Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Årets bästa filmer

Norrköping 2016 var till en början ett tråkigt och mediokert filmår, för att verkligen ta igen sig när drygt hälften av året passerat. Årets filmer är:

"Min pappa Toni Erdmann" av Maren Ade
 Sandra Hüller och Peter Simonischek i Min pappa Toni Erdmann

Filmer som lovprisas av många är ofta bra (med undantag av "Tinker, Tailor, Soldier, Spy" kanske) men att alla enormt positiva omdömen gentemot "Toni Erdmann" skulle vara så rätt hade jag aldrig förutsett. Maren Ade visade att innehållet, berättelsen, är det absolut viktigaste. Hon tog en fantastisk omväg till att reflektera över det mest elementära, livet. Majoriteten av sätten att berätta om livet är mer rättframt. Från punkt A till punkt B. Maren Ade har tagit en annan väg, en underbyggd och intelligent väg som befinner sig på flera nivåer samtidigt.

Att beröra på sådan otroligt väsentlig nivå såg enkelt ut i "Min pappa Toni Erdmann". Men alla som har sett film vet att det är en svår uppgift att beslöja djupet med komedi, att få dessa två element att gå ihop. Det krävs en otrolig noggrannhet i manusarbete.

"Min pappa Toni Erdmann" är inte enbart årets bästa film utan även en av de bästa jag någonsin sett, helt fulländad. Lyckligtvis kommer den på bio igen nu från 6 januari. Du som har missat kan du fixa till din brist.

 

"Captain Fantastic" av Matt RossSkådespelarna från Captain Fantastic

Om "Min pappa Toni Erdmann" var en ganska traditionell historia berättad på ett mycket ovanligt sätt kan "Captain Fantastic" vara dess motpol i att vara en ovanlig historia berättad på ett traditionellt sätt. En nyanserad, konsekvent och mångsidig film som hälsosamt och normkritiskt reflekterar över samhället. "Captain Fantastic" är ett underbart exempel på att 'feel good' också kan vara kvalitativt.

 

"Jag, Daniel Blake" av Ken Loach
Daniel, Katie och hennes barn går på gatan

Loach hade bestämt sig att gå i pension och inte göra fler filmer. Men samhällets nedmontering av välfärden gjorde att han kände sig manad att berätta de drabbade människornas historia. Därmed lyckades han göra sin karriärs bästa film vid 80 års ålder.
En tyst men brinnande historia om några människor och deras kamp för att bibehålla människovärdet, som berättas på ett väldigt vördnadsfullt sätt. Loach berörde tittare till tårar. Det är inte helt ovanligt att filmer som handlar om människor i marginalerna ser ner på dessa personer, tyvärr. Loach däremot har vävt in respekten i varje bild. Min första tanke när eftertexterna rullades var "vem ska göra sådana här filmer när Loach är borta?".

"Jag, Daniel Blake" blev årets andra 5 av 5 vilket till och med förvånande mig själv. En del år passerar utan att en enda film är så bra. Två på ett år är ett fantastiskt betyg till filmåret 2016.

 

"The Big Short" av Adam McKay
Scen ur The Big Short, i NYC

Helt ärligt trodde jag aldrig att jag skulle få ut så mycket av "The Big Short", men det gjorde jag. Rapp, smart, annorlunda och rolig. Storyn? Finanskrisen i USA 2009 och hur en grupp män förutsåg det som var på väg att hända. McKay hade ett viktigt budskap som han klädde i underhållande och tilldragande kostym. Bara att i en sådan film ha citatet "Truth is like poetry, and most people fucking hate poetry" är så briljant oväntat. Världen har tyvärr inte förändrats men "The Big Short" gjorde ett tappert försök.

 

"Manchester By The Sea" av Kenneth Lonergan
Kyle Chandler och Casey Affleck i Manchester By The Sea

Det har gått för kort tid från att "Manchester By The Sea" hade premiär tills årets slut, därför har jag inte perspektiv på den på samma sätt som de andra. Men, den här filmen om sorgens betungande mantel och människans otillräcklighet är berättad på ett mästerligt äkta sätt. Känslostarka dramat "Manchester By The Sea" avslutade filmåret 2016 på hög höjd.

Speglar livet utan att vara händelsefattig

Norrköping Casey Affleck och Lucas Hedges i Manchester By The Sea

Manchester By The Sea
Cnema
Regi: Kenneth Lonergan
I rollerna: Casey Affleck, Lucas Hedges, Kyle Chandler, Michelle Williams, Gretchen Mol m fl.
Betyg: 4/5

Att inte bedöma efter ytan. Sorgens förlamande, hämmande effekt på människan. Mänsklig oförmåga till lösningar. "Manchester By The Sea" skildrar livet på ett smärtsamt och ytterst verkligt sätt.

Ytan säger ofta väldigt lite om sakernas tillstånd. Yta säger oss inte mycket därför att människor är olika och komplexa. Därför att som du känner dig själv, känner du inte andra. Någonstans måste Kenneth Lonergan haft den tesen med sig när han gjort "Manchester By The Sea". Vid en första anblick är huvudkaraktären Lee nämligen enbart en socialt handikappad man som saknar förmåga att känna känslor. Det tar inte speciellt lång tid innan dubbelheten kommer fram. Lees första reaktion på att brodern Joe gått bort är av praktisk karaktär. När han står över kroppen sträcker han sig fumligt fram och kysser sin bror. Senare beskriver han monotont för sin brorson att det där inte är Joe, utan  enbart kroppen. Känslorna blockeras av något som kan tolkas av socialt fobi. Det vore att döma rollfiguren för snabbt. Efter viss tid fördjupas allt av tillbakablickar som förklarar och levererar kontext.

Lee lever ett tomt liv som vaktmästare för ett bostadsområde. En dag får han förödande samtalet att hans bror gått bort. Handlingsmässigt är han alert direkt. Känslomässigt syns inte att samtalet handlar om en stor tragedi i hans liv. Planen är att vara med brorsonen i någon vecka för att sedan återgå till sin egen meningslösa tillvaro. När han inser att brodern Joe gett honom vårdnaden av brorssonen kompliceras planen.

"Manchester By The Sea" är på ytan en berättelse om sorg. Lees liv påverkas av sorg på detaljnivå. Även på djupet handlar filmen om sorgen men breddar dess innebörd och effekt. Sorg som hämmande kraft och en oförsonlig värld som inte kan förstå sorg förrän den knackar på dörren. Där många skildringar av sorg är starkt synliga och når klimax i förlösande kraft tar "Manchester By The Sea" en annan väg. Här växer ingen av utmaningar, här finns enbart problem. Dess äkthet påminner om "Dagen efter denna" utan att betungas av den filmens händelsefattigdom. I vår verkliga värld är emotionell intelligens inte något som alla människor begåvats med. De flesta fumlar, de flesta är tysta när ord skulle kunna hjälpa, de flesta låter saker ske istället för att få dem att hända. Mitt i tragedier finns humor, otillräcklighet, misstag. Att människor blir bättre av utmaningar är sällsynt. Den verkligheten lyckas Kenneth Lonergan fånga på ett mästerligt sätt. Han fokuserar inte på undantagen, som också finns.

Att Casey Affleck, bror till Ben, lovprisats för sin gestaltning är inget konstigt. Men minst lika bra är Lucas Hedges, Kyle Chandler och Michelle Williams. Lonergan har regisserat sina skådespelare till hiskeligt naturliga framträdanden passande filmens generella autenticitet. I en enda scen, en rörande sådan tillsammans med Michelle Williams, säger Affleck i ord hur han mår. Resten av tiden lyckas han förmedla det med kroppsspråk och den där vilsna uppsynen. Chandler är strålande som kärleksfulla storebrodern. Inte för att han talar om sin kärlek utan för att hans omhändertagande och alldaglighet signalerar familj. Lucas Hedges utstrålar vilja som tonåringen Patrick på precis det där osäkra sättet som tonåringar har.

"Manchester By The Sea" hade inte blivit en sämre film om den i vissa delar varit mer traditionell. Jag tror däremot att vi behöver skildringar av livet som landar närmare verkligheten. Film är inte enbart ett verktyg att betrakta annat med. Ibland hjälper det också att spegla livet genom att se på film. Sällan har sorg speglats så starkt som i Kenneth Lonergans mästerliga historia.

Gripande om adoptionens många sidor

Norrköping Saroo Brierley, Sunny Pawar och Dev PatelSaroo Brierley, Sunny Pawar och Dev Patel

Lion
Filmstaden/Cnema*
Regi: Garth Davis
I rollerna: Sunny Pawar, Dev Patel, Rooney Mara, Nicole Kidman, David Wenham m fl.
Betyg: 4/5

Otrolig historia om ett barn som försvann, och en vuxen som fann. Med integritet har filmmakarna hållit emot kommersiella intressen som ville förändra.

Ämnet adoption har på senare år komplicerats där gängse bilden om ett föräldralöst barn i behov av föräldrar inte längre är den enda. Förvisso finns barn som förlorat alla vuxna i sina liv och adopteras bort därför. Men det finns också barn vars föräldrar motvilligt lämnar bort dem då det inte finns möjligheter att ta hand om barnen. I vissa fall än mer tragiskt, barn både stjäls och tappas bort för att sedan adopteras ut ur ursprungslandet. "Lion" är baserad på en verklig och otrolig historia om ett sådant barn. Saroo, likt tusentals barn i Indien varje år, kom bort från sin familj. Ett misstag som ledde till att han hamnar hos ett par i Australien. I ett land där fattiga gatubarn är vardag reagerade ingen på pojken som behövde hjälp. Omgivningen antog att han var ett barn utan beskyddare.

"Lion" börjar i Indien med utmärkta amatören Sunny Pawar som lille Saroo, springandes i hälarna på storebror Guddu. Efter att ha tjatat sig till att få följa med på broderns nattjobb orkar Saroo inte hålla sig vaken. Storebror lämnar honom vid tågstationen med löftet om att han återvänder. Saroo vaknar på en tom station och börjar leta efter andra. Han tar sig på ett tåg som börjar röra på sig. Saroo kan inte ta sig ut förrän tåget är långt hemifrån i Calcutta. Duktiga barnskådespelare har en naturlighet utöver det vanliga och Sunny Pawar är som klippt och skuren för rollen. De stora oskyldiga ögonen syns i vimlet av människor. Hans energi förstärker autenticiteten i ödet som gestaltas på duken. Jag får en känsla av att han inte så mycket spelar som ÄR lille Saroo.
Även Patel är strålande i rollen som vuxne Saroo, på ett annat sätt. Hans tvivel, hans mod att vara osympatisk och hans rädsla för att vara öppen gör ett porträtt av en man av kött och blod.

Dryga 20 år framåt är vi på Tasmanien, den australiska ön, där Saroo växt upp. När han börjar på universitetet väcks barndomsminnen till liv genom mötet med indiska studenter. Saroo, spelad av Dev Patel, bestämmer sig för att försöka hitta sin bror och mamma. Tanken på att de inte vet att han är okej tär honom inifrån.

Garth Davis och filmteamet har arbetat i många år för att hålla sin idé intakt. Exempelvis blev finansieringen svårare när han vägrade förlägga historien till USA. Davis har även haft förnuftet att inte förkorta barndomsskildringen. Saroos spektakulära historia från gatuslummen sätter filmens andra del i ett sammanhang. När tittaren fått leva igenom så mycket av barnets kärlek till familjen och missär förefaller det hopplösa sökandet mer naturligt.

På ett känslomässigt plan påminner "Lion" om den brittiska realityserien "Long Lost Family", på gott och ont. Gott för att det är omskakande och gripande, ont för att det är aningens för sentimental.

*Visas senare på Cnema.

Föraktet mot popcorn orimligt

Norrköping Popcorn i pappersbox med poppade bitar som flyger ut

Idag läste jag en intressant artikel på Moviezine. Där citeras ryske regissören Andrei Konchalovsky med att hans filmer inte är till för de som äter popcorn. Innan ni tror att ni har att göra med historiens artsy fartsy-regissör så har han filmer som "Tango & Cash" bakom sig. För Konchalovsky representerar popcorn Hollywoods blockbusters (igen, Tango & Cash) och det vill han inte sammankopplas med.

Det är förståeligt tycker jag. Men jag vill ta tillfälle i akt att komma till popcornens försvar. Varför ska Hollywood få kapa popcorn? Popcorn är nyttigare än vissa grönsaker och oavsett väldigt nyttig. Tydligen har popcorn antioxidanter men till skillnad från frukt och grönsaker har popcorn inte det ämne som hämmar kroppens upptagning av antioxidanterna. Du kan läsa mer om det i artikeln om forskning från några år sedan.

Att koppla ihop popcorn med avsaknad av filmisk kvalitet är inte rimligt. Jag är själv en person som sällan äter på bio eftersom jag går på bio ofta. Två till tre gånger per vecka, ibland mer, gör att ätande sker på bio bara om jag är hungrig. Inte som kul aktivitet. Om man dock äter popcorn när man ser på film, varför inte medan man ser en bra och seriös film?

Det våras för den autistiske mannen

Norrköping Louise och Pierre i Päron och lavendel

2016, året som mest kommer att bli ihågkommen för den ena katastrofen efter den andra i världen. Inhumana politiska beslut och en mänsklighet som tappat fotfästet. En värld där människor på allvar klankar ner på varandra för att någon anses ha varit för god (allvarligt). Hösten blev den tid då det otänkbara kunde hända. Allas galna släkting, Donald Trump, blev vald till posten som USAs president. Men något annat hände också. 2016 var året då personer inom autismspektrat skildrades på ett nytt sätt i filmens värld.

Mest känd blev "The Accountant" med Ben Affleck i huvudrollen som Christian Wolff. I synopsis står det om ett matematiskt geni, inte en man med autism. Däremot är det tydligt i filmen att han inte är som alla andra. "Päron och lavendel" som går på bio i Norrköping nu är ett annat exempel på en person med neurologisk funktionsnedsättning som skiljer sig från de äldre gestaltningarna. Tidigare var personer inom spektrat antingen birollsfigurer som bidrog med det 'udda' inslaget i filmen eller en hårt lidande huvudroll. I nyare skildringar får mannen, det är hittills nästan enbart män, vara åtråvärd och lika viktig för sin omgivning som omgivningen är för honom. I sammanhanget känns det ändå glädjande. Att funktionsnedättningen inte illustreras som ett handikapp utan en variation kom oväntat tidigt om ni frågar mig.

Jag vill inte påstå att äldre snyftskildringar som "Rain Man" eller "I Am Sam" inte varit trovärdiga. Samhället har satt upp en hel del hinder för människor som avviker från normen. Däremot är det skönt att ha fått till lite mångfald. Nu väntar jag på liknande historier om kvinnor som har funktionsnedsättningar och framstår som bidragande och attraktiva.

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.

Bloggar