Ann-Sofie Hermansson (S) är kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. På DN Debatt idag 5 januari invänder hon med starka känslomässiga argument mot Stefan Löfvens och Ardalan Shekarabis uttalanden om att ett förbud för tiggeri på allmän plats kanske borde bli verklighet här vad det lider.
Ann-Sofie Hermansson företräder den välkända linjen ”Det går inte att förbjuda fattigdom” på ett respektabelt sätt. Med ett trist undantag: ”Turerna skapar skarpa frågetecken. Jag ser nämligen inte mycket till socialdemokrati i de båda S-ministrarnas agerande.”
Det där ofoget – att antyda att de i ens parti som har andra uppfattningar än en själv egentligen inte är särskilt socialdemokratiska – är lågvattenmärken av de sektminnen som konstigt nog lever kvar i det dominerande maktpartiet i Sverige. Dessutom är det monstruöst ohistoriskt att påstå att det skulle finnas en bestämd S-uppfattning om detta och att denna uppfattning i så fall skulle vara i linje med Ann-Sofie Hermanssons. Vilket inte stämmer. De allra flesta linjer finns företrädda från och till. Utgångspunkten i den mer klassiska socialdemokratiska socialpolitiken – jag tänker på Gustav Möller - kan dock inte på något sätt anföras som stöd för den Hermanssonska uppfattningen.
Mer att läsa: Han är nog snart störst.
Hermanssons verklighetsuppfattning om sitt eget parti lämnar också mycket övrigt att önska. Hon skriver – apropå de testballonger om tiggeriförbud som främst Shekarabi sänt ut:
”När det gäller processen undrar jag om det ens hänt i partiets historia att S-ministrar försökt hantera en så central fråga i en ”kolla-vartåt-vinden-blåser”-manöver. Testballonger har inte varit aktuella. Det här är ett parti där vi efter rejäla diskussioner tar ställning och sedan kommunicerar vad vi tycker.”
En sådan grovt idealiserad bild av socialdemokratin är milt sagt inte särskilt trovärdig. På olika sätt, under olika tider och med olika metoder har testballonger använts för att kolla av hur landet ligger. För 50 år sedan och tidigare testade partiledningen främst attityden hos partimedlemmar. I mer modern tid är testandet framförallt riktat mot medborgarna; eftersom partimedlemmarna är allt färre och allt mindre representativa för breda väljargruppers uppfattningar och livsstilar.
”Rejäla diskussioner” är dessutom – för att något hårddra det hela – en konstart som socialdemokraterna är tämligen bleka på. S är sedan mer än 80 år tillbaka framförallt ett maktägande parti som ändrar/inte ändrar politik i linje med vad maktutövandet kräver; och inte utifrån rejäla diskussioner om vad som vore mest ”renlärigt socialdemokratiskt.”
Den formeln har varit mycket framgångsrik. Åren i opposition – framförallt från Göran Perssons avgång 2006 och till Stefan Löfvens tillträde 2012 – var däremot helt erbarmliga. Utan maktens styråra for partiet lite hit och dit ungefär som prästens lilla kråka i den kända barnsången. Bilden av ett idéparti som finner sin väg genom att sitta i rejäla diskussioner är således väl romantiskt influerad oavsett om vi utgår från S i regering eller i opposition.
I själva sakfrågan om tiggeriförbudet har Ann-Sofie Hermansson fel. Det är inget konstigt alls att en regering/riksdag bestämmer att tiggeri är förbjudet på allmän plats.
Ett eventuellt tiggeriförbud skulle självklart vara en inskränkning i förvärvsfriheten. Sådana inskränkningar är inte ovanliga. I reglerade marknadsekonomier och välfärdsstater är det inte tillåtet att tjäna pengar hur som helst. I trapphusen på hyreshusen var det för alls inte länge sedan vanligt med små skyltar som upplyste om att ”tiggeri och bettleri” inte var tillåtet. Inget konstigt med det. Saken har inte ett dugg att skaffa med något försök att ”förbjuda fattigdom”.
Ann-Sofie Hermansson anför vidare att ” Med ett definitivt förbud skulle det bli olagligt eller otillåtet för en människa i nöd att be en annan människa om hjälp.”
Så är det naturligtvis inte alls. Ett tiggeriförbud skulle dock göra det olagligt att ”be en annan människa om hjälp” genom att tigga på allmän plats. Vilket är något helt annat än ett förbud om att be någon om hjälp.
Jag har ingen bestämd uppfattning i hur man bäst ska ta sig an tiggerifrågan. Jag är dock övertygad om att ett första steg är ett förbud för kommuner att ge bidrag och annan kontinuerlig social service till tiggare från andra länder.
Av partipolitiska skäl tror jag också det vore mycket bra för S om tiggeriet närmade sig vägs ände. Tiggarna utanför snart sagt varje butik i Sverige är den främsta sinnebilden för hur Sverige har förändrats och försämrats. Den stadiga strömmen av väljare som lämnar S för SD har säkerligen denna sinnebild för ögonen när de byter parti.
Sedan kanske det bästa är att göra frågan om tiggeri på allmän plats till rena och klara frågor om kommunala ordningsstadgor? Där kommunalt anställda väktare – snarare än statens poliser – har uppdraget att se till att ett tiggeristopp efterlevs? Jag vet inte. Vid sidan av frågans partipolitiska symbolvärde är det angeläget att tiggeriet faktiskt minskar vid ett eventuellt förbud. Därför är tekniska frågor viktigt.
Widar Andersson