Sara Segraeus

Kultur & Nöjesbloggen

Frankrikes motto viktigare än någonsin

Norrköping Jag var lite ledsen att åka hem till Sverige från Sydfrankrike i tisdags. Vi lyfte från flygplatsen i Béziers Cap d'Agde, bara ett par dagar innan det franska nationaldagsfirandet. Släkten som var kvar planerade. De skulle titta på fyrverkerier i lilla byn Paulhan, äta picknick och ja, eftersom vi inte skulle vara kvar ville jag knappt lyssna på allt roligt de skulle göra.

Därför kom morgonens nyheter så nära. Även om jag i ärlighetens namn inte varit i just Nice sedan en tågluff med min kompis från Vikbolandet för 20 år sedan. Då var det mest dramatiska att vi blev instängda i en park en sen kväll - men lyckades ta oss ner till en gata två meter nedanför den höjd vi var på genom att hoppa mot en vägskylt som vi fick hasa oss nerför.

Världen har förändrats sedan dess. Då trodde vi att folkmassor var säkra och ödsliga parker farliga.

Jag såg EM-finalen i Frankrike, i en lilla byn Paulhan (kanske fyra timmar med bil från Nice). Även om det var trist att "Les Bleus" förlorade, så var det ju en enorm lättad att mästerskapen kunde genomföras utan attentat. Och även Tour de France har rullat fram fint genom landet. Bland annat i trakterna där vi var.

 

Efter de stora sporthändelserna skulle Frankrike häva undantagstillståndet som gällt i landet sedan terrorattentaten den 13 november.
Nu förlängs det yttterligare tre månader efter detta sorgliga, obegripliga och vansinniga dåd.

Som en svans efter tidigare attentat har franska politiker på högerkanten försökt plocka osmakliga poänger om faran i islamifirering och kommit med generaliserande uttalanden om muslimer.

Min förhoppning är att man istället påminner sig om vad man faktiskt firar den 14 juli. Frihet, jämlikhet, broderskap. Liberté, égalité, fraternité.

Frankrikes motto är viktigare än någonsin att värna.

 

Hitdoft i Himpan

Just nu: Melodifestivalrepetioner.Swingfly på scenen med en hitdoftande dänga signerad Kleerup/Åhlund med bra tryck och coolt sväng.

Visst är det kul men också lite segt.

Tur du att det bor en komiker i studiomannen Henric von Zweigberk. "Akta scenen är hal. Charlotte Perelli gick ju ner i split förra veckan". "Warner har visst köpt konfetti till hela showen"

Runt omkring sitter proffstyckare, bloggare, musikmurvlar och mellofrälsta.

Man märker skillnad på dem efter vilka som applåderar efter numren kontra syrliga kommentarer.

Nu dammsugs scenen. Finns fortfatande konfetti kvar, tydligen

Alldeles för korta musikerliv

Norrköping  FKP Scorpio summerar festivalen Were's The Music som en succé. Och så siffror.

4702 besökare. 471 delegater från hela världen. Över 120 band.

 

Men ett band kom aldrig hem från sin spelning i Norrköping.

 

Det är skakande och sorgliga nyheter att det unga indiepopbandet Viola Beach och managern Craig Tarry dog i en bilkrasch.

Vad gjorde att bilen störtade 25 meter ner för motorvägsbron i Södertälje natten till lördag? Vad hände sekunderna innan?

Det får vi aldrig riktigt veta.

Men enligt uppgift till polisen var det halt på platsen.

 

I januari kom bandets andra singel, "Boys that sing". Och spelningen för musikbranschfolk i Norrköping var förstås en pusselbit i en lansering. Det var deras fösta gig utomlands.

Men de unga killarna från Warrington (mellan Liverpool och Manchester) hade också en spelning på jättefestivalen South by southwest i Texas att se fram emot.

Det sägs att de stod inför ett genombrott. Och de borde ha fått fortsätta att skriva sprittande energiska poplåtar om drömmar och kärlek.

Vi får aldrig veta hur långt bandet gått om inte tragedin hade skett. Vi vet bara att musikerliven blev alldeles för korta.

"Allt River ville var att uppträda och underhålla, och att tänka på att han aldrig mer kommer att få oss att skratta åt hans löjliga imitationer och fräcka skämt är ofattbart. Vi är så stolta över honom" säger River Reeves familj i ett pressmeddelande enligt AFP.

 

I dag, på alla hjärtans dag, känner mitt hjärta med bandets familj, vänner och kärlekar.

Tänk om det blir PJ Harvey...

 

Nyss kom ett släpp från Bråvallafestivalen med fyra nya akter, bland andra Melissa Horn och ännu en repris - Bastille...

Men det som väckte mitt stora intresse en stund senare var upptäckten att PJ Harvey kommer till Roskildefestivalen.

PJ Harvey!

Som bekant arrangeras de båda festivalerna ungefär samtidigt. Tänk om hon blir den utlovade kvinnliga headlineakten. Let Bråvalla shake!

I övrigt ser det alltså ut att bli en reprisfest i år. En artist som jag vill gärna ha i igen är Ron Pope, men honom ska jag nog ändå se på Münchenbryggeriet i Stockholm i januari. Det blir en bra julklapp till sambon och mig själv! Och januari är ju en månad som måste piggas upp.

Dags för årets mest hajpade bok

 

"Bojkotta boken" muttrar en journalist på redaktionen. "Den går helt emot allt vad Stieg Larsson stod för. Han var en författare med integritet."

I morgon släpps den fjärde delen av Millennium-serien "Det som inte dödar oss" i 26 länder, men den lär ha sålts till 38 länder.

Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson har riktat hård kritik mot uppföljaren och författarens barndomsvänner Svante Brandén och Anders Lindblom kallar kommersialiseringen av Stiegs livsverk för "gravplundring" på DN Debatt.

Mot bakgrund av den infekterade arvstvisten så känns boken som ett väldigt girigt påhitt.

Magen säger tveklöst att är ett övergrepp på Stieg Larssons verk.

De senaste turerna kring boken har nu handlat om att bara tio medier har fått möjlighet att förhandsläsa boken.

Allt mer inom kultur- och nöjesjournalistiken följs åt av regler och förbud. Fotoförbud vid konserter, nu läsförbud i förväg och ja, vi har till och med blivit förbjudna att recensera lokala revyer. Men vi fick gärna komma och göra ett vimmel. Det gjorde vi inte.

Men, men. Man kanske borde vänta med att döma, och läsa först. För det ska vi. En bojkott av årets mest hajpade boksläpp är inte ett alternativ.

Vi ska också komma ihåg att det inom litteraturen i alla tider har förekommit skribenter som gett sig in i andra författares fiktiva universum.

Idag förekommer så kallad fanfiction flitigt på webben, där fansen skriver egna fortsättningar - oftast på bästsäljande ungdomsromaner.  Men fanfiction är en sak, och vad förlag väljer att ge ut är en annan. Fanfiction produceras av entusiaster, förtrollade av berättelsen och drivna av en vilja av att känna gemenskap med andra fans och att leva vidare i Harry Potters sällskap. Den lite charmiga drivkraften har väl knappast David Lagercrantz. Eller?

Men var drar man gränsen för hur man får hantera andras figurer?

Den brittiska författaren Sophie Hannah handplockades för att återuppliva Agatha Christies fryntlige privatdetektiv Hercule Poirot till deckarförfattarinnans 125-årsjubileum. Hon hade åtminstone hunnit kallna i graven. Fast även om jag är väldigt förtjust i Sophie Hanna, så har boken inte lockat mig. Imitation är imitation. Och... nej, den trinde belgaren är inte riktigt lika spännande som Lisbeth Salander heller.

Bengt Ohlssons "Gregorius" - en parafras på Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas - belönades med Augustpriset. Men den hamnar ändå ofrånkomligt i skuggan av originalet.

När det handlar om att värna om någons skapande tänker jag på Erik Chambert som snart är aktuell i Konstmuseets stora höstutställning. Hans barn har inte godkänt försöken att serietillverka Chamberts möbler med hänvisning till faders högt ställda krav på hantverksmässigt kunnande. Därför är han nu heller inte lika känd som de samtida formgivarna Bruno Mathsson, Josef Frank och Carl Malmsten.

När det gäller att slå vakt om en författares verk går tankarna förstås också till Astrid Lindgren, vars släkt fungerar som en mild skyddsmur kring hennes författargärning. På Astrid Lindgrens Värld finns Pippi, Ronja, Emil och de andra. Men de hålls åtskilda, behandlas med respekt och man håller sig till författarens ord i möjligaste mån. Här uppstår aldrig något mischmasch. Det fyllde mig med av en varm känsla vid mitt första besök i parken.

Den känslan lär nog inte infinna sig när paketet med Millenniumboken kommer.

 

Sara Segraeus, Uppsalatjej som hamnade i ”Peking” av en slump och blev kultur- och nöjesredaktör. Hon älskar brittiska tv-deckare och dramaserien ”Downton Abbey”. Drömmer om att ett av fixarprogrammen från tv en dag ska dyka upp och förvandla till den vildvuxna trädgården till en vacker oas. Gillar sådant som lite perspektiv på tillvaron. Det kan vara kulturupplevelser eller att sitta på en kobbe i skärgården och uppleva naturens vyer.
I bloggen berättar hon om sin vardag i arbetet med att bevaka Norrköpings kultur- och nöjesliv. Här blandas tankar, tips, kritik och kuriosa (för här kan du läsa sådant som händer i jobbet men inte finns med i tidningen).

Bloggar