Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Årets bästa filmer

Norrköping 2016 var till en början ett tråkigt och mediokert filmår, för att verkligen ta igen sig när drygt hälften av året passerat. Årets filmer är:

"Min pappa Toni Erdmann" av Maren Ade
 Sandra Hüller och Peter Simonischek i Min pappa Toni Erdmann

Filmer som lovprisas av många är ofta bra (med undantag av "Tinker, Tailor, Soldier, Spy" kanske) men att alla enormt positiva omdömen gentemot "Toni Erdmann" skulle vara så rätt hade jag aldrig förutsett. Maren Ade visade att innehållet, berättelsen, är det absolut viktigaste. Hon tog en fantastisk omväg till att reflektera över det mest elementära, livet. Majoriteten av sätten att berätta om livet är mer rättframt. Från punkt A till punkt B. Maren Ade har tagit en annan väg, en underbyggd och intelligent väg som befinner sig på flera nivåer samtidigt.

Att beröra på sådan otroligt väsentlig nivå såg enkelt ut i "Min pappa Toni Erdmann". Men alla som har sett film vet att det är en svår uppgift att beslöja djupet med komedi, att få dessa två element att gå ihop. Det krävs en otrolig noggrannhet i manusarbete.

"Min pappa Toni Erdmann" är inte enbart årets bästa film utan även en av de bästa jag någonsin sett, helt fulländad. Lyckligtvis kommer den på bio igen nu från 6 januari. Du som har missat kan du fixa till din brist.

 

"Captain Fantastic" av Matt RossSkådespelarna från Captain Fantastic

Om "Min pappa Toni Erdmann" var en ganska traditionell historia berättad på ett mycket ovanligt sätt kan "Captain Fantastic" vara dess motpol i att vara en ovanlig historia berättad på ett traditionellt sätt. En nyanserad, konsekvent och mångsidig film som hälsosamt och normkritiskt reflekterar över samhället. "Captain Fantastic" är ett underbart exempel på att 'feel good' också kan vara kvalitativt.

 

"Jag, Daniel Blake" av Ken Loach
Daniel, Katie och hennes barn går på gatan

Loach hade bestämt sig att gå i pension och inte göra fler filmer. Men samhällets nedmontering av välfärden gjorde att han kände sig manad att berätta de drabbade människornas historia. Därmed lyckades han göra sin karriärs bästa film vid 80 års ålder.
En tyst men brinnande historia om några människor och deras kamp för att bibehålla människovärdet, som berättas på ett väldigt vördnadsfullt sätt. Loach berörde tittare till tårar. Det är inte helt ovanligt att filmer som handlar om människor i marginalerna ser ner på dessa personer, tyvärr. Loach däremot har vävt in respekten i varje bild. Min första tanke när eftertexterna rullades var "vem ska göra sådana här filmer när Loach är borta?".

"Jag, Daniel Blake" blev årets andra 5 av 5 vilket till och med förvånande mig själv. En del år passerar utan att en enda film är så bra. Två på ett år är ett fantastiskt betyg till filmåret 2016.

 

"The Big Short" av Adam McKay
Scen ur The Big Short, i NYC

Helt ärligt trodde jag aldrig att jag skulle få ut så mycket av "The Big Short", men det gjorde jag. Rapp, smart, annorlunda och rolig. Storyn? Finanskrisen i USA 2009 och hur en grupp män förutsåg det som var på väg att hända. McKay hade ett viktigt budskap som han klädde i underhållande och tilldragande kostym. Bara att i en sådan film ha citatet "Truth is like poetry, and most people fucking hate poetry" är så briljant oväntat. Världen har tyvärr inte förändrats men "The Big Short" gjorde ett tappert försök.

 

"Manchester By The Sea" av Kenneth Lonergan
Kyle Chandler och Casey Affleck i Manchester By The Sea

Det har gått för kort tid från att "Manchester By The Sea" hade premiär tills årets slut, därför har jag inte perspektiv på den på samma sätt som de andra. Men, den här filmen om sorgens betungande mantel och människans otillräcklighet är berättad på ett mästerligt äkta sätt. Känslostarka dramat "Manchester By The Sea" avslutade filmåret 2016 på hög höjd.

Chefredaktör för Folkbladet vinnare av Guldpalmen på Cannesfestivalen

Norrköping Christer Sandberg i scen från "The Square" av Ruben Östlund
Foto: Christer Sandberg

Ikväll var det dags för något så ovanligt som svensk vinst av Guldpalmen för bästa film på filmfestivalen i Cannes. För att förstå hur stort det är kan nämnas att senast en svensk film vann var 1992 då Bille Augusts "Den goda viljan". Ingen svensk film har ens blivit nominerad på 17 år. Senast en svensk regissör vann var det för 66 år sedan 1951. Filmen "The Square", regisserad av Ruben Östlund kommer till svenska biografer på sensommaren. Hur den blir får vi se men eftersom Östlund ofta levererar kan förväntningarna inte vara annat än höga.

Att det är stort för Sverige är alltså klart. Men att det är stort för Norrköping eller Folkbladet kanske inte lika givet. Men så är det. För i Östlunds film spelar Christer Sandberg en statistroll. För den som inte kommer ihåg var Christer chefredaktör för Folkbladet tidigare i flera år. För mig personligen blir det lite extra speciellt, under majoriteten av den tid jag skrivit för Folkbladet var Christer ansvarig. Därför är det med extra stolthet som den här nyheten kommer.

Ruben Östlund själv hurrade stort och regisserade publiken på plats till skrik, något som förmodligen skulle fallit platt i Sverige. Tur för Östlund att han nu blivit en internationell kraft att räkna med. Vilket inte känns helt chockerande.

Häpnadsväckande dans, häpnadsväckande liv

Norrköping Sergei Polunin står på en hand

Dancer
Cnema
Regi: Steven Cantor
I rollerna: Sergei Polunin, Jade Hale-Christofi, Galina Polunina, Vladimir Polunin m fl.
Betyg: 4/5

En av tidernas största ballettdansares otroliga livshistoria. En hel värld och olika vinklar samlade i dokumentären om Sergei Polunin.

Det må låta ironiskt men du behöver förstå att "Dancer" inte är en dansfilm om du inte vill bli besviken. Vilket kan vara en utmaning med dokumentärens titel och huvudpersonens passion/yrke. Fast att filmen fokuserar mer på geniet bakom stegen, än själva dansen, är tydligt ganska tidigt. "Dancer" handlar om så mycket som får kanaliseras genom Sergei Polunin. Fattigdom, familjerelationer, framgångens pris, motivation, smärta, kärlek, samhällsstrukturer inom Europa och där bortom. Om danssekvenser offras på grund av att innehållet fokuseras mer på dessa är det värt. För Polunins historia är en otrolig sådan som måste få berättas. Där filmande saknar nytänkande eller kreativitet finns en livshistoria som både kompenserar och tar andan ur dig. Känns som om du måste hålla handen för hjärtat, för att stoppa det från att ramla ut och ner. I kärnan finns en människa som drömmer om frihet, harmoni och sin familj.

Dokumentären är kronologiskt upplagd med en närvarande Polunin som delvis berättar sin historia i realtid. Vi börjar i Kherson i södra Ukraina där en stödjande familj, driven av mamma Galina, jobbar på att öppna alla vägar för lille Sergei. Här handlar det dock inte om att skjutsa bara. Modern inser tidigt att enda sättet för sonen att ta sig ur fattigdom och hopplöshet är att ge honom ballettens möjligheter. Från nio års ålder börjar därför Sergei på en prestigefylld skola i Kiev. För att kunna studera där tar både hans pappa och farmor anställning utomlands och skickar hem alla pengar. Uppoffringarna familjen gör är förbluffande. Några år senare inser Galina att om pojken ska ha chans att nå riktiga höjder måste han nå internationell status. Ansökan till The Royal Ballet ger utdelning, men priset blir dyrt. Galina får inte uppehållstillstånd, och för att inte sabotera sonens chans lämnar hon landet lagenligt. Sergei får klara sig utan föräldrar i ett främmande land.
När några år passerat igen har framgången kommit. Polunin blir den yngsta solisten någonsin i Royal Ballet vid 19-års ålder. Men de hopade problemen från flera år ger inte Sergei någon ro.

I en recension har Dagens Nyheter skrivit att "Dancer" innehåller alldeles för lite dans för att illustrera Polunins storhet. DN har fel, det krävs varken kunnighet inom ballett eller många minuter för att se hur Sergei Polunin flyger och hoppar på ett enastående unikt sätt. Att piruetterna är perfekta, att hans kombination av skörhet och styrka är ovanlig, att hans förmåga är blommande geniskap. Speciellt i en scen där vi får se honom med andra elever på The Royal Ballet, kan vem som helst se den överlägsna tekniken.

Framförallt är "Dancer" en mycket berörande film om en familj som slitit sönder sig för varandra. Dave LaChappelles musikvideo av Polunins dans i all ära. Det är när Sergei framträtt, med sin familj på plats för första gången, som dokumentären når sin höjdpunkt. När han möter dem efteråt och hela filmen knyts ihop i kärleken till de närmaste och till dansen.

Tung satir blandad med absurd humor

Norrköping Remi hoppar i soffan med Wiener-Dog i famnen

Wiener-Dog
Cnema
Regi: Todd Solondz
I rollerna: Greta Gerwig, Danny DeVito, Julie Delpy, Keaton Nigel Cooke, Tracy Letts, Kieran Culkin, Ellen Burstyn, Zosia Mamet, Bridget Brown m fl.
Betyg: 3.5 av 5

Fantastiskt skarpsint manus och utomordentliga skådespelare är främsta orsakerna till att "Wiener-Dog" är sådant nöje att beskåda.

Att berätta det hemska med absurd humor är Todd Solondzs expertisområde. I "Wiener-Dog" följer vi taxen som byter ägare och blottar människors tillkortakommanden genom sin resa. Om du redan gissat det handlar historien egentligen inte om hunden utan människan. Trots lite småcharmig titel är filmen högst opassande för barn. Något jag känner mig tvungen att påpeka efter att nya lagen satts i kraft och vuxna kan nu ta med 11-åringar på filmer som har åldersgräns 15. Hunden är gullig, liven i dess miljö långt ifrån.

Vi börjar hos sjukdomsöverlevaren Remi och hans föräldrar. Fadern köper hunden som Remi enkelt kallar Wiener-Dog. Mamma Dina har ett väldigt säreget och motbjudande sätt att uppfostra sitt barn, hon pepprar sin son med ärlighet och överdrifter om vuxenvärlden. Hon spelas till utsökt perfektion av Julie Delpy vars komiska tajming alltid hittar rätt mellan seriositet och humor. Keaton Nigel Cooke som spelar Remi är också ett fynd. Wiener-Dog blir dålig, pappa tar henne för att avlivas. Där räddas hon av veterinärsköterskan Dawn Wiener (rollfigur från Solondz-filmen "Welcome To The Dollhouse") som vårdar henne till frisknad. Så här går det vidare. Varje ny kontext för Wiener-Dog är innebär också en spegling av samhället och mänskliga relationer.

Nästan varenda historia balanserar utomordentligt mellan humor och allvar. Satiren är skarp och vass. Och det är så otroligt välspelat av en imponerande ensemble att jag vill applådera när filmen är slut. För att inte tala om ett ypperligt manus där det finns oändliga nivåer mellan raderna. Egentligen behöver man se filmen flera gånger för att tillgodogöra sig allt guld skrivet i dialog. Speciellt första berättelsen Tracy Letts och Julie Delpys karaktärer är så fantastiskt genomvidriga, och samtidigt så ordinära.

Todd Solondz filmer är smaksak, oavsett skarpsinnet som präglar dem. Just "Wiener-Dog" kanske är något förutsägbar också. Den berör inte alls på samma sätt som "Happiness" men är heller inte sådan typ av film.

Irrationellt och tråkigt med Scarlett Johansson igen

Norrköping Scarlett Johansson som Major i Ghost In The Shell

Ghost In The Shell
Filmstaden
Regi: Rupert Sanders
I rollerna: Scarlett Johansson, Juliette Binoche, Pilou Asbaek, Rila Fukushima, Michael Pitt m fl.
Betyg: 1.5 av 5

Förutom det visuella intrycket finns ingenting som gör "Ghost In The Shell" värd att se. Väldigt tråkig och förutsägbar utan mycket givande för tittaren.

Vi gör alla saker i vårt yrkesliv som inte är höjdpunkten av självrespekt. Så vi kanske bör ha en förlåtande attityd gentemot de som gjort och spelat i "Ghost In The Shell". För vem utför inte handlingar för att tjäna ihop till ett uppehälle? Nu kanske du argumenterar att Scarlett Johansson inte nödvändigtvis är i behov av pengar. Men vem vet, hon kanske oroar sig för sitt barns framtid. Människor är som bekant inte rationella. En hel kedja av irrationalitet präglar "Ghost In The Shell". Allt från sådana som finansierat så Rupert Sanders fått göra filmen till de välkända skådespelare som har valt att vara med i den.

Filmen är baserad på en mangaserie som är omtyckt världen över. Det sägs att syskonen Wachowski inspirerades till att göra "The Matrix" från den källan. På förhand är filmatiseringen mest omtalad för att Scarlett Johansson, utan någon östasiatisk ådra i sig, fått huvudrollen. Vilket delvis går att förstå, vita får tillräckligt många roller ändå. Är det verkligen nödvändigt att ta bort möjligheten för en minoritetsperson att spela huvudroll? Förvisso har filmen inga etniska gränser på det sätt som världen är idag, det är en delvis dystopisk framtid som skiljer sig från idag på det viset. Ändå kan man ifrågasätta varför inte någon annan kunde ha fått spela rollen. Till saken hör också att varken Johansson eller någon annan är särskilt kvalitetsmedveten i sin gestaltning här.

Scarlett Johansson spelar Mira/Major, en mänsklig hjärna i en artificiell kropp. Något som hände efter att kroppen inte kunde räddas vid en olycka. Nu är hon en cybersoldat som försöker stoppa kriminella. När uppdragen intensifieras brukar hon klä av sig naken innan hon tar sig an de onda. Vilket verkar förefalla normalt i Rupert Sanders värld. Snart börjar Major fundera över sitt förflutna och vem hon var innan hjärnan omplacerades.

Hälften av filmen hade inte gått innan jag undrade varför någon ens brytt sig om att göra den. Visuellt och teknisk är kvalitén ganska hög om än fantasilös. Vad gör att någon anstränger sig så mycket för att få fram så lite?

Rolig detalj i sammanhanget är att Pilou Asbaek och Scarlett Johansson spelat med varandra tidigare en gång, i horribla "Lucy". "Ghost In The Shell" är inte riktigt så hemsk eftersom grundhistorien i sig är tillräckligt fascinerande. Men i båda fallen har regi och manus försäkrat oss filmer som inte riktigt är värda att se.

Det udda fallet Rebecca Ferguson

Norrköping Rebecca Ferguson som Miranda i Life

Varje gång jag ser en film med svenska Rebecca Ferguson uppstår samma undran och förvåning. Varför hör vi ingenting om henne i svensk media? I vanliga fall kan en b-skådis vars mormors mor var svensk bli omtalad lite överallt. Eller ungefär att en skådespelare en gång var på en ort i Sverige, då kommer svenskkopplingen fram HELA tiden. Rebecca Ferguson föddes i Sverige, hennes pappa är svensk, hon föddes som Sundström och samtidigt har hon spelat i storfilmer som "Mission Impossible", "Kvinnan på tåget", "Florence Foster Jenkins" och "Life". För serien "The White Queen" har hon blivit Golden Globe-nominerad. Hon får numera ofta stora roller och ibland kvinnliga huvudrollen. Hon talar felfri engelska (mamman är britt) Dessutom går det heller inte att skylla på hennes utseende, hon ser ut som de efterfrågas i Hollywood. Ändå tjatas det inte om henne...vilket är mycket märkligt. Rebecca uppfyller precis alla parametrar tio gånger om och ändå är hon lite av en doldis i Sverige.

Du kanske invänder att hon inte är så publik eller verkar kul. Men se på Alicia Vikander och hur tråkig hon är, ändå är hon 'talk of the town' så fort hon tar ett litet steg. Alicia har så lite att säga att hennes schtick på amerikanska pratprogram är hennes svenskhet..."kolla midsommar är så lustig". Ändå faller svenska medier vid hennes fötter som om hon vore en romersk kejsare.

Ja jag har inga svar men gåtan Rebecca Ferguson fortsätter. Du ser henne i filmen "Life" regisserad av svenske Daniel Espinosa, på biograferna just nu.

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.

Bloggar