David Iwung

Fotbollsbloggen

Tankar om var IFK står - och ska

NORRKÖPING Den positiva och stimulerande trenden har hållit i sig så länge att jag hade glömt bort svängningarna. 

Andra raka torsken i Östersund och påminnelsen lät inte vänta på sig. 

IFK Norrköping har gått från toppen till botten. 
Det tog ett par dagar.
De är värdelösa.
Sämst. 
I idrottens värld suddas nyanserna ut när besvikelsen breder ut sig. 
Efter två plattmatcher är det som var bra bara för en vecka sedan inte värt ett skit. 
Medan Östersund festar i kväll spys det på IFK
Det är inget konstigt.
Fans lider och har rätt att skrika och skriva ut sin smärta men i stället för att tappa sans kan vi väl se över vad vi har här och blicka framåt?
Vi gör det punktform.
--------
Hur illa är läget?
Jens Gustafsson har att fundera över.
Att han valde att kasta om taktiskt i uppställningen och frångå 4-4-2 visar mer att han inte ville gå i samma fälla som i söndags än något annat.
IFK-managern ligger inte sömnlös med stressmage.
Än. 
Nattsömnen kan dock komma att påverkas om det blir en smäll mot Sirius.
Och med en smäll pratar vi förlust.
Spelmässigt har "Peking" gjort en bra halvlek (första mot Bajen hemma).
Resten, sett till allsvenskan och cupfinalen, har inte alls varit övertygande.
Östersund har vunnit de här två dusterna på varenda position, minus målvaktssidan.
Michael Langer är IFK:s i särklass fetaste utropstecken så här långt. 
---------
Vad är det som inte fungerar?
Vänd på det - vad har fungerat?
Igen: Langer, men annars har det varit virrigt och givmilt bakåt.
Kantspelet som varit ett dödligt vapen har mer eller mindre neutraliserats av Östersund och med det har en oroväckande stor del av IFK:s offensiv dött.
Kalle Holmberg är frustrerad när inte bollarna kommer.
Sebastian Andersson har mest fått böka och stöka.
Det är han bra på men vill självklart vara konstruktiv också.
Andra halvlek mot Bajen och fighterna mot Östersund visar att Peking är sårbara och saknar verktyg när det inte flyter enligt den plan de har.
Svaret kan mycket väl vara Gudmundur Thorarinsson som debuterade med sitt inhopp.
Daniel Sjölund och Filip Dagerstål har inte dragit det kreativa loket.
---------
Är truppen överskattad?
Jag tycker inte det.
Det IFK har att jobba med nu kommer de inte ha sen.
Thorarinsson, Moberg Karlsson, Blomqvist och Skrabb finns eller kommer finnas där.
Nikola Tkalcic likaså.
Men, och det har jag poängterat tidigare, det är svårt att skaka av sig känslan att klubben spelade ett riskfyllt spel med att inte vara mer aggressiva under transferfönstret.
När IFK skulle tillbaka in i matchen, kasta om och byta fanns på bänken: Julius Lindgren (målvakt), Marcus Falk Olander, Nikola Tkalcic, Gudmundur Thorarinsson, Alfons Sampsted och Pontus Almqvist. Ingen etablerad utpräglad forward. Det är inget sundhetstecken. 
Sen syntes det hur viktig Jón Gudni Fjóluson är som speedig städgubbe (och känslig uppspelsfot).
Salisu Abdullahi Gero blev rånad på ett mål när han var både starkare och snabbare än Andreas Johansson och regelrätt satte 3-1 som dömdes bort.
Den chansen och målet hade inte dykt upp med islänningen i mittförsvaret. 
-----------
Framtiden
Det är en tidig måste-match mot Sirius på måndag.
Peking behöver en trea för att få arbetsro, lugn och visa sig själva att de kan spela som under första 45 mot Bajen i en hel match. 
Annars är Jens Gustafsson i en jobbig sits och ska ned och möta Häcken på Hisingen. 
----------
Ken Sema
IFK ansåg att han hade brister defensivt.
Det blev Ljungskile och det blev Östersund. Det blev lyckodrag för karriären.
Nicklas Bärkroth och Nicklas Eliasson har båda snabbare fötter och ett vassare driv men de har inte Semas passningsfot. Den fot som levererat fyra assist på två matcher mot klubben som ratade honom. 
Och den banderoll som löd "Nu ångrar ni er va?" hade, enligt uppgift, Kens polare satt upp. Inte hans familj. 
Oavsett: Grattis till en fantastisk match.

 

Underbetyg "missa" hemvändarna? Inte alls

NORRKÖPING Arnór Ingvi Traustason var fullkomligt briljant – kanske den mest kompletta spelaren i sina bästa stunder – när IFK Norrköping virvlade sig till ett överraskande SM-guld 2015.

När Rapid Wien pungade ut 2,3 miljoner för islänningen kom det knappast som en chock.

Traustason, en av Pekings absolut mest lyckade fynd någonsin, var för bra för allsvenskan.

Sen?

Njae.

Körde fast i Österrike och Daniel Majstorovic, vid tillfället sportchef i AEK Aten, lånade honom till Grekland men det blev ett nytt ”Njae”.

För att få fart på karriären blir det som ofta blir - tillbaka dit den en gång satte fart.

Till en välbekant mjljö, till en omstart med minimal startsträcka och bekanta rutiner.

Tesfaldet Tekies utlåning (kul att se ett livstecken!) till Östersund är ett annat dagsfärskt exempel.

Mittfältarna är tillbaka - men inte ”hemma”.

Traustason till Malmö FF.

Tekie till Östersund i norr.

Notera: IFK Norrköping visade inget intresse i något av fallen och inte heller när Emir Kujovic placerades i Gents frys.

Peking hade eller har inga planer att försöka välkomna guldhjältarna tillbaka, men det surras ändå med besk ton på sociala medier.

Naturligt och lätt att begripa.

I supporterögon är det speciellt med hemvändare.

Den mest genuina formen av uppskattning.

Det finns andra värden att återanknyta till gamla spelare.

En behaglig nostalgi. Något filmisk. 

Vi älskar dig. Vi älskade dig för vad du gjorde.

Du älskar oss och vill fortsätta vårat förhållande.

Relationen är så starkt att den överlevde en längre paus.

Det behöver inte nödvändigtvis handla om Christoffer Nyman som är en del av konstgräset och läktarna på Östgötaporten.

Det behöver inte gälla en på alla sätt uppskattad Alexander Fransson.

Eller Linus Wahlqvist när det dags.  

Kristoffer Olsson och Muamer Tankovic spelade inte en A-lagsminut för ”Peking”.

De hann inte innan de lämnade som ungdomsproffs i England men när respektive karriär kom till den nystart som Tekie och Traustason står inför byggdes hoppet upp.

Nostalgibubblan blåstes upp.

Och sprack.

Hammarby och AIK (och pengarna) betydde mer.

Var roligare. Lockade mer.

Med det skrivet: Det är inte bara behagligt att spatsera på minnenas allé.

Trånandet efter att allt ska bli lika bra som det varit slår sällan ut enligt plan.

Det finns en anledning att Tesfaldet Tekie, Arnór Traustason, Kristoffer Olsson och Muamer Tankovic är tillbaka i Sverige och allsvenskan.

Det finns en anledning att de tog steget härifrån via IFK Norrköping.

Ett gott betyg till Kamraterna i min bok – både sättet de hittade, fostrade och förvaltade talangerna men framför allt att de väljer en väg att hitta nytt i stället för att blint stirra på vad som går att återanvända.

Först att sluta cirkeln på Östgötaporten? Jag säger Christoffer Nyman, Alexander Fransson och Linus Wahlqvist i den ordningen.

---------

När Alhaji Kamaras Malaysia-äventyr spårade spårade det tillbaka till Peking men kraftpaketet var bara utlånad till  Johor Darul Ta´zim FC 

Stefan Thordarson kallades tillbaka från Island 2009 men det var ett temporärt och lyckat åtgärdspaket för att reda ut IFK:s mest akuta kris. 

 

Skjönsberg tacklade ut mig från rummet

NORRKÖPING Vissa spelare lämnar spår.

Det finns möten man inte glömmer. Händelser som etsar sig fast. 

Morten SkjönsbergMorten Morisbak Skjönsberg för att vara exaktkan bockas av i samtliga fall.

Det har passerat drygt tre år sedan den skäggige tuffingen plötsligt och mitt under brinnande säsong bröt kontraktet med IFK Norrköping (personliga skäl) och packade väskan för att återvända hem. 

Hem till Stabaek där han debuterade redan 2002 och med tiden växte ihop med Nadderud Stadion. 

Efter nästan 400 seriematcher gör man det.

Man blir mer än en spelare. Mer än en trotjänare. 

Stabaek-ikonen gjorde sin sista hemmamatch förra helgen, 1-1 mot Sogndal och hyllades som sig bör efteråt. 

På söndag är det karriärens sista dust borta mot Viking för Skjönsberg

Ett trasigt knä vägrar att ge med dig.

Jag har svårt att släppa honom.

Ofta har jag surfat runt i den dagliga kollen och sökt på mittbackens namn. Oftast först.

Före IFK-aktuella exporter som Niclas Eliasson, Alexander Fransson, Nicklas Bärkroth och Christoffer Nyman.

Igen: Skjönsberg lämnade spår.

Det allra djupaste och starkaste i samband med Pekings match borta mot Syrianska 2013.

Sharbel Touma som gjorde det till en specialitet på senare år att sänka Kamraterna passade på igen att slå till mot sitt älsklingsmotstånd.

Två gånger till och med.

Syrianska var inte överdrivet bra men när Peking hade en kass kväll i Södertälje och fick Christopher Telo utvisad var det inget snack om att Syrianskas 3-1-seger var i sin ordning.

Fullt rättvis. 

Janne Andersson dansade inte samba på presskonferensen direkt.

Det var ett stukat IFK som inte hade hittat sig självt och åkt på en 1-4-torsk hemma mot Helsingborg i omgången innan. 

Vissa omklädningsrum är svårare att jobba i än andra.

Det visste jag när kosan styrdes mot gästernas tillhåll på Södertälje Fotbollsarena men jag hann inte mer än att få ögonkontakt med Christopher Telo innan jag knuffades ut.

Bokstavligen.

Av Morten Skjönsberg.

En förbannad Morten Skjönsberg.

Ilsken efter förlusten, frustrerad över två raka torskar och sju insläppta.

Norrmannen tyckte inte att jag hade där inne att göra. 

Den stora och förvåningen - det hade aldrig varit några som helst problem att kliva in i Pekings omklädningsrum innan, förlust eller inte - byttes snart i förståelse.

Det klarnade. 

I Norge är det ett annat upplägg.

Omklädningsrummen är till för spelare och ledare.

Vill presspacket något får de vänta utanför tills spelarna kommer ut.

För all del.

Inga problem, men kruxet och vad som låg bakom den stora förvirringen var att ingen från IFK:s håll hade meddelat att det är nya regler som gäller.

En "lyckligt" ovetande murvel knallade in med försiktiga steg men kom inte långt innan det var dags att tryckas ut.

Senare, dagen efter, ringde Janne Andersson och berättade att frågan om ett press-fritt omklädningsrum hade lyfts och IFK beslutat att det var vägen att gå.

Det här är inte på något sätt ett försök att skriva ned Morten Skjönsberg, men det är enda gången jag har tacklats ut ur ett rum.

Och ett omklädningsrum. 

Morten Skjönsberg var ingen stor fotbollspelare.

Hans styrkor låg inte i att Andreas Johansson-smeka uppspel eller briljera med en fin bollbehandling.

Den snart pensionerande försvararen älskade att ta kampen och gjorde det bra.

Han gjorde en hel karriär på det och nådde både stor uppskattning i Sverige och Norge med sitt gigantiska hjärta och stora förkärlek att ta smutsgörat utan att tveka.

Han kunde lira gitarr.

Han var rolig att intervjua, rak och med en oförmåga att ge tomma svar.

Han lämnade spår.

Inte bara för att han visade med eftertryck att reportrar inte hör hemma i hans omklädningsrum. 

 

Tkalcic insåg att det var tack och hej

NORRKÖPING Long time no see – som Nikola Tkalcic tänkte när snacket med Jens Gustafsson drog ut på tiden till den gräns att kroaten fick nog och droppade att det är dags att dra.

Givetvis inser han att det hade blivit den utgången ändå om ett par veckor.

Att beskedet från IFK:s håll blivit: ”Tack för den här tiden men vi väljer att satsa på andra”.

Rätt?

Fel?

Ur ett lojalitetsperspektiv är det självklart känsligt och svårt att nobba trotjänare som vunnit SM-guld och pinnat på med sina taxben över 97 minuter och Sveriges riksgräns om det så behövts.

27-åringen har växt i popularitet i hos supportrarna för varje säsong som passerat känns det som.

Det är lätt att relatera till.

Tkalcic omges inte direkt av en Markus Rosenberg-aura.

Det är inte typen domartrion har en egen genomgång om innan avspark att hålla ett extra par ögon på.

Han har visat ett enormt hjärta med att kriga sig tillbaka efter tre svåra knäskador, aldrig gnällt, aldrig visat missnöje.

Med det skrivet: Ska Peking ta nästa steg, få till det där lyftet som Jens Gustafsson beskriver vägen till här finns det (poäng)spelare med både större kapacitet och potential.

Till och med när beslutet att lämna var taget höll Tkalcic en förstående, ödmjuk profil och menade att så här är fotbollen.

Jag snackade med David Mitov Nilsson om ett annat ämne men gled in på Tkalcic och målvakten förstärkte bilden av en hundraprocentig lagspelare som nu kommer att tackas av.

För han får väl ett vettigt avsked efter sex år i klubben?

Det finns åtminstone en chans till något extra hemma mot Örebro.

----------------

Skickade just en grej (från GP) om att IFK Norrköping tappar mest publik i allsvenskan.

En av baksidorna med att skeppa sina största stjärnor.

Prognosen visar att Pekings snitt ändå landar någonstans över 9 000, inte illa men klubben behöver inte direkt låta huvudena rulla på marknadsavdelningen.

Stjärnprodukten glänser inte på samma sätt med alla försäljningar och uteblivna tunga investeringar.

Det är självklart en sak att sälja in det lag som startade upp säsongen - med två lysande säsonger bakom sig – en annan att försöka locka tillbaka publiken i en omstart som inte direkt varit spikrak och fortfarande till stor del söker sin egen identitet.

-----------

Tkalcic ut. Det är ingen som är särskilt förvånad om Marcus Falk Olander, Andreas Hadenius och Julius Lindgren får gå samma väg va?

Beroende på hur pass hett Isak Pettersson-spåret är, hur hårt Peking jobbar på den spännande Halmstad-keepern så lär Aslak Falch också söka sig vidare.

 ”Grabbarna på plan – hälften är från stan” från Curva Nordal känns mer och mer inaktuell men det är så det ser ut. Kontinuitet går knappast hand i hand med en lyckad hemvävd lokal approach.  

 

Meningen var att inleda och ägna inlägget Jón Gudni Fjuloson.

Det slog mig när islänningen la uppspelsmackor, 25 meter på fötterna och bröt Malmö-anfall med kirurgisk precision och tajming att han är Pekings bästa spelare 2017. Med marginal.

Niclas Eliasson hade en otrolig vår men jag hade petat ned Fjóluson först i laguppställningen alla dagar i veckan. Det är samtidigt en personlig avbön.

Jag tyckte att ”Fjölet” hade problem till en början i IFK efter flytten från Sundsvall.

Att han kändes loj, nästan ointresserad.

Det kan man inte direkt säga idag.

Det finns en anledning att han är med i den isländska landslagstruppen med. Peking skulle behöva jobba fram och flirta till sig en förlängning nu.

 

Under samtalen med såväl Mitov Nilsson som Jens Gustafsson i går vädrades höstens uppenbara problem med att upprätthålla 90 bra, ihopsammansatta minuter - något inte Kamraterna lyckats med mot vare sig Häcken, Hammarby eller Malmö men där det också visats upp perioder av fart, fläkt och ett passningsspel som laget inte nådde upp till under sina bästa perioder i våras. 

"Vi behöver bli mer cyniska", menade Mitov Nilsson.

Jens Gustafsson menade att det kommer att ställas högre, tuffare krav på det Peking-lag som kliver in i 2018.

Ska du ha en plats i startelvan ska du klara att "spela i ett högre tempo. Klara att göra fler maximala rörelser ofta". 

I mina öron låter det som en justering, en växel till att nå dit, Jens Gustafsson velat ha sitt IFK Norrköping från dag ett. 

 

Kom igen nu - lite sans för fan!

NORRKÖPING 0-1 på nationalarenan och det är dags att kicka Jens Gustafsson.
Han skulle helst fått packa väskan och knalla hem från huvudstaden.
Oduglig som manager.
På väg att dra ned IFK Norrköping i fördärvet.
Tredjeplatsen är egentligen en illusion.
Lilla silvret 2016 ren och skär tur.
Första cupfinalen på 23 år likaså och att torska mot Östersund borta gör ju knappt någon.
Galatasaray, en liten medioker klubb, undantaget.
Samma sak vad gäller Djurgården så sent som i söndags.
Rädda det som räddas kan. Nu.
Det är dags att agera.
Kan inte Gustafsson förvalta alla nyförvärv, alla dyra investeringar på ett klokare sätt är det bättre att låta någon annan ta över.
Allt tjat om att allas välbefinnande och må bra-approach är en tom ballong som spruckit.
Skit i hur folk mår – bara IFK vinner.
Det är ju en elitklubb vi pratar om.
Resultat räknas.
Vill du mysa och skratta får ta en fika med polarna.

Att IFK tagit en på många sätt unik väg, stakat ut ett sätt att jobba som lyft föreningen från famlande osäkerhet till attraktiv stabilitet är sekundärt.
Det är oväsentligt att räkna in att ”Peking” sålt /släppt dussinspelare som Emir Kujovic, Arnór Traustason, Christoffer Nyman, Nicklas Bärkroth, Tesfaldet Tekie, Alexander Fransson och  Alhaji Kamara.

Kom igen nu för fan!
Lite sans, tack.

Då var då. Nu är nu.
Janne Biffs mantra som känns högaktuellt att damma av.

Förbundskaptenens upphöjda status och vad den springer ur kan inte sättas i paritet med dagens verklighet i IFK Norrköping.
Det är inte rättvist utan skevt. Snedvridet. Korkat rent av. 

Igen: Jämför trupperna från guldåret med dagens.

Eller förresten: Gör det inte.

Det går inte.

Vad den allt mer utbredda irritationen ligger i är såklart frustrationen över tre raka förluster och en otydlighet vad Jens Gustafsson vill få ut.
En spelidé som det laboreras och mixtras med lite för mycket.
Det har lyst lite panik, det kan jag erkänna.

Jag skrev om det här.

Lagmaskinen med poänggaranti som klubben varit och skämt bort supportrarna med har hackat på slutet men det är inte samma sak som att laget är på väg att spåra ur.

IFK Norrköping är fortfarande trea i allsvenskan och kan studsa vidare i Europa League.
Vi kan ta den meningen igen: IFK Norrköping är fortfarande trea i allsvenskan och kan studsa vidare i Europa League.

Kicka tränaren eller skrika sig hes efter hans avgång är ett fall av hybris som vi annars ser i andra, större städer och klubbar.
En rubbad verklighetsuppfattning som varit roten till ironiserade skratt från Norrköping.

Nu är det här det svingas utan att träffa vare sig poäng eller charm.

För att inte glömma det som var för inte allt för länge sedan påminner jag om: Mats Jingblad, Felix Magro, Kevin Amuneke och ett treårskontrakt med Djordje Mrdjanin.

Om "ett dukat bord" och att IFK Norrköping som klubb faktiskt hängde på repen existensmässigt.

Tiden innan Curva Nordahl: Remember?

När det var söndag i kyrkan. Fast på Östgötaporten och med en betydligt gnälligare kör.

Var det tar oss?
Jens Gustafsson upplever sin tuffaste period som manager i IFK men har ett transferfönster som just öppnats och där det med största sannolikhet kommer att ske saker in.

Returen mot Trakai på torsdag och Europa Laeague-turneringen som helhet blir extra viktig när det blåser motvind i allsvenskan.

Just det – för första gången på 20 år avancerade IFK i internationellt cupspel och kan mycket väl förlänga vistelsen där en eller två rundor till.

Bättre förr?

Kanske men det beror också på hur långt du vill vrida tillbaka klockan.
Tre raka förluster och allt är inte nattsvart.

Precis som allt inte var toppklass när Kamraterna radade upp vinster - och bland annat vände 0-1 till 2-1 nere i Malmö - i våras.

Men det är fascinerande att lidelsen i motgång smärtar så pass mycket att det förvränger verklighetsuppfattningen. 

 

 

 

 

IFK har rätt kul för en miljon kronor

NORRKÖPING För en miljon svenska kronor kan man ha ganska kul.

Grunden är lagd för en vulgärt galen semester i Las Vegas.

Du kan köpa ett vrålåk.

Investera i en helt okej lya i centrala Norrköping.

Eller köpa loss en oslipad diamant i Solna.

Putsa honom, sälja dyrt, tiofallet mer än vad du betalade och landa ett par nya, tunga miljoner på ett redan imponerande - allsvenskt mått mätt - konto.

När IFK och AIK enades om att utlåningen av Niclas Eliasson skulle leda till en övergång kom de överens om en summa på en miljon för att slutföra affären.

En miljon. 

Rena jackpoten för Peking.

--------

Niclas Eliasson avslutade våren på samma sätt som han uppträtt de senaste månaderna: Med klass.

Vi måste givetvis ställa frågan: Kommer han tillbaka?

Och: Är han inte för bra för allsvenskan?

11 poäng på 13 matcher, åtta assist och tre mål är otroligt bra siffror för en yttermittfältare. 

 

Det skulle vara fantastiskt konstigt om det inte landar bud på Eliasson när transferfönstret öppnar.

Bud av den sorten som kommer placera IFK i ett läge där de har ett knöligt beslut att fatta: Pengarna eller kraftigt reducera chansen att utmana Malmö vägen ut?

------

Det kommer med topplaceringen och en vardag att vara en väl fungerande toppklubb att leva under ett "hot" att tappa de bästa.

Emir Kujovic, Alexander Fransson, Christoffer Nyman, Arnór Ingvi Traustason. 

Linus Wahlqvist och Niclas Eliasson tar semester som IFK-spelare. 

Om de är det senare i sommar vet inte stjärnorna eller IFK just nu men det är onödigt att poängtera utmaningen att fylla de luckorna om det blir en Europa-flytt.

------

Hemma-trippeln med Halmstad, AIK och IFK Göteborg gav sju av nio poäng.

Innan IFK klev in i det här matchinfernot hade jag en krönika där jag menade att här är säsongen. 

Det är dags att delsummera och det går inte klaga på vad IFK mäktat med i halvtid.

27 totalt och högsta betyg för den här våren.

Det kan inte bli annat. 

--------

Kamraterna reste sig efter Östersunds-resorna, kollapsen i cupfinalen, dammade av sig förlusterna och började en vändning som är värd all respekt.

För att sätta saker i ett sifferperspektiv:

9: Antalet raka matcher utan förlust.

21: Antalet gjorda mål (bara Elfsborg är bättre med sina 24). 

10: Antal poäng som IFK är före hårdsatsande Djurgården (med en match mer spelad ska tilläggas).

-------

Det är krattat för en höst likt de vi haft de två senaste säsongerna med IFK Norrköping som en högst kompetent guldutmanare. 

Jag trodde det inte.

Det kändes som IFK hade en övertro på truppens kapacitet, att den var lite snedbelastad och att det behövdes fler anfallsalternativ av klass.

Peking har motbevisat mig och bevisat att de fortfarande har landets klokaste spelidé.

Skarpa tränarhjärnor på Jens Gustafsson, Stefan Hellberg och Mathias Florén är självklart också en stor del av framgångsfaktorn. 

Tillsammans med Östersund och Sirius är IFK de lag som får ut mest av materialet.

Malmö har bästa truppen med flest spelare av hög kvalité men IFK:s väl ingjutna strategi och trygghet där alla vet vad de ska göra är ett vapen som får Magnus Pehrsson och kompani i Malmö att svettas.

Garanterat.

Det går inte skaka av eller räkna bort IFK Norrköping.

MFF: 27 poäng.

IFK Norrköping: 27 poäng.

Håll i hatten. 

--------

Kommer förlängningen med Michael Langer i veckan?

------

När David Moberg Karlsson väl fick göra det där målet han löpt, krigat och suktat efter så var det ett skitmål.

Inte mindre förlösande för DMK men personligen kan jag inte komma ifrån uppfattningen att han är bäst på en kant.

Och där kommer han inte att ta en plats med herrar Eliasson/Bärkroth i nuvarande galna form.

---------

Han nämndes "som den stora överraskningen i EM-truppen".

Det brukar i regel betyda att man är med och bär flaskor och koner när mästerskapet väl drar igång.

Håkan Ericson bör dock utnyttja allsvenskans hetaste spelare och ha honom i spel så mycket som möjligt. 

-------

IFK Göteborgs kurva de senaste åren går motsatt håll jämfört med IFK Norrköpings.

Inte bara den fotbollsmäsiga.

Ekonomin, disharmoni i klubben, ifrågasatta toppar i föreningen och så vidare.

Martin Smedberg Dalence och David Boo Wiklander tar ledigt som allsvensk elva...

--------

Det blev en söndag som veks helt och hållet åt allsvenskan från tv-soffan.

Derbyt i Stockholm var en konstig historia med ett spöke som skrämde Djurgården till paralyserade vilsna spelare efter en halvlek där de var i total kontroll.

Bajen - med en rad nyckelspelare borta - firade som de vunnit Champions League.

Smittande glädjescener som visar hur skönt det är att tvåla dit rivalen.

Det känns mer och mer som Bajens hårda dansk till coach suddat ut auran av att vara ett...ska vi kalla det loserlag?

Seger mot AIK, 2-1 och så den här starka vändningen från 0-1 till 3-1 mot Djurgården.

-----

Och då har inte Sebastian Andersson vaknat än.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

IFK Norrköping är huvudspåret men Norrköpings lokala klubbar kommer även vikas utrymme i Fotbollsbloggen. Det senaste skvallret. Materialet som inte lämpade sig i pappret. Det här är forumet. David Iwung, 38 bast och med en förkärlek till Liverpool FC och feta riff, heter jag som skriver. Favoritspelare: Mikael Lindskog. 

  • Twitter
  • Twitter

Bloggar