Logga in
Logga ut

Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Årets bästa filmer

Norrköping 2016 var till en början ett tråkigt och mediokert filmår, för att verkligen ta igen sig när drygt hälften av året passerat. Årets filmer är:

"Min pappa Toni Erdmann" av Maren Ade
 Sandra Hüller och Peter Simonischek i Min pappa Toni Erdmann

Filmer som lovprisas av många är ofta bra (med undantag av "Tinker, Tailor, Soldier, Spy" kanske) men att alla enormt positiva omdömen gentemot "Toni Erdmann" skulle vara så rätt hade jag aldrig förutsett. Maren Ade visade att innehållet, berättelsen, är det absolut viktigaste. Hon tog en fantastisk omväg till att reflektera över det mest elementära, livet. Majoriteten av sätten att berätta om livet är mer rättframt. Från punkt A till punkt B. Maren Ade har tagit en annan väg, en underbyggd och intelligent väg som befinner sig på flera nivåer samtidigt.

Att beröra på sådan otroligt väsentlig nivå såg enkelt ut i "Min pappa Toni Erdmann". Men alla som har sett film vet att det är en svår uppgift att beslöja djupet med komedi, att få dessa två element att gå ihop. Det krävs en otrolig noggrannhet i manusarbete.

"Min pappa Toni Erdmann" är inte enbart årets bästa film utan även en av de bästa jag någonsin sett, helt fulländad. Lyckligtvis kommer den på bio igen nu från 6 januari. Du som har missat kan du fixa till din brist.

 

"Captain Fantastic" av Matt RossSkådespelarna från Captain Fantastic

Om "Min pappa Toni Erdmann" var en ganska traditionell historia berättad på ett mycket ovanligt sätt kan "Captain Fantastic" vara dess motpol i att vara en ovanlig historia berättad på ett traditionellt sätt. En nyanserad, konsekvent och mångsidig film som hälsosamt och normkritiskt reflekterar över samhället. "Captain Fantastic" är ett underbart exempel på att 'feel good' också kan vara kvalitativt.

 

"Jag, Daniel Blake" av Ken Loach
Daniel, Katie och hennes barn går på gatan

Loach hade bestämt sig att gå i pension och inte göra fler filmer. Men samhällets nedmontering av välfärden gjorde att han kände sig manad att berätta de drabbade människornas historia. Därmed lyckades han göra sin karriärs bästa film vid 80 års ålder.
En tyst men brinnande historia om några människor och deras kamp för att bibehålla människovärdet, som berättas på ett väldigt vördnadsfullt sätt. Loach berörde tittare till tårar. Det är inte helt ovanligt att filmer som handlar om människor i marginalerna ser ner på dessa personer, tyvärr. Loach däremot har vävt in respekten i varje bild. Min första tanke när eftertexterna rullades var "vem ska göra sådana här filmer när Loach är borta?".

"Jag, Daniel Blake" blev årets andra 5 av 5 vilket till och med förvånande mig själv. En del år passerar utan att en enda film är så bra. Två på ett år är ett fantastiskt betyg till filmåret 2016.

 

"The Big Short" av Adam McKay
Scen ur The Big Short, i NYC

Helt ärligt trodde jag aldrig att jag skulle få ut så mycket av "The Big Short", men det gjorde jag. Rapp, smart, annorlunda och rolig. Storyn? Finanskrisen i USA 2009 och hur en grupp män förutsåg det som var på väg att hända. McKay hade ett viktigt budskap som han klädde i underhållande och tilldragande kostym. Bara att i en sådan film ha citatet "Truth is like poetry, and most people fucking hate poetry" är så briljant oväntat. Världen har tyvärr inte förändrats men "The Big Short" gjorde ett tappert försök.

 

"Manchester By The Sea" av Kenneth Lonergan
Kyle Chandler och Casey Affleck i Manchester By The Sea

Det har gått för kort tid från att "Manchester By The Sea" hade premiär tills årets slut, därför har jag inte perspektiv på den på samma sätt som de andra. Men, den här filmen om sorgens betungande mantel och människans otillräcklighet är berättad på ett mästerligt äkta sätt. Känslostarka dramat "Manchester By The Sea" avslutade filmåret 2016 på hög höjd.

Guldbaggegalan bättrar sig

Norrköping Petra Mede med guldglitter och champagne

I vanliga fall är det lite utmanande att se Guldbaggegalan, Sveriges filmprisgala. Galan brukar kännas som efterapning av amerikanska Oscars-galan utan den finess och rätt känsla för sentimentalitet. När jag tänker efter har galan inte varit utmanande i första hand utan främst pinsam. Men hör och häpna, 2018 har något hänt. Tillställning är helt okej och ingen behöver gå hem skamsen. Det beror inte på #metoo-uppläsningen utan på allt möjligt.

Delvis beror en sådan framgång på Petra Mede, men hennes professionalitet i rollen som värd översätts inte per automatik till resten av talare och prisutdelare. I år fungerade även de emotionella tilltagen levererad av talare. Exempel höll fotografen Fredrik Wenzel ett vackert tal till en gammal lärare.

Jag har i nuläget ingen annan analys än att träning uppenbarligen ger färdighet. Tidigare har jag tyckt att de lika gärna kan lägga ner tillställning. Nu var det helt okej, inte nödvändigt men okej.

Magisk helhet större än delarna

Norrköping Oliver och Elio sitter vid ett cafébord

Call Me By Your Name
Cnema
Regi: Luca Guadagnino
I rollerna: Timothée Chalamet, Armie Hammer, Michael Stuhlbarg, Amira Casar, Esther Garrel, Vanda Capriolo m fl.
Betyg: 4/5

Varm och mångsidig skildring av den första kärleken som katalysator för personlig utveckling. "Call Me By Your Name" bärs upp av fantastiska insatser från skådespelarna, framförallt Armie Hammer och Timothée Chalamet i huvudrollerna.

Ända sedan Armie Hammer spelade Winklevoss-tvillingarna i David Finchers "The Social Network" har det varit tydligt för den observante att Hammer är en hiskeligt skicklig skådespelare när han hamnar i rätt händer och miljö. Den elake kan då notera att Hammer kanske inte har bredd som skådespelare. Må så vara, men i gränslandet mellan allvarligt drama och kvick humor landar han precis rätt. I Luca Guadagninos "Call Me By Your Name" visar Hammer mästertakter som legat latent under några år. När han är som bäst är han en av sin generations mest underskattade aktörer.

Merchant-Ivory, kostymdramornas okrönta kungar, har tagit sig in i lite moderna era den här gången med en historia om 1983. Tyvärr utan Ismail Merchant som har gått bort. Men trots berättelse utspelad i mer närtid och en ur duon borta finns den distinkta Merchant-Ivory-känslan kvar. James Ivory står för manuset och förflyttningen från deras klassikers mer historiska dåtid har gått utmärkt. Samma emotionella styrka, samma typer av dialog och känsla men ändå anpassat.

Oliver är studenten som är någonstans i norra Italien för att praktisera hos arkeologiprofessor Perlman. Den kosmopolitiske familjen består av far, mor Annella, sonen Elio och hemhjälpen Mafalda. Olika språk flyter sömlöst mellan familjemedlemmarna och besökande vänner. Engelska, italienska, franska, tyska. Litteratur, musik, historia står högt i kurs i denna sofistikerade miljö. Från början påverkar Oliver alla. Hans kombination av värme och förmodad nonchalans gör honom till ett samtalsämne. Amerikanen tar för sig av det mesta, lever livet till fullo. Redan i inledningen finns en spänningen mellan Oliver och Elio. 17-årige sonen till Perlman-paret känner sig dragen till 24-årige gästen. Elio försöker motstå Olivers magnetism bland annat genom att tala ner honom inför andra. En strategi som inte lyckas eftersom de andra protesterar mot dessa påståenden. I båda rollfigurer finns en del intressanta motsägelser. Timide Elio blir samtidigt den mest drivande, mest hämningsbefriade, tydlig i sin längtan. Självsäkre Oliver tvekar, vill inte vilja var hans hjärta drar honom, är stundtals naiv och ibland medveten om omvärlden.

"Call Me By Your Name" har en av filmhistoriens längsta förspel. I luften ligger ständigt det outtalade. När något väl händer har uppvärmningen varit så genomarbetad att du blivit alltför engagerad i paret. Armie Hammers förmåga att slå genom duken ger tittaren en känsla av att vara där. Av att det är dig han tittar drömsk på som om du vore guld bland skräp. Att du är den som han tar hand om. Det är skådespeleri av rang från huvudrollsinnehavarna som lyfter filmen.

Som skildring av den första kärleken är filmen oslagbar. Elios försiktighet, blygsel, nervositet kombinerad med stunder av kaxighet spelas till perfektion av Timothée Chalamet. Också manuset är en bidragande orsak till känslan. Ivory får sitt arbete att verka enkelt, här finns ingen bombastisk dialog a la 50-tal av rappa one-liners utan en sammanhängande helhet som följer dig igenom en förälskelses födelse till nästföljande komplexitet. Delarna i sig är inte alltid så märkvärdiga, varken Oliver eller Elio är så ovanliga eller fängslande karaktärer. I samspelet uppstår däremot magin. I det enkla och alldagliga uppstår något större. Inte heller historien är speciellt anmärkningsvärd, däremot blickarna, kärleken inte bara mellan männen utan i familjen, i den omfamning filmen blir av dig som tittare. Förlora dig själv i den här historien. Låt den sedan växa inom dig.

Nya "Blade Runner" klart bättre än originalet

Norrköping Man syns bakifrån i öde öken
K i framtidens Las Vegas, långt mer trovärdig utveckling än Kaliforniens eventuella snökaos.

Blade Runner 2049
Cnema/Filmstaden
Regi: Denis Villeneuve
I rollerna: Ryan Gosling, Robin Wright, Ana de Armas, Sylvia Hoeks, Jared Leto, Harrison Ford, Dave Bautista, Hiam Abbas m fl.
Betyg: 3.4/5

"Blade Runner" har varit en vattendelare men uppföljaren kan uppskattas både av de som tyckte om originalet och även de som inte var imponerade sist.

I en framtida Kalifornien år 2049 är drömstaten inte sig lik längre. Allt är betong, grånade färgskalor och stora neonskyltar. Mycket är förändrat, det snöar regelbundet i solstaten. Men en sak består, kvinnor är fortfarande högst sexualiserade varelser som ska kläs av i tid och otid. Män existerar fortfarande som individer i kontroll över sin egen sexualitet. Nåväl, knappast något just den här filmen är ensam om.

I framtiden har replikanterna utvecklats till lydiga maskiner, därför finns inte problemen från 2019 års versioner. Polisen tillika replikanten K är en Blade Runner. Allt som hans överordnade ber om levererar han. Ofta handlar uppgifterna om att "pensionera" de äldre modellerna som gömt sig. Med tiden visar det sig att sakernas tillstånd är inte så enkla som människorna tror när de skapat nya replikanterna. De har byggts för att utföra uppdrag men har egna känslor och funderar över sin identitet.

Världen är full av stora fans av "Blade Runner" den första från 1982. Men det gäller inte alla. Därför och lyckligtvis är "Blade Runner 2049" ett lyft för vissa. Denis Villeneuves film har ett syfte och handling som är större än en halvsur polis som lallar runt poänglöst i en dyster framtid. Villeneuve lyckas med sitt vanliga signum, att dra ner tempot ordentligt utan att försaka driv. Alla de frågor fansen lyckades utläsa ur den förra som inte riktigt fanns där framhävs i denna nya version. Vem är verklig och inte, vad är det att vara människa och inte? Så ja, "Blade Runner 2049" blir som "Terminator 2". Det vill säga bättre, mer tajt, engagerande. Inte endast en atmosfär eller känsla utan också med substans.

Generellt finns en del logiska luckor, vilket delvis beror på att filmen är en fortsättning på en tidigare. Däremot står den sig väl som en egen produktion och tittaren måste inte vara väl bekant med första upplagan för att känna sig involverad.

Roger Deakins foto är den på förhand mest omtalade beståndsdelen, med rätta. Speciellt mot slutet i Las Vegas är filmen en tavla av skönhet och dynamik. Häpnadsväckande foto är ett kännetecken för majoriteten av Denis Villeneuves filmer och här sviker alltså inte "Blade Runner 2049" heller. Tyvärr är längd inte en av hans starkaste sidor och den här filmen blir likt en del andra av regissörens för lång. Som tur är spänner han till dramaturgin mot slutet.

Christian Bale har gjort det igen

Norrköping Christian Bale med blekta ögonbryn och synlig viktökning

Christian Bale är en sådan där människa som menar det. Han tar livet på allvar och definitivt sitt yrke. "All in" är standard för Bale. Vilket han om inte annat bevisade när ljudupptagning från inspelningen av "Terminator 3" släpptes. Där uttalade han argt att han blev störd när han utförde sitt hantverk av inspelningspersonal. Det var blodigt allvar för Bale medan resten av världen skrattade förvånat åt det som pågick.

Med det sagt så har Bale flera gånger gått upp och ner i vikt för filmer för att mer korrekt gestalta rollfiguren. Mest välkänt är när han gick ner till sjukligt smal nivå i "The Machinist", men även i "The Fighter" och "American Hustle". Det krävs inte ett geni för att lista ut att en variant av dessa är mer nöjesfylld. Att för jobbet svälta eller äta av allt möjligt gott? Ja, jag säger inget mer. Nu har alltså Bale gjort det igen, gått upp ordentligt i vikt för att spela Dick Cheney, och ovan på det även blekt ögonbrynen.

Jag ser faktiskt fram emot filmen. Trots att Bale är rätt anal gör han nästan alltid ett bra jobb. Det är som Roy Andersson sagt, vill man ha något av värde måste man anstränga sig. Om det så gäller en middag. Eftersom Bale har förmåga och anstränger sig får han till det.

Vill du läsa mer om hans transformation kan du läsa mer här, och se bilder på fler förvandlingar >>

Ännu mer om Bale och förändringen >>

Oväntat frisk återkomst av Soderbergh

Norrköping Syskonen Logan

Logan Lucky
Filmstaden
Regi: Stephen Soderbergh
I rollerna: Channing Tatum, Adam Driver, Riley Keough, Daniel Craig, Farrah Mackenzie, Katie Holmes, Seth McFarlane, Hillary Swank m fl.
Betyg: 3.8/5

Det är tur att Stephen Soderbergh gick emot sitt eget beslut att pensionera sig. Filmvärlden tjänar på att "Logan Lucky" har sett dagens ljus.

För att vara en regissör med gott rykte har Stephen Soderbergh gjort en hel del bottennapp de senaste åren. Han har underpresterat ett bra tag som filmregissör med bland andra "Magic Mike". Därför blir jag lyckligt överraskad av "Logan Lucky" som är en rånarhistoria med hjärta. En tät, fartfylld och underhållande dramakomedi om syskonen Logan. Trailern som antydde att "Logan Lucky" är en hopplös fars hade fel helt enkelt. Ett välkommet återkomst för Stephen Soderbergh som gick i pension 2013, besviken på Hollywood. Den här gången blev det inte tröttsamt att någon bröt sitt löfte om pensionering.

Jimmy Logan bor i West Virginia och arbetar på ett bygge i Charlotte, North Carolina på arenan där NASCAR-tävlingarna äger rum. Hans dåliga knä och haltande kostar honom jobbet. Hans bror Clyde som förlorat en arm i Irak är bartender och övertygad om att en förbannelse ligger över familjen Logan. Lillasyster Mellie är den enda som inte varit med om bekymmer på det sättet. Livets tyngd tränger sig närmare och närmare på Jimmy, så han bestämmer sig för att råna arenan genom att komma åt pengavalvet i underjorden. Till sin hjälp behöver Logan-syskonen valvexperten Joe Bang, som sitter i fängelse. Joe å sin sida vill också ha med sina bröder.

Filmen kan ses som en hyllning till människorna i fattiga områden i USA. Kanske även som en lantisvariant av Soderberghs egna "Ocean's"-franchise. Men att slippa hantera karaktärer som ständigt ska vara coola har föräldlat Soderberghs resultat. Det finns en charm och ett stort hjärta för dessa "trashiga" typer. Ibland driver historien med sina rollfigurer men det görs med varm hand. Någonstans finns en politisk touch över dagens USA. Den är väldigt diskret och går att missa. Även om de är givande för de som uppfattar perspektivet.

"Logan Lucky" har två äss i armen, rollfigurerna och manuset av Rebecca Blunt. Färgstarka personligheter fyller i luckorna som ibland uppstår i berättelsen när den försöker vara lite för smart. Finurliga manuset balanserar konsekvent på rätt sida mellan det humoristiska och det känslomässiga. Även skådespeleriet är på toppnivå. Soderbergh har exempelvis tagit fram bredd i Adam Driver jag inte trodde fanns där. Även Riley Keough har växt med rätt regissör. Daniel Craig visar även han nya sidor och briljerar som Joe Bang. Soderbergh-favoriten Channing Tatum i täten gör också en gedigen insats.

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.