Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Årets bästa filmer

Norrköping 2016 var till en början ett tråkigt och mediokert filmår, för att verkligen ta igen sig när drygt hälften av året passerat. Årets filmer är:

"Min pappa Toni Erdmann" av Maren Ade
 Sandra Hüller och Peter Simonischek i Min pappa Toni Erdmann

Filmer som lovprisas av många är ofta bra (med undantag av "Tinker, Tailor, Soldier, Spy" kanske) men att alla enormt positiva omdömen gentemot "Toni Erdmann" skulle vara så rätt hade jag aldrig förutsett. Maren Ade visade att innehållet, berättelsen, är det absolut viktigaste. Hon tog en fantastisk omväg till att reflektera över det mest elementära, livet. Majoriteten av sätten att berätta om livet är mer rättframt. Från punkt A till punkt B. Maren Ade har tagit en annan väg, en underbyggd och intelligent väg som befinner sig på flera nivåer samtidigt.

Att beröra på sådan otroligt väsentlig nivå såg enkelt ut i "Min pappa Toni Erdmann". Men alla som har sett film vet att det är en svår uppgift att beslöja djupet med komedi, att få dessa två element att gå ihop. Det krävs en otrolig noggrannhet i manusarbete.

"Min pappa Toni Erdmann" är inte enbart årets bästa film utan även en av de bästa jag någonsin sett, helt fulländad. Lyckligtvis kommer den på bio igen nu från 6 januari. Du som har missat kan du fixa till din brist.

 

"Captain Fantastic" av Matt RossSkådespelarna från Captain Fantastic

Om "Min pappa Toni Erdmann" var en ganska traditionell historia berättad på ett mycket ovanligt sätt kan "Captain Fantastic" vara dess motpol i att vara en ovanlig historia berättad på ett traditionellt sätt. En nyanserad, konsekvent och mångsidig film som hälsosamt och normkritiskt reflekterar över samhället. "Captain Fantastic" är ett underbart exempel på att 'feel good' också kan vara kvalitativt.

 

"Jag, Daniel Blake" av Ken Loach
Daniel, Katie och hennes barn går på gatan

Loach hade bestämt sig att gå i pension och inte göra fler filmer. Men samhällets nedmontering av välfärden gjorde att han kände sig manad att berätta de drabbade människornas historia. Därmed lyckades han göra sin karriärs bästa film vid 80 års ålder.
En tyst men brinnande historia om några människor och deras kamp för att bibehålla människovärdet, som berättas på ett väldigt vördnadsfullt sätt. Loach berörde tittare till tårar. Det är inte helt ovanligt att filmer som handlar om människor i marginalerna ser ner på dessa personer, tyvärr. Loach däremot har vävt in respekten i varje bild. Min första tanke när eftertexterna rullades var "vem ska göra sådana här filmer när Loach är borta?".

"Jag, Daniel Blake" blev årets andra 5 av 5 vilket till och med förvånande mig själv. En del år passerar utan att en enda film är så bra. Två på ett år är ett fantastiskt betyg till filmåret 2016.

 

"The Big Short" av Adam McKay
Scen ur The Big Short, i NYC

Helt ärligt trodde jag aldrig att jag skulle få ut så mycket av "The Big Short", men det gjorde jag. Rapp, smart, annorlunda och rolig. Storyn? Finanskrisen i USA 2009 och hur en grupp män förutsåg det som var på väg att hända. McKay hade ett viktigt budskap som han klädde i underhållande och tilldragande kostym. Bara att i en sådan film ha citatet "Truth is like poetry, and most people fucking hate poetry" är så briljant oväntat. Världen har tyvärr inte förändrats men "The Big Short" gjorde ett tappert försök.

 

"Manchester By The Sea" av Kenneth Lonergan
Kyle Chandler och Casey Affleck i Manchester By The Sea

Det har gått för kort tid från att "Manchester By The Sea" hade premiär tills årets slut, därför har jag inte perspektiv på den på samma sätt som de andra. Men, den här filmen om sorgens betungande mantel och människans otillräcklighet är berättad på ett mästerligt äkta sätt. Känslostarka dramat "Manchester By The Sea" avslutade filmåret 2016 på hög höjd.

Första trailern av Östlunds "The Square"

Norrköping

Nu har det äntligen kommit en trailer för Ruben Östlunds guldpalmsvinnare "The Square". Precis som det borde skapar den mersmak. Slutet av augusti kommer den på bio.

I trailern ser vi statisten Christer Sandberg, tidigare chefredaktör för Folkbladet, i två scener! Se äldre inlägg i bloggen om att han är med.

Oväntad och förkrossande farväl

Norrköping Michael Nyqvist poserar framför ett träd
I veckan kom chocknyheten att Michael Nyqvist, en av Sveriges största skådespelare, hade gått bort av sjukdom. Denna evigt förbannade cancer. Då han hållit sin sjukdom hemligt var det inte någon som väntade sig att 56-åringen skulle lämna jordelivet nu. Jag förstår absolut att han inte ville dela det med sig. En hemsk baksida av en allvarlig sjukdom är att personen i andras ögon blir sin sjukdom.

Nyqvist blev känd för gemene man i "Grabben i graven bredvid". Än mer uppmärksammad blev han genom "Så som i himmelen". Inte någon film jag vill rekommendera vidare direkt. Dess popularitet förvånade mig när jag väl såg filmen. Men Michael Nyqvist visade redan då sina förmågor. Sedan har han varit med i en mångfald av filmer både i Sverige och utomlands. Nyqvist är allmänt mer igenkänd för sina kommersiella filmer. I Sverige för huvudrollerna och utomlands som skurken. Ofta men inte alltid.

Själv gillar jag honom mest i "Min så kallade pappa" där han spelar en person som personlighetsförändras efter en sjukdom. Hur han flyter mellan den egocentriske skådespelaren och den kärleksfulle pappan tar verkligen i dig. Det är sådant skickligt hantverk att du tappar andan om du koncentrerar dig på vad du faktiskt ser.

Min andra personliga favorit är rollen som Harald Edelstam i "Svarta nejlikan". Filmen berättar historien om Edelstam som räddade chilenare under militärkuppen i landet på 70-talet. Genom att ockupera Kubas ambassad och föra människor dit lyckades Edelstam få dem ut ur Chile till säkerheten i Sverige. Här blir det för mig både en fusion av Michaels empatiska skådespeleri och protagonistens stora hjärta. När jag flera år efter att den filmen släppts försökte hitta en dvd chansade jag att fråga Michael Nyqvist själv, via Twitter, om hur man kunde få tag på den. Han hade tyvärr ingen aning men tog sig tiden att besvara frågan och engagera sig (den fanns på en auktionssajt). För mig kommer Michael alltid att vara svarta nejlikan.

Mina tankar går till hans nära och kära. Det är en speciell smärta att för tidigt förlora någon man tycker.

Charmiga skådespelare med omedelbar kemi

Norrköping Maddy bakom sitt fönster, Olly bakom sitt med en lapp där det står att han vill ses igen

Ingenting och allting
Filmstaden
Regi: Stella Meghie
I rollerna: Amandla Stenberg, Nick Robinson, Anika Noni Rose, Ana de la Reguera m fl.
Betyg: 2.5/5

För de unga som lättare tror på kärlekens evighet och kraft. För dem räcker charmen i Stenbergs och Robinsons glittrande ögon när de beskådar varandra.

Någonstans bortom statistik och erfarenheter, där tron på romans är solid som sten, huserar "Ingenting och allting". Tron på kärleken och förmågan att känna den är som starkast. Där förväntas alla relationer hålla. Att det är högst ovanligt att träffa den första stora kärleken vid 15 och ha kvar den vid 30 bryr sig inte 13-18-åringar om. De tror på sin egen kärlek över allt annat. "Ingenting och allting" riktar in sig på den målgruppen. De för vilka tanken på evighetstroende inte ger upphov till fnitter och sympati.

Maddy är en 17-åring som levt nästan hela sitt liv inlåst i sitt hus. Det beror på att hon ha SCID, en sjukdom som gett henne ett ovanligt svagt immunförsvar. Allt steriliseras i hennes närhet. Ytterdörren har en förlängd hall där de som tar sig in och ut, mamman och sköterskan, rengör sig innan de kommer i Maddys närhet. Vardagsrummet är fixat för att ge en utomhuskänsla men är uppenbarligen långt ifrån det verkliga. Maddys far och bror omkom i en bilolycka och därför lever mor och dotter ensamma i stora, eleganta huset. Mamma är även läkare vilket gör att dotterns sjukvårdsbehov tas om hand internt. Dagarna ägnar Maddy åt att studera på distans och leva via böcker samt internet.

En dag flyttar Olly och hans familj in i huset bredvid. Ungdomarna får en skymt av varandra och deras inre eld tänds direkt. De börjar skicka meddelanden och lära känna varandra. Ankomsten av Olly in i Maddys liv kastar omkull år av hårda rutiner.

"Ingenting och allting" är en underhållande och sockersöt historia som verkligen faller rätt in för åldersgruppen den är gjord för. En reklammässig fräschör finns över hela produktionen, på gott och ont. Stundtals blir den för tillrättalagd. Finns en del trovärdighetsbrister i storyn. Behållningen är Amandla Stenberg och Nick Robinson i huvudrollerna. Deras kemi känns av omedelbart. Tittaren behöver aldrig tveka över huruvida vad de har är äkta. Charm och karisma som är absolut tillräckligt för subgruppen tonårstjejer.

Chefredaktör för Folkbladet vinnare av Guldpalmen på Cannesfestivalen

Norrköping Christer Sandberg i scen från "The Square" av Ruben Östlund
Foto: Christer Sandberg

Ikväll var det dags för något så ovanligt som svensk vinst av Guldpalmen för bästa film på filmfestivalen i Cannes. För att förstå hur stort det är kan nämnas att senast en svensk film vann var 1992 då Bille Augusts "Den goda viljan". Ingen svensk film har ens blivit nominerad på 17 år. Senast en svensk regissör vann var det för 66 år sedan 1951. Filmen "The Square", regisserad av Ruben Östlund kommer till svenska biografer på sensommaren. Hur den blir får vi se men eftersom Östlund ofta levererar kan förväntningarna inte vara annat än höga.

Att det är stort för Sverige är alltså klart. Men att det är stort för Norrköping eller Folkbladet kanske inte lika givet. Men så är det. För i Östlunds film spelar Christer Sandberg en statistroll. För den som inte kommer ihåg var Christer chefredaktör för Folkbladet tidigare i flera år. För mig personligen blir det lite extra speciellt, under majoriteten av den tid jag skrivit för Folkbladet var Christer ansvarig. Därför är det med extra stolthet som den här nyheten kommer.

Ruben Östlund själv hurrade stort och regisserade publiken på plats till skrik, något som förmodligen skulle fallit platt i Sverige. Tur för Östlund att han nu blivit en internationell kraft att räkna med. Vilket inte känns helt chockerande.

Häpnadsväckande dans, häpnadsväckande liv

Norrköping Sergei Polunin står på en hand

Dancer
Cnema
Regi: Steven Cantor
I rollerna: Sergei Polunin, Jade Hale-Christofi, Galina Polunina, Vladimir Polunin m fl.
Betyg: 4/5

En av tidernas största ballettdansares otroliga livshistoria. En hel värld och olika vinklar samlade i dokumentären om Sergei Polunin.

Det må låta ironiskt men du behöver förstå att "Dancer" inte är en dansfilm om du inte vill bli besviken. Vilket kan vara en utmaning med dokumentärens titel och huvudpersonens passion/yrke. Fast att filmen fokuserar mer på geniet bakom stegen, än själva dansen, är tydligt ganska tidigt. "Dancer" handlar om så mycket som får kanaliseras genom Sergei Polunin. Fattigdom, familjerelationer, framgångens pris, motivation, smärta, kärlek, samhällsstrukturer inom Europa och där bortom. Om danssekvenser offras på grund av att innehållet fokuseras mer på dessa är det värt. För Polunins historia är en otrolig sådan som måste få berättas. Där filmande saknar nytänkande eller kreativitet finns en livshistoria som både kompenserar och tar andan ur dig. Känns som om du måste hålla handen för hjärtat, för att stoppa det från att ramla ut och ner. I kärnan finns en människa som drömmer om frihet, harmoni och sin familj.

Dokumentären är kronologiskt upplagd med en närvarande Polunin som delvis berättar sin historia i realtid. Vi börjar i Kherson i södra Ukraina där en stödjande familj, driven av mamma Galina, jobbar på att öppna alla vägar för lille Sergei. Här handlar det dock inte om att skjutsa bara. Modern inser tidigt att enda sättet för sonen att ta sig ur fattigdom och hopplöshet är att ge honom ballettens möjligheter. Från nio års ålder börjar därför Sergei på en prestigefylld skola i Kiev. För att kunna studera där tar både hans pappa och farmor anställning utomlands och skickar hem alla pengar. Uppoffringarna familjen gör är förbluffande. Några år senare inser Galina att om pojken ska ha chans att nå riktiga höjder måste han nå internationell status. Ansökan till The Royal Ballet ger utdelning, men priset blir dyrt. Galina får inte uppehållstillstånd, och för att inte sabotera sonens chans lämnar hon landet lagenligt. Sergei får klara sig utan föräldrar i ett främmande land.
När några år passerat igen har framgången kommit. Polunin blir den yngsta solisten någonsin i Royal Ballet vid 19-års ålder. Men de hopade problemen från flera år ger inte Sergei någon ro.

I en recension har Dagens Nyheter skrivit att "Dancer" innehåller alldeles för lite dans för att illustrera Polunins storhet. DN har fel, det krävs varken kunnighet inom ballett eller många minuter för att se hur Sergei Polunin flyger och hoppar på ett enastående unikt sätt. Att piruetterna är perfekta, att hans kombination av skörhet och styrka är ovanlig, att hans förmåga är blommande geniskap. Speciellt i en scen där vi får se honom med andra elever på The Royal Ballet, kan vem som helst se den överlägsna tekniken.

Framförallt är "Dancer" en mycket berörande film om en familj som slitit sönder sig för varandra. Dave LaChappelles musikvideo av Polunins dans i all ära. Det är när Sergei framträtt, med sin familj på plats för första gången, som dokumentären når sin höjdpunkt. När han möter dem efteråt och hela filmen knyts ihop i kärleken till de närmaste och till dansen.

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.

Bloggar