För där får man gehör
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Lennart Levi är född 1930. Sedan valet 2006 är Levi riksdagsledamot för Centerpartiet i Stockholms län.Mitt första jobb som läkare fick jag 1956, på Statens arbetsklinik, vars uppgift var att rehabilitera svårt och långvarigt multihandikappade människor - att hjälpa dem tillbaka till arbetslivet eller i varje fall till ett mer människovärdigt liv.Det visade sig vara fullt möjligt, men bara om patienten verkligen sattes i centrum, gavs ett betydande mått av egenmakt och ägnades många specialisters samordnade omsorger.I politiken talar vi ofta och gärna om helhetssyn. Men vår regering har 12 departement. Riksdagen har 15 utskott. Och de centrala ämbetsverken har vanligen var sitt specialområde, eller grupp av specialområden. Så har det i princip varit sedan Axel Oxenstiernas dagar, för 400 år sedan. Samhället och dess styrning bygger på "stuprörsprincipen". Trots att samhället under tiden blivit utomordentligt mycket mer komplext.Under den följande fem åren fick jag tillfälle att vidareutveckla detta "systemtänkande", denna hängränneprincip, både i praktiskt läkararbete och i tvärvetenskaplig och tvärsektoriell forskning. Om detta hade jag många och långa samtal med en av Storstockholms ledande centerpartister, sedermera landstingsrådet Knut Nilsson. Denne sammanförde mig med Centerpartiets dåvarande partiordförande, den legendariske Gunnar Hedlund. Året var 1961.Över en enkel lunch på en kvarterskrog argumenterade jag för samlade grepp i analys, planering och genomförande av samordnade livsvänliga åtgärder även på politisk nivå. Hedlund lyssnade uppmärksamt, nickade, knep lite småslugt ihop ögonen - och log. "Ja, det är bra, det är bra. Skriv ner det där så lägger jag fram det i riksdagen". Och det gjorde han och hans parti faktiskt. Det blev motion nr 587 av herr Hedlund med flera om "Den svenska socialpolitikens inriktning mm" i januari 1962.Jag fortsatte att hjälpa Centerpartiet med motioner, föreläsningar och programskrifter, årtionde efter årtionde, men utan att bli partimedlem. Ungefär en gång vart tionde år fick jag frågan om jag ville kandidera till riksdagen för partiet.Men jag började få forskningsanslag, ledde efter hand allt större forskningsprojekt med här beskriven inriktning, disputerade för medicine doktorsgraden, blev docent och slutligen professor. För 14 år sedan blev jag ålderspensionär men fortsatte med mina föreläsningar, artiklar och arbete som rådgivare i FN-systemet och inom EU.År 2005, vid 75 års ålder, fick jag för fjärde gången frågan om jag ville kandidera. Medveten om att det knappast skulle bli fler chanser och nyfiken på möjligheterna tackade jag ja. Och blev nominerad och invald för Stockholms län, med god marginal. Och försöker nu i politiken tillämpa samma idéer som jag haft i över ett halvt århundrade. För en både mänskligare och effektivare politik.Centerpartiet var då och är än i dag det enda partiet i riksdagen som visat sig lyhört. Det är främst därför jag är centerpartist!