Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Årets bästa filmer

Norrköping 2016 var till en början ett tråkigt och mediokert filmår, för att verkligen ta igen sig när drygt hälften av året passerat. Årets filmer är:

"Min pappa Toni Erdmann" av Maren Ade
 Sandra Hüller och Peter Simonischek i Min pappa Toni Erdmann

Filmer som lovprisas av många är ofta bra (med undantag av "Tinker, Tailor, Soldier, Spy" kanske) men att alla enormt positiva omdömen gentemot "Toni Erdmann" skulle vara så rätt hade jag aldrig förutsett. Maren Ade visade att innehållet, berättelsen, är det absolut viktigaste. Hon tog en fantastisk omväg till att reflektera över det mest elementära, livet. Majoriteten av sätten att berätta om livet är mer rättframt. Från punkt A till punkt B. Maren Ade har tagit en annan väg, en underbyggd och intelligent väg som befinner sig på flera nivåer samtidigt.

Att beröra på sådan otroligt väsentlig nivå såg enkelt ut i "Min pappa Toni Erdmann". Men alla som har sett film vet att det är en svår uppgift att beslöja djupet med komedi, att få dessa två element att gå ihop. Det krävs en otrolig noggrannhet i manusarbete.

"Min pappa Toni Erdmann" är inte enbart årets bästa film utan även en av de bästa jag någonsin sett, helt fulländad. Lyckligtvis kommer den på bio igen nu från 6 januari. Du som har missat kan du fixa till din brist.

 

"Captain Fantastic" av Matt RossSkådespelarna från Captain Fantastic

Om "Min pappa Toni Erdmann" var en ganska traditionell historia berättad på ett mycket ovanligt sätt kan "Captain Fantastic" vara dess motpol i att vara en ovanlig historia berättad på ett traditionellt sätt. En nyanserad, konsekvent och mångsidig film som hälsosamt och normkritiskt reflekterar över samhället. "Captain Fantastic" är ett underbart exempel på att 'feel good' också kan vara kvalitativt.

 

"Jag, Daniel Blake" av Ken Loach
Daniel, Katie och hennes barn går på gatan

Loach hade bestämt sig att gå i pension och inte göra fler filmer. Men samhällets nedmontering av välfärden gjorde att han kände sig manad att berätta de drabbade människornas historia. Därmed lyckades han göra sin karriärs bästa film vid 80 års ålder.
En tyst men brinnande historia om några människor och deras kamp för att bibehålla människovärdet, som berättas på ett väldigt vördnadsfullt sätt. Loach berörde tittare till tårar. Det är inte helt ovanligt att filmer som handlar om människor i marginalerna ser ner på dessa personer, tyvärr. Loach däremot har vävt in respekten i varje bild. Min första tanke när eftertexterna rullades var "vem ska göra sådana här filmer när Loach är borta?".

"Jag, Daniel Blake" blev årets andra 5 av 5 vilket till och med förvånande mig själv. En del år passerar utan att en enda film är så bra. Två på ett år är ett fantastiskt betyg till filmåret 2016.

 

"The Big Short" av Adam McKay
Scen ur The Big Short, i NYC

Helt ärligt trodde jag aldrig att jag skulle få ut så mycket av "The Big Short", men det gjorde jag. Rapp, smart, annorlunda och rolig. Storyn? Finanskrisen i USA 2009 och hur en grupp män förutsåg det som var på väg att hända. McKay hade ett viktigt budskap som han klädde i underhållande och tilldragande kostym. Bara att i en sådan film ha citatet "Truth is like poetry, and most people fucking hate poetry" är så briljant oväntat. Världen har tyvärr inte förändrats men "The Big Short" gjorde ett tappert försök.

 

"Manchester By The Sea" av Kenneth Lonergan
Kyle Chandler och Casey Affleck i Manchester By The Sea

Det har gått för kort tid från att "Manchester By The Sea" hade premiär tills årets slut, därför har jag inte perspektiv på den på samma sätt som de andra. Men, den här filmen om sorgens betungande mantel och människans otillräcklighet är berättad på ett mästerligt äkta sätt. Känslostarka dramat "Manchester By The Sea" avslutade filmåret 2016 på hög höjd.

50 nyanser av snark fortsätter att tråka ut

Norrköping Scen ur "Fifty Shades Darker", Ana och Christian är i en hiss bakom sina grannar
En av alla larviga scener. I hissen på väg upp till lägenheten, bland människor är hans hand uppe i hennes sköte.

Fifty Shades Darker
Filmstaden
Regi: James Foley
I rollerna: Dakota Johnson, Jamie Dornan, Eric Johnson, Marcia Gay Harden, Bella Heathcote, Kim Basinger m fl.
Betyg: 1/5

Ännu en snooze-fest signerad EL James. Men att kritisera känns nästan meningslöst eftersom förväntningarna redan är i botten.

"Fifty Shades Darker" är marginellt bättre än första delen av trilogin "Fifty Shades Of Grey". Med marginellt menar jag ungefär lika mycket bättre som utrymmet en cell utgör i en vattenmelon. Dakota Johnson och Jamie Dornan har aningens bättre kemi och det är många vackra bilder på graciöst enorma berg som ska föreställa Seattles häpnadsväckande natur. Generellt är det fina färger och bra ljus rakt igenom.

Sist vi lämnade de blanka bladen Ana och Christian hade hon precis lämnat honom efter att han slog henne lite väl hårt. Nu kan inte han sluta tänka på henne och vill ha tillbaka relationen, på hennes villkor. Något han aldrig velat med någon annan. Ana är komplett fantastisk, fast ingen tittare kan egentligen få reda på varför. Samma tendens som i förra filmen fortsätter. Alla människor Ana träffar dyrkar henne orimligt mycket. Kanske säger det något om vår värld ändå: den mest personlighetslösa, menlösa människan är den som alla avgudar. Hursomhelst, nu är de ett par och de infantila inslagen från första filmen är tillbaka. Återigen är avsaknad av en story märkbar. Precis som sist känns det som om vi tittare bevittnar en tonårings småbarnsliga fantasier. Sådant som är helt okej och normalt att ha i huvudet, men som inte behöver förevigas i bokform eller film. Trots det är vi här i smörjan och dialogen räddar ingenting heller. Istället har den en stjälpande effekt.

Enstaka beståndsdelar skulle kunna vara intressanta om det inte vore för att EL James skrivit bokförlagan och har stor kontroll över materialet. Därmed finns alltså en inbyggd svaghet som inte går att förvandla om. Här dyker en plågad före detta till Christian upp. Christian själv får lite bakgrundshistoria. Problemet är att hans svåra uppväxt och anknytningsproblematik sedan kopplas till hans sexuella preferenser. Eftersom han hade våldsamma första år i livet är det därför han gillar BDSM-sex. På något plan insinueras att den typen av sex är resultatet av söndrad barndom.

Det går att dissikera "Fifty Shades Darker" i all oändlighet i många lager. Fast helt ärligt fanns aldrig någon annan förhoppning så vad är poängen? Vad det än är så är filmen i alla fall inte mörkare direkt. Om du inte räknar enstaka potentiella fiender framåt. Christian däremot har förvandlats från ett märkligt pucko till en man av sin tid, en extremkapitalist som inte nöjer sig med att äga varenda pryl i världen. Han ska även äga henne nu. Övergången från förvirrad och inkapabel till någon form av pojkvänsmaterial fungerar sådär. Det är svårt att föreställa sig den person som ser filmen och på allvar vill ha honom som partner. Att han har väsentliga resurser på banken och delar med sig av dem ändrar inte hans avsaknad av dragningskraft. Samtidigt finns inte mycket hos henne som är attraktivt heller, men hon skrattar i alla fall till skillnad från honom. Så pass låg är ribban. "Fifty Shades Darker" är som en absurd såpa utan spänningsmoment. Tar du risken att se den bör du vara medveten om det.

Årets svenska film är "Jätten"

Norrköping Rikard går i drömlandet där han är jätte

Guldbaggegalan har precis avslutats och årets bästa svenska film blev "Jätten", välförtjänt. För ett par veckor sedan fick "Jätten" samma pris av Filmkritikerförbundet där även jag röstade på Johannes Nyholms rörande historia. En fantastisk berättelse där verklighet och fantasi flyter in i varandra på ett utmärkt sätt. En del människor tror att film i första hand ska beröra, ur det perspektivet är "Jätten" helt strålande. Det finns detaljer som kan kritiseras men som helhet och i emotionell styrka är filmen otrolig.

Jag skulle tro att den kommer till biograferna närmaste tiden eftersom det brukar vara så varje år. Passa på och se den då!

Annars vill jag tipsa om en annan jättefilm, 1956 års "Jätten" med Elizabeth Taylor, Rock Hudson och James Dean (i sin sista film). Läs mer om amerikanska Jätten >>

Speglar livet utan att vara händelsefattig

Norrköping Casey Affleck och Lucas Hedges i Manchester By The Sea

Manchester By The Sea
Cnema
Regi: Kenneth Lonergan
I rollerna: Casey Affleck, Lucas Hedges, Kyle Chandler, Michelle Williams, Gretchen Mol m fl.
Betyg: 4/5

Att inte bedöma efter ytan. Sorgens förlamande, hämmande effekt på människan. Mänsklig oförmåga till lösningar. "Manchester By The Sea" skildrar livet på ett smärtsamt och ytterst verkligt sätt.

Ytan säger ofta väldigt lite om sakernas tillstånd. Yta säger oss inte mycket därför att människor är olika och komplexa. Därför att som du känner dig själv, känner du inte andra. Någonstans måste Kenneth Lonergan haft den tesen med sig när han gjort "Manchester By The Sea". Vid en första anblick är huvudkaraktären Lee nämligen enbart en socialt handikappad man som saknar förmåga att känna känslor. Det tar inte speciellt lång tid innan dubbelheten kommer fram. Lees första reaktion på att brodern Joe gått bort är av praktisk karaktär. När han står över kroppen sträcker han sig fumligt fram och kysser sin bror. Senare beskriver han monotont för sin brorson att det där inte är Joe, utan  enbart kroppen. Känslorna blockeras av något som kan tolkas av socialt fobi. Det vore att döma rollfiguren för snabbt. Efter viss tid fördjupas allt av tillbakablickar som förklarar och levererar kontext.

Lee lever ett tomt liv som vaktmästare för ett bostadsområde. En dag får han förödande samtalet att hans bror gått bort. Handlingsmässigt är han alert direkt. Känslomässigt syns inte att samtalet handlar om en stor tragedi i hans liv. Planen är att vara med brorsonen i någon vecka för att sedan återgå till sin egen meningslösa tillvaro. När han inser att brodern Joe gett honom vårdnaden av brorssonen kompliceras planen.

"Manchester By The Sea" är på ytan en berättelse om sorg. Lees liv påverkas av sorg på detaljnivå. Även på djupet handlar filmen om sorgen men breddar dess innebörd och effekt. Sorg som hämmande kraft och en oförsonlig värld som inte kan förstå sorg förrän den knackar på dörren. Där många skildringar av sorg är starkt synliga och når klimax i förlösande kraft tar "Manchester By The Sea" en annan väg. Här växer ingen av utmaningar, här finns enbart problem. Dess äkthet påminner om "Dagen efter denna" utan att betungas av den filmens händelsefattigdom. I vår verkliga värld är emotionell intelligens inte något som alla människor begåvats med. De flesta fumlar, de flesta är tysta när ord skulle kunna hjälpa, de flesta låter saker ske istället för att få dem att hända. Mitt i tragedier finns humor, otillräcklighet, misstag. Att människor blir bättre av utmaningar är sällsynt. Den verkligheten lyckas Kenneth Lonergan fånga på ett mästerligt sätt. Han fokuserar inte på undantagen, som också finns.

Att Casey Affleck, bror till Ben, lovprisats för sin gestaltning är inget konstigt. Men minst lika bra är Lucas Hedges, Kyle Chandler och Michelle Williams. Lonergan har regisserat sina skådespelare till hiskeligt naturliga framträdanden passande filmens generella autenticitet. I en enda scen, en rörande sådan tillsammans med Michelle Williams, säger Affleck i ord hur han mår. Resten av tiden lyckas han förmedla det med kroppsspråk och den där vilsna uppsynen. Chandler är strålande som kärleksfulla storebrodern. Inte för att han talar om sin kärlek utan för att hans omhändertagande och alldaglighet signalerar familj. Lucas Hedges utstrålar vilja som tonåringen Patrick på precis det där osäkra sättet som tonåringar har.

"Manchester By The Sea" hade inte blivit en sämre film om den i vissa delar varit mer traditionell. Jag tror däremot att vi behöver skildringar av livet som landar närmare verkligheten. Film är inte enbart ett verktyg att betrakta annat med. Ibland hjälper det också att spegla livet genom att se på film. Sällan har sorg speglats så starkt som i Kenneth Lonergans mästerliga historia.

Gripande om adoptionens många sidor

Norrköping Saroo Brierley, Sunny Pawar och Dev PatelSaroo Brierley, Sunny Pawar och Dev Patel

Lion
Filmstaden/Cnema*
Regi: Garth Davis
I rollerna: Sunny Pawar, Dev Patel, Rooney Mara, Nicole Kidman, David Wenham m fl.
Betyg: 4/5

Otrolig historia om ett barn som försvann, och en vuxen som fann. Med integritet har filmmakarna hållit emot kommersiella intressen som ville förändra.

Ämnet adoption har på senare år komplicerats där gängse bilden om ett föräldralöst barn i behov av föräldrar inte längre är den enda. Förvisso finns barn som förlorat alla vuxna i sina liv och adopteras bort därför. Men det finns också barn vars föräldrar motvilligt lämnar bort dem då det inte finns möjligheter att ta hand om barnen. I vissa fall än mer tragiskt, barn både stjäls och tappas bort för att sedan adopteras ut ur ursprungslandet. "Lion" är baserad på en verklig och otrolig historia om ett sådant barn. Saroo, likt tusentals barn i Indien varje år, kom bort från sin familj. Ett misstag som ledde till att han hamnar hos ett par i Australien. I ett land där fattiga gatubarn är vardag reagerade ingen på pojken som behövde hjälp. Omgivningen antog att han var ett barn utan beskyddare.

"Lion" börjar i Indien med utmärkta amatören Sunny Pawar som lille Saroo, springandes i hälarna på storebror Guddu. Efter att ha tjatat sig till att få följa med på broderns nattjobb orkar Saroo inte hålla sig vaken. Storebror lämnar honom vid tågstationen med löftet om att han återvänder. Saroo vaknar på en tom station och börjar leta efter andra. Han tar sig på ett tåg som börjar röra på sig. Saroo kan inte ta sig ut förrän tåget är långt hemifrån i Calcutta. Duktiga barnskådespelare har en naturlighet utöver det vanliga och Sunny Pawar är som klippt och skuren för rollen. De stora oskyldiga ögonen syns i vimlet av människor. Hans energi förstärker autenticiteten i ödet som gestaltas på duken. Jag får en känsla av att han inte så mycket spelar som ÄR lille Saroo.
Även Patel är strålande i rollen som vuxne Saroo, på ett annat sätt. Hans tvivel, hans mod att vara osympatisk och hans rädsla för att vara öppen gör ett porträtt av en man av kött och blod.

Dryga 20 år framåt är vi på Tasmanien, den australiska ön, där Saroo växt upp. När han börjar på universitetet väcks barndomsminnen till liv genom mötet med indiska studenter. Saroo, spelad av Dev Patel, bestämmer sig för att försöka hitta sin bror och mamma. Tanken på att de inte vet att han är okej tär honom inifrån.

Garth Davis och filmteamet har arbetat i många år för att hålla sin idé intakt. Exempelvis blev finansieringen svårare när han vägrade förlägga historien till USA. Davis har även haft förnuftet att inte förkorta barndomsskildringen. Saroos spektakulära historia från gatuslummen sätter filmens andra del i ett sammanhang. När tittaren fått leva igenom så mycket av barnets kärlek till familjen och missär förefaller det hopplösa sökandet mer naturligt.

På ett känslomässigt plan påminner "Lion" om den brittiska realityserien "Long Lost Family", på gott och ont. Gott för att det är omskakande och gripande, ont för att det är aningens för sentimental.

*Visas senare på Cnema.

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.

Bloggar