriteter har ännu inte satt sig. Det är klokt att inte trötta ut medborgarna med alltför täta plikter som väljare.

Widar Andersson

Kul men inte alls positivt Sjöberg

WidarDirekt När blev det ”positivt” att anställningskraven sänks i välfärdsverksamheterna? På vilket sätt är det positivt att sänka kunskapskraven på till exempel lärare, poliser, sjuksköterskor, bygglovshandläggare, undersköterskor, socionomer och kuratorer?

Arbetsförmedlingen har hållit pressträffar under dagen. Enligt generaldirektören Mikael Sjöberg kommer arbetslösheten att ”vända svagt uppåt” samtidigt som arbetsmarknaden beskrivs som ”mycket stark just nu”; myndighetens prognos är att ungefär 300 000 nya jobb kommer att skapas fram till utgången av 2018. Det är kul med bra drag i konjunkturen. Förhoppningsvis får många som annars befinner sig långt bort från arbetsmarknaden in en eller ett par fötter i arbetslivet i år och nästa år. Det behövs.

Jag kan förstå AF-ledningens glädje och optimism över att kunna rapportera om nya jobb i hundratusental. Det har varit en tung period:

Den höga arbetslösheten bland utrikes födda är inte längre ett marginellt problem i det stora hela eftersom de utrikes föddas andel av arbetskraften är mycket stor.

Enligt förmedlingen ingår snart uppemot 80 procent av de inskrivna på AF i gruppen som har ”svårt att få jobb” vilket betyder att de saknar grundläggande kunskaper och/eller färdigheter som behövs på den svenska arbetsmarknaden.

Den politiska diskussionen om behovet av ”enkla jobb” är stundtals mycket het.

Flera borgerliga partier vill avveckla Arbetsförmedlingen.

Ylva Johansson har satt in en överdirektör i direktionsvåningen för att hålla bättre koll på Sjöberg.

När en reporter från Ekot som bevakar AF: s pressträff frågar om det är så att ”det som har beskrivits som politikens kanske viktigaste utmaning framöver, det kommer att ordna sig? ” så svarar Mikael Sjöberg att ” Det är inte så att vi tycker att arbetet är klart med det här men det är en väldigt stark situation.”

Jag kan som sagt förstå Mikael Sjöbergs iver. Livet och politiken har dock lärt mig att stark optimism bör i görligaste mån reserveras för sådant som bevisligen redan har hänt. Inför det ännu ohända rekommenderas däremot mer svala känslouttryck.

Men det är inte så mycket att orda om.

En annan del av intervjun med Ekot gör mig emellertid mer orolig. Mikael Sjöberg säger att ”vi ser redan nu något väldigt positivt och det är att arbetsgivare börjar ändra sitt sätt att rekrytera.”

Det positiva som inträffat är enligt Sjöberg att ”fler arbetsgivare, framför allt i offentlig sektor, har sänkt kraven när de ska anställa.”

När blev det ”positivt” att anställningskraven sänks i välfärdsverksamheterna? På vilket sätt är det positivt att sänka kunskapskraven på till exempel lärare, poliser, sjuksköterskor, bygglovshandläggare, undersköterskor, socionomer och kuratorer?

Jag kan tänka mig att många arbetsgivare – inte minst i tunga välfärdsverksamheter – från och till kan känna sig mycket oroliga och smått desperata över svårigheten att rekrytera kvalificerade medarbetare till de verksamheter som de ansvarar för. Jag kan känna empati med dessa arbetsgivare när de kanske anställer obehöriga och outbildade medarbetare utifrån Biskop Brasks motto ”Härtill är jag nödd och tvungen.”

Inget positivt med det.

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson

Bloggar